Den här bilden har jag i många år haft vid min arbetsplats. På anslagstavlor eller vad som funnits att sätta fast den på. På min nya arbetsplats har ingen eget skrivbord så nu har jag satt den utanpå mitt skåp. 

Konstnären är Helene Schjerfbeck och den är målad för mer än 100 år sedan. Det är ett självporträtt och ibland funderar jag på vad i bilden jag fäst mig vid. Jag tror att det är en igenkänning. Den blick hon har, den har jag sett i min spegelbild några gånger. Dels under den långa period av ångest jag hade för halva mitt liv sedan, och dels under senare tid. Det finns rädsla och sårbarhet, för att inte säga utsatthet, i ögonen. I hela ansiktet egentligen, och i hållningen. Den ängsliga blicken över axeln. Det är inte hon som har kontrollen över situationen, hon är utlämnad åt … vad?

Här är ett fotografi av henne med samma blick.

Jag tycker mycket om hennes målningar överhuvudtaget. Färgerna, linjerna och känslorna. För ett par år sedan såg jag en stor utställning, utlånad från Finland, med hennes målningar på Liljevalchs. En väldigt fin utställning i helt rätt miljö.

Var och varannan dag tänker jag att jag ska ta bort den från skåpet. Den kanske är för dyster? Jag får se, den får nog hänga med ett tag till.