Det här citatet från Pia Dellsons bok Väggen är mitt i prick. De gånger jag kommit till jobbet för att hälsa på i slutet av en sjukskrivning till exempel. Jag har längtat både efter kollegorna och efter själva jobbet. När jag kommer dit känner jag en stark värme från alla. De uttrycker glädje över att träffa mig och att jag är på väg tillbaka. Det känns fint.

Men besöket tröttar väldigt. Dels är jag inte van att sitta och prata med så många, och jag hänger inte med i pratet riktigt. Men jag tror också att det handlar om att jag känner mig orolig för att orka börja jobba igen. Hur 17 ska det gå?? Jag vacklar hemåt och kryper in i mitt hål igen. Men just nu är jag inte här, även om jag är trött när jag åker hem efter mina korta arbetsdagar. Jag har bestämt mig för att hysa tillit till att det går vägen!

Nu prioriterar jag att orka jobba framför allt annat. Jag avstår många saker och ber om hjälp för att samla krafterna till jobbet, det är viktigast just nu. Min man tog ledigt för att följa med dottern till tandregleringen idag så att jag slapp. Att ha sånt, egentligen bagatellartat, inbokat en dag drar massor av energi. Jag har också skjutit upp att åka med dottern för att köpa ridkläder och en del andra ärenden, och hennes julklapp – en dag med mamma i Täby centrum – den lär dröja! Däremot har vi bokat in en skidhelg i Romme, dottern och jag. Det se jag mycket fram emot!

Men trots att det blir ett lite torftigt socialt liv så känns det bra att ha en strategi och känna att jag prioriterar rätt.