För ungefär 20 år sedan bodde vi i Vaxholm. Jag arbetade som barnbibliotekarie på biblioteket där, och Micke på biblioteket på Konstfack. Min tjänst var bara 75 % så jag hade mycket fritid. Inga barn eller trädgård. Inga streamingtjänster för film och tv-serier. Jag blev uttråkad. Insåg att jag inte hade någon hobby. Att läsa kanske kunde kvala in som hobby, men det fanns en gräns även för hur mycket tid jag ville ägna böcker. Jag anmälde mig till en akvarellkurs för Lena Linderholms pappa, en mycket vänlig man vid namn Jan Ahlandsberg. I morse hittade jag en mapp med bilder jag målade 1996-97.
månadsarkiv: februari 2016
Loppisfynd
Känslig men stark
Jag har ofta fått höra att ”du är ju inte så stark du”. Det har sagts med omsorg och ömhet, och blev en sanning för mig. Tills jag helt nyligen insåg att det är helt fel. Jag är väldigt stark. Känslig ja, men stark. Jag har haft flera kriser i mitt liv. När jag var i 25-årsåldern hade jag så stark ångest att jag inte trodde att jag skulle orka leva. Jag såg det som en utväg, att jag kunde slippa ifrån alltihop. Det kändes som en tröst. Jag var sjukskriven då också och hade den oerhörda turen att få terapi genom vårdcentralen. Annars tror jag inte att jag överlevt. Men just det faktum att jag gjorde det visar på min styrka. Jag tänkte efteråt, när jag kommit upp ur det svarta hålet, att klarade jag det här – då klarar jag vad som helst.
I citatet ovan om emotionell radar känner jag igen mig mycket. I somras gick jag på några få samtal med en psykolog som är specialist på utmattningssyndrom. Hon sa att om en länge levt med en person med oberäkneligt beteende så får man ett slags radar för andra människors känslolägen och stämningar. En lär sig att ligga i ständig beredskap, att vara beredd, att anpassa sig. Det innebar förstås att jag sällan eller aldrig slappnade av och återhämtade mig. Det är just möjligheten till återhämtning som är avgörande. En kan inte leva hur länge som helst utan. Då blir en sjuk.
Psykologen sa att det kan liknas vid att leva i en krigszon. Skadorna är desamma. Jag har också läst om precis detta i en amerikansk studie.
Beredskapsläget ligger också bakom min spända rygg och nacke. Jag har gått och fått massage på Naprapathögskolans klinik. ”Det är som att massera en vägg” sa naprapatstudenten. En massör jag gick hos sa att jag har ”den värsta sortens stressrygg man kan se”. Jag har också gått på thaimassage här i Väsby. Den späda men förvånansvärt starka massören kunde knappt någon svenska men kände på ryggen och sa ”ont”. Nacken är så spänd att händerna domnar flera gånger varje dag. Jag har haft mycket spänningshuvudvärk, men det är mer sällan nu tack och lov.
Denna radar för andras sinnesstämningar gör också att jag STÄNDIGT tänker på vad andra tycker och tänker om mig, och anpassar mig efter det. Det har blivit allt tydligare för mig. Medvetenheten gör ändå att jag försöker arbeta på det.
Det jag jobbar på nu är TILLIT. Mer om det i ett annat inlägg.
Att lyssna på mig själv
Jag har haft en för mig intensiv helg med långpromenad, middag hos goda vänner och loppisbesök. Ikväll känner jag mig trött och skulle helst vilja vara hemma och vila i morgon. Då kom jag på att det jag ju vara! Jag har inget inbokat på jobbet just i morgon och kan välja att jobba en annan dag. Jag lyssnar på mig själv. Det är bra.
Metallnät
Jag har letat efter tunt och mjukt metallnät och hittade till slut Materialbutiken på Folkungagatan. Jag hann inte kolla in allt som fanns men den verkar mycket lovande. Hobbymaterial som inte bara är att limma ihop så har man en tomte/påskkyckling/adventsljusstake som det ofta är i hobbybutiker.
Här hjälpte mig den mycket trevliga personalen att hitta metallnät av olika slag, och klippte till en meter aluminiumnät. Raskt hem och testa!
