((;(;(00! Tyn. BB kvvviio
Jag har fått hjälp i verkstan igen. Semlan traskar omkring på arbetsbordet, provtuggar på zbmhvr lite allt möjligt, jagar efter garnändar, fläker ut sig mellan mig och skärmen och skriver en stump på min blogg.
Det finns tydligen forskningsresultat som visar på flera hälsovinster med att ha katt. Att mysa med en katt frigör hormonet oxytocin som bland annat ökar ens tillit och minskar ångest och troligen även stress.
När jag träffade min man hade han en katt, Elvis. Han blev drygt 20 år gammal innan han fick sluta sina dagar hos veterinären. För en utespringande hankatt är det väldigt gammalt. För två år sedan kunde vi inte längre stå emot vår längtan, och skaffade två katter från ett katthem. Knäkatten Marina och skygga Zelda. En dag ringde djursjukhuset och sa att någon lämnat in Zelda som blivit överkörd. Sorgen var stor och vi såg hur även Marina påverkades. Hon gick upp i vikt och blev tovig i pälsen. Vi beslöt oss för att skaffa en ny kompis till henne och lät oss övertalas av dottern som ville ha en kattunge. Vi kontaktade ett katthem igen och fick besöka en kull kattungar som hittats i en kartong utan sin mamma. Vi fastande direkt för en ljuvlig liten kattflicka och tingade henne. När hon blev 12 veckor gammal fick vi hämta henne.
Det vore synd att säga att det var kärlek vid första vittringen mellan katterna, men så småningom blev de förtjusta i varandra. Kattungen Selma aka Semlan och Memlan mopsade tidigt upp sig mot Marina och det är lite olika vem som är boss över vem. De brottas intensivt mellan varven, men ligger ofta tätt sammanslingrade och sover tillsammans.
Jag kan intyga att i alla fall jag mår väldigt bra av dem. När Semlan kom till oss var jag sjukskriven och vi låg tillsammans i soffan hela dagarna. Hon blev min katt och är det lite fortfarande, men inte lika utpräglat.
Det är verkligen inte klokt hur många katter det finns på katthem! Omhändertagna katter som folk lämnat. Kattungar i en låda, katter som troligen varit sommarkatt i en familj, okastrerade honor som föder kattungar och vanvårdade katter som hittas. En och annan av dem kanske är på rymmen men det stora flertalet är lämnade. Av människor, eller vad de nu gör anspråk på att kallas. Jag har hört så många berättelser om katter som det tar månader eller år innan de vågar lita på en människa igen. Vår Zelda var sån. Det gick framåt men riktigt tam hade hon kanske aldrig blivit. Vad har de varit utsatta för?
Katthemmen gör vad de kan och lägger ner massor av tid och pengar på att ta hand om katterna, ge dem veterinärvård, kastrera och försöka hitta nya hem åt dem. Som tur är finns det många så gärna tar hand om dessa katter istället för att köpa raskatter. Många som också kan vittna om hur bra de får oss att må!