Min pappa ringde igår morse och sa att det var ett inslag på Nyhetsmorgon i TV4 om en kvinna som gått in i väggen. Jag såg inslaget på TV4-play igår kväll och först tänkte jag att hon och jag har så lite gemensamt. Hon sa inte vad hon arbetar med men uppenbarligen var det ett avundsvärt och glamoröst jobb som tog mycket kraft och tid, och dessutom hade hon många andra uppdrag och ”sina sociala medier att sköta”. En dag kunde hon inte gå till jobbet. Till slut insåg hon att hon skulle säga upp sig och kunde börja bli friskare. Nu hade hon skrivit en bok om sin sjukdom.

Hon var till en början osäker på om det var rätt att vara så öppen med vad som hänt henne. Jag tror att hon menar att hon inte ville visa sig svag inför arbetsgivaren. Hon sa också att hon inte fick förståelse från sina vänner som inte kunde förstå hur hon kunde ge upp ett sånt ”coolt jobb” som dom sa. De tyckte att hon skulle rycka upp sig och köra på.

Hennes berättelse är olik min till ytan men jag kände ändå igen en del. Jag tänker på det där med förståelse från omvärlden. Jag har från början varit öppen med hur jag mår och vad det ställer till med för mig. Det var inget medvetet val till en början utan en instinkt tror jag. Numera är det ett medvetet val jag gör. Jag har sett hur familj, släkt, vänner, kollegor och arbetsgivare förstår. Och även om de inte förstår hur det är för mig så förstår de att jag inte mår bra, vilka begränsningar jag har och att jag gör så gott jag kan. Att det inte finns någonting jag hellre vill än att bli frisk och känna mig stark igen.

Det är en viktig kvalitet hos en människa tycker jag. Att även om man inte förstår en annan männsika och har svårt att sätta sig i in i dennes situation, så kan man se att det är så och åtminstone känna sympati. De flesta som jag stött på kan det tycker jag, men det finns dem med så liten föreställningsförmåga och fantasi att de sätter allt de stöter på i förhållande till sig själva. Om de inte känner igen det eller inte håller med så är det fel. Punkt.

Jag tror att jag skrivit om detta förut och det är väldigt viktigt för mig. Omsorgen och kärleken jag får från de allra flesta omkring mig betyder så oerhört mycket när jag undrar om jag någonsin kommer att bli frisk. När min dotter säger att ”nu ser jag att du behöver en stor kram” och förstår att jag inte orkar mer. När min man även städat min del av huset. När en kollega säger att det där ska inte du ta på dig, eller frågar om hon kan göra något för att underlätta för mig. När jag får meddelanden med virtuella kramar från vänner som läser här på bloggen.

Så även om jag för tillfället inte orkar med så mycket socialt liv så betyder mina vänner oerhört mycket!

En av mina närmaste vänner förlorade sin dotter i mycket tidig ålder. Så svårt att det nästan är omöjligt att ta in. När hon ringde och berättade sa jag till henne att du kan ringa precis när du vill till mig. Men då sa hon att hon ville att jag skulle ringa, hon svarade inte i telefon om hon inte orkade prata. Då bestämde jag mig för att jag skulle ringa varannan dag till henne. Risken var annars att jag skulle vara för orolig att hon inte orkade prata, och att jag inte skulle ringa alls. Även om det inte går att jämföra våra erfarenheter alls, så förstår jag henne precis. Det är viktigt att inte dra sig undan en männsika i kris. Lita på att hen säger till om hen inte orkar träffas eller prata i telefon. Att känna sig övergiven av sina vänner är det värsta som kan hända.

Nu hinner jag inte läsa igenom inlägget innan jag postar det. Jag ska skynda iväg till jobbet och fina kollegorna! Här en blomma från terassen på kontoret i Rinkeby.