När jag var barn kallade pappa mig ibland för Javisst ja! Jag var tankspridd, gick och drömde, och glömde saker. Nu kommer det tillbaka. Inom loppet av några få veckor har jag glömt tre väskor. Den första på bussen till jobbet och den gick senare att hämta på SL:s hittegodsavdelning. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att glömma den två gånger samma morgon, men den ena gången upptäckte jag den innan det var för sent.

Den andra väskan innehöll några matvaror och glömdes kvar på bänken på busshållplatsen där jag satt och drömde. Samma sak var nära att hända igen i fredags men precis innan jag klev på bussen hörde jag någon som ropade på mig, och där låg min matkasse på bänken – igen.

Det började kännas lite oroväckande. Kan jag lita på mig själv? Det är lätt att säga att jag ska lägga väskans handtag runt armen så den inte glider ur knät, men då måste jag ju komma ihåg DET också!

Idag hände det igen. På hemväg från jobbet ringde de från receptionen. Någon hade hittat min nyckelbricka till mitt skåp.

Javisst ja!