Det var inte helt enkelt, eller rättare sagt var det lätt att göra sig illa på kanterna. Jag hade hittat en brosch i den fina boken jag skrev om förut, Med egna stygn av Lena Lundgren. Efter lite trixande blev den så här:
Och på min fina kofta:
Nu var jag igång, och ville testa egna grejer. Det blev örhängen på olika sätt. Mest nöjd är jag med de med bollarna.
Det gick ju till och med att filta i nätet!
Min verkstad
Det här är min verkstad. Tidigare kallade vi detta minimala rum för datorrummet. Det hände sig på den tiden att familjen bara hade en dator med en stor bullig skärm och som satt fast där den stod. Numera har vi laptoppar och iPads lite var stans men aldrig i datorrummet! Så nu har jag tagit över med metalltråd, gummisnören, pärlor, ull, metallnät, filt, tyg, garn, tråd, allehanda smyckesdelar, tänger, hammare och nålar.
Här sitter jag och grejar medan jag lyssnar på P1 och poddar. Eller på kassettband där min mormor och morfar berättar om sina liv.
Jag har en medhjälpare också, eller rättare sagt en stjälpare. Det är vår nyfikna kattunge Semlan som vill ha en tass eller två med i det mesta. Trådar som viftar och skojiga pärlor som rullar lämnas icke i fred. Ibland tar hon en ulltuss eller metalltråd i munnen, tittar ett ögonblick på mig och så sticker hon blixtsnabbt iväg.
Att vara sjuk
Jag fick tips om Pia Dellsons bok Väggen av min vän Eva. Pia Dellson är psykiater och jobbar med patienter med utmattningssyndrom och drabbades själv. Boken är skriven så att nästan alla orkar läsa den. Korta texter, lite som sentenser. Många av dem känns klockrena även för mig och formuleras mitt i prick. Till exempel den här:
Det är ett förminskande av ens tillstånd att säga sjukskriven. Som om att en bara skulle kunna ta sig samman/ta sig i kragen/gaska upp sig/inte känna efter så mycket. Och ändå känns det förmätet på något sätt att säga sjuk! Men jag övar på det.
Första veckan på jobbet
Så har jag jobbat 25 % i en vecka. Måndag och fredag på jobbet och så jobbade jag hemma på onsdagen. Jag har gjort en avstämningslista och lagt in en påminnelse i telefonen som plingar varje fredag kl 16. Tanken är att jag ska reflektera över veckan som gått och hur jag mår. Jag ska inte delta i möten eftersom jag blir så trött av det. Inte gå in som projektledare utan arbeta med avgränsade uppgifter. Långsamt men säkert är tanken.
Men jag har varit väldigt trött på kvällarna de dagar jag varit på jobbet. Det tar mer på krafterna än jag trodde.
Att ta plats
Jag inser att det finns ytterligare ett syfte med bloggen: att våga ta plats. Jag får börja hur många meningar jag vill med JAG. Jag får göra inlägg hur ofta eller sällan jag vill. Jag får skriva om vad jag vill. Lägga upp egna alster i parti och minut. Inte bry mig om vad någon annan tycker eftersom det huvudsakliga syftet är att jag tror att jag kommer att må bra av att formulera mig om mig. Och jag vet att jag mår bra av att odla min kreativa sida. Se där, jag säger det: jag är kreativ.
Nu har jag också vågat berätta för några nära vänner om tid för mig så nu skriver jag även för andras ögon. Det känns bra. Jag gjorde bloggen i tisdags och har mått så bra och känt mig så glad och stark sedan dess. Det var längesedan.
Fritt broderi
Jag tycker att det är så läckert med fritt broderi. Det är som skissande med garn. Det ser så enkelt och snabbt ut. Jag testade idag. Spände en bit av ett gammalt slitet linlakan som mormor vävt i broderiramen och satte igång lite på måfå.
Jag lånade en så inspirerande bok på biblioteket om broderi, Med egna stygn av Lena Lundgren. Det är inte många böcker jag köper numera, men den här måste jag bara ha. Den ligger nu och väntar på mig på Akademibokhandeln (där jag har ett presentkort, tack jobbet för julklappen!).