Igår morse träffade jag psykologen, psykiatern och arbetsterapeuten som jag tidigare träffat en och en. De ville höra hur jag tänker om i vilken ordning jag vill ta itu med olika saker. Om jag tycker att jag behöver en enskild psykoterapi för att ta upp de saker jag har bakom mig – ”du har ju varit med om mycket” – eller om jag vill jobba med det som de på Stressmottagningen är duktiga på, utmattningssyndrom. Rent instinktivt kände jag att jag vill ta del av deras behandling, nu när jag äntligen kommit hit. Vem vet hur lång tid det kan ta att få tag på någon bra terapeut om psykiatrin kommer att erbjuda det? Vi enades om att jag kan ta tag i en enskild terapi senare om det behövs (jag har ju gått i terapi vid flera tillfