Vill för mycket. Vill gå framåt. Vill bli frisk. Vill bli snabb, glad.

Sitter på möte med alla arbetskamraterna, som vanligt på måndagsmorgnar. Mötet är två timmar långt och jag brukar aldrig vara med på hela, utan oftast gå i samband med pausen mitt på. Idag stannar jag en stund efter kaffet. Och en stund till. Till slut har något växt inom mig och paniken kommer störtande. Jag rafsar ihop mina saker och springer till arbetsrummet där jag gråter av besvikelse. Vickar stolen bakåt och lägger mig i den med benen på skrivbordet. Jag orkar inte gå ner till vilrummet, så långt bort i detta stora hus.

Efter en stund har stormen i kroppen lagt sig. Jag börjar plocka lite med mina grejer. Vi är i packtagen inför flytten till Rinkeby om en vecka. Jag ska sortera papper, mappar och böcker så att det jag vill ha med dit hamnar i rätt kartonger, och det som kan magasineras i en annan. Men nu kan jag inte koncentrera mig på det. Jag kan inte avgöra vad som är vad. Huvudet är inte med. Tar itu med skrivbordslådorna istället. Det är lättare. Postitlappar, gem och kamera samsas till slut med tandborste, Ipren och hörlurar i en kasse. De ska med till Rinkeby.

Sover middag hemma hos mamma på eftermiddagen. Vederkvickt åker jag för att träffa en ny vän. Fint samtal över god mat och ett glas cava. Så hemåt och efter en del trassel med pendel och buss är jag hemma och kan äntligen släppa fram all trötthet. Lägger mig som en strandad val i soffan. Dottern arg på mig. ”Varför gör du så här när du vet hur trött du blir?” Hon vet, jag borde veta.