månadsarkiv: mars 2017

Skadad men ganska pigg

Publicerat av
2

IMG_1579Dottern och jag var i Romme i helgen och åkte skidor. Det är femte året i rad som hon och jag åker dit, och två gånger har vi åkt tillsammans med hennes bästis och bästisens mamma. Det var mysigt som vanligt, härligt att vara utomhus så mycket och alltid underbart att åka skidor.

Första dagen snöade det och det låg massor av lös snö i backen, vilket gjorde det lite tungt att åka. Jag som är allt annat än vältränad fick ont i lårmusklerna och fick pausa ibland. Nästa dag hade de pistat backarna och de var hårda och krispiga – mer eller mindre perfekta tyckte jag. Vi hann inte åka så många åk förrän olyckan var framme. Vi hade stannat mitt i en backe, och jag skulle glida ner till dottern. Någonting blev fel, vi hann inte uppfatta vad det var, jag åkte in i dottern och plötsligt låg jag på backen. Min första tanke var hur det gått för henne, men det var ingen fara med henne. Därefter hur det kändes i kroppen, har jag gjort mig illa? Benen kändes bra konstaterade jag lättad, men så kände jag hur ont det gjorde i högerhanden. Jag lyckades kravla mig upp och vi tog oss ner för backen. När vi ätit lunch gick jag till sjukstugan där en snäll sjuksköterska la ett stödförband om handleden. Troligen bara stukad var hans omdöme, men om jag fick mer ont skulle jag röntga.

IMG_1582Det blev ingen mer skidåkning för mig den dagen, handen gjorde ont och jag ville inte riskera att behöva använda högerhanden. Jag fick be om hjälp att ta av mig pjäxorna, det var omöjligt med bara en hand.

Helgen blev väldigt mysig i alla fall, fint att få rå om varandra.

I morse när jag vaknade var handen och fingrarna rejält svullna. Jag läste på 1177.se att det kunde vara viktigt att få hjälp tidig om det var en fraktur. När det är just höger hand tänkte jag att jag inte vill chansa. Det är ju min skrivar-, målar- och broderihand! Efter jobbet åkte jag till närakuten och röntgade handen, men det visade sig inte vara någon fraktur utan en rejäl stukning – vilken lättnad! Jag fick ett nytt stödbandage och kunde åka hem. Det blir inget broderande på några dagar, så det där med Stygn varje dag 2017 får bli med lite fusk.

En annan glädjekälla är att jag känner mig så pigg! I fredags kände jag fortfarande av tröttheten från torsdagen, och var orolig för helgens skidresa. Idag har jag suttit med i ett möte i 2,5 timme utan att blir trött! Något att glädjas mycket åt!

En jobbig dag

Publicerat av
Svara

Idag var jag lätt att putta omkull. När jag åt frukost var det något som gjorde att jag rotade i den där jämrans pappershögen som har en förmåga att alltid ligga på köksbordet oavsett hur många system man uppfinner för att organisera sina Viktiga Papper Som Man Ska Ta Tag I – Snart. Där hittade jag ett brev från kommunen där det stod att någon skulle komma och byta vår vattenmätare idag mellan 7.30 och 11. Panik utbröt i min skalle och tankarna brottades runt. Jag ville verkligen åka och jobba. Jag hade dessutom massage inbokad på förmiddagen på jobbet, och på eftermiddagen skulle jag till sjukgymnasten här hemma. Problemet skulle alltså inte lösas av att jag åkte och jobbade på eftermiddagen istället. Min man skulle ta vår dotter till tandregleringen på förmiddagen, så allt sammanföll i en enda lösning: jag fick jobba hemma och skippa massagen. Medan jag tänkte skyndade jag mig att röja bort saker kring vattenmätare så att den som skulle komma skulle kunna komma fram.

Jag vet inte om du som läser hängde med i alla turer och det är inte det viktiga. Poängen är hur det påverkade mig. Jag blev helt slut: trött i kropp och knopp – jag fick gå och lägga mig och sova. Jag var trött hela dagen. Gjorde ansatser att jobba emellanåt, men fick gå och lägga mig igen. Hade ett långt telefonsamtal med min syster när vattenmätarbytarmannen hade gått och jag kunde till slut varva ner lite. På kvällen kunde jag jobba till slut.

Egentligen är det värsta med den här typen av reaktioner inte hur jag mår just då, utan att de överhuvudtaget kommer. Att jag var så lätt att putta omkull. Men jag försöker intala mig att det var en enstaka händelse. Något som säkert kommer att uppstå igen. Men det är inget bakslag, utan mer som en parentes. Tänker jag.

Nu när klockan närmar sig läggdags halvligger jag i soffan med jättehög tinnitus tjutande i öronen.

IMG_1511

Systemfel

Publicerat av
2

Jag läser alltfler debattinlägg av läkare som dels beskriver hur de formligen brottas med Försäkringskassan som kräver kompletteringar av läkarintyg, och dels hur läkarna själva blir sjuka av arbetsbelastningen. Det finns politiska mål om att sjuktalen ska ned. Istället för att gå till problemets ursprung åläggs Förskringskassan att dra åt tumskruvarna på de sjukskrivna. Följden blir, som i höstas, att läkarna plötsligt får mängder av läkarintyg i retur som de ska komplettera. Detta tar massor av tid som tas från patientbesök. Och det skapar en enorm oro för oss sjukskrivna som blir osäkra på om läkarintyget ska godkännas. Kanske måste vi tillbaka till jobbet omedelbart. Eller bli anmodade att söka annat arbete, något som vi kan utföra trots sjukdom. Den oron och otryggheten verkar kontraproduktivt i tillfrisknandet kan jag intyga.

Det skrivs om att arbetsplatserna måste förändras, och att vi måste lära oss att leva på ett hållbart sätt trots alla mobiltelefoner och annat som pockar på och krånglar till det förbaskade livspusslet. Men har det hänt något? Vad jag vet byggs fortfarande aktivitetsbaserade kontorslandskap där ingen har en egen plats, trots att forskning visar på att de är ohälsosamma.

Det skrivs också spaltmeter om hur det bristande stödet för familjer med barn med funktionsnedsättning, inte minst i skolan. Hur både barn och föräldrar drabbas av stressrelaterad ohälsa.

Jag ser bara hur ansvaret läggs på oss som blir sjuka. Vi som kämpat med näbbar och klor i åratal för att få livet att fungera, men som till slut fått lov att kasta in handduken. Som inte fungerar längre. När hör vi ansvariga politiker säga att det är ett stort systemfel bakom alltihop?