Jag sitter och försöker böja en metalltråd åt det håll som jag vill, och kommer att tänka på ett samtal jag hade med min vän E häromdagen. Vi pratade om våra respektive doser av läkemedlet Sertralin. Det är så kallat stämningshöjande och kallas ofta lyckopiller, i synnerhet när det ska ifrågasättas. Och visst kan det kännas som lycka i viss mån att få näsan över vattenytan, att kunna andas.
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om min gamla rädsla för psykiatriska mediciner. När jag för ungefär 1,5 år sedan blev föreslagen att börja med Sertralin var jag tveksam, men min terapeut sa att hon trodde det kunde vara en förutsättning för att jag skulle orka bli frisk. Att höja den naturliga halten av signalsubstansen seratonin förstärker känslan av välbefinnande – det lät inte så farligt. Även detta har jag skrivit om tidigare.
Som en kinesisk tuschteckning. Utsikt från kinesiska muren, november 2015.
Men åter till mitt samtal med E. Jag har inte direkt tänkt på ordet lyckopiller. Det är ju så dumt!! Det låter som att man har druckit ett glas champagne och solen skiner och man precis vunnit på lotto och alla ens bästa människor sitter runt omkring en och … Men det handlar ju bara om att inte deppa ihop totalt, att orka bli frisk. Att orka leva.
Så förbannad jag blir!
Håller med till fullo . Jag har också varit livrädd för SSRI-preparat. Då 2009 då jag mådde dåligt övertalade min läkare mig att börja med sertralin. Den gången hade jag otur – tredje dagen svimmade jag i duschen och fick åka akut till Karolinska o sy 7 stygn i pannan. Bland biverkningarna stod att 1/1000 svimmade. Slutade omgående med preparatet då jag tolkade det som att min kropp sa ifrån. Min terapeut tyckte jag skulle pröva något annat men jag vågade inte. Följden är att jag dippat och inte alltid klarat att hålla ”den svarta hunden” utanför grinden (Churchills benämning på depressioner, men det har du säkert redan hört). För två år sen fick jag en rejälare dipp och då kände jag att vad-som-helst för att slippa må så här. Fick då citalopram och började med en minidos och som sen höjdes till 20 mg och det hjälpte utan några biverkningar. Åt citalopram i ett år och fasade sen ut den förra våren och mådde bra mentalt fram till i november trots all artrosvärk. När jag fick besked om att höftleden behövde bytas ut anföll den ”svarta hunden” med värsta ångesten. Började med citalopram igen och ångesten minskade såpass att jag klarade att arbeta halvtid fram till operationen. Sjukskrivningen var pga av artrosen. För mig har medicinen varit till enorm hjälp och nu håller jag på att trappa ner dosen och hoppas må bra utan. Men skulle jag må dåligt igen så vet jag att den hjälper. Det här med känslomässig avtrubbning av medicinen har inte jag upplevt eftersom jag blir så känslomässigt avtrubbad av depression/ångest. Blev ett långt svar och en liten del av min berättelse – hoppas det är okej!
Tack Gunvor för att du delar med dig! <3
rejoice the return with my breakfast favorite (and hopefully yours also) pancakes! The recipe