Jag läser i DN om forskningsrapporten Sjukskrivningarnas anatomi av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. De har kommit fram till att tidiga insatser, t ex rehabilitering, kan göra att sjukskrivningen förlängs och till och med leder till förtidspension. Det är måhända sant på gruppnivå men jag är säker på att det varit avgörande för mitt tillfrisknande. Vid min första längre sjukskrivning för utmattningssyndrom 2005-06 fick jag snabbt hjälp via kommunens företagshälsovård. Egentligen ägnade de sig enbart åt förebyggande arbete men när läkaren där hörde hur jag blivit bemött på vårdcentralen gjorde hon ett undantag. Jag fick omedelbart KBT och fick också gå en kurs i stresshantering och avslappning tillsammans med ett gäng andra kommunala vrak. KBT-behandlingen hjälpte mig förstå vad jag drabbats av och gav redskap att handskas med det. Inom några få månader kunde jag börja arbetsträna och sedan börja jobba helt igen. Sammanlagt var jag sjukskriven i 9 månader. I sammanhanget är det en kort långtidssjukskrivning.
På senare år har jag välsignats med en mycket bra husläkare som ser hela mig, inte bara de kroppsliga symptomen på stress jag har: högt blodtryck (som det tog nästan ett år att hitta rätt medicindos för att få bukt med), svår RLS (eller WED som det heter numera: Willis-Ekboms disease) och periodvisa eksemutbrott. Han har också remitterat mig til den psykoterapeut som finns knuten till vårdcentralen, som jag fått gå hos i tre omgångar de senaste åren och som betytt hur mycket som helst för mitt tillfrisknande. Tillsammans med henne har jag fått nycklar för att komma framåt.
Ett exempel på en sådan nyckel var när hon strax före jul utbrast: ”men du lever ju fortfarande med en beredskap att något ska hända när som helst! Då kommer du aldrig att bli frisk! Du måste lära dig tillit.” Det var faktiskt som att vrida om en nyckel och öppna en dörr. Så mycket föll på plats och jag kunde börja arbeta med att min ständiga oro för framtiden, att hela tiden vara på min vakt med axlarna i höjd med öronen och tänka att om jag inte agerar så blir ingenting gjort.
Det låter enkelt men det var det förstås inte. Men att bara få nyckeln gjorde att jag började må bättre. Det var faktiskt så. Jag tänkte på det och skrev i min anteckningsbok för att kunna tänka ett varv till. Jag pratade med goda vänner på långa promenader och började allt mer känna igen när beredskapsläget höjdes, och kunde försöka mota bort det. Jag bestämde mig för att åtminstone inte aktivt undra över framtiden och jag kunde till och med be min man att ta hand om en sak som jag vanligtvis automatiskt skulle gjort. Tillit. Vackert ord. Svårt.
Läs mer →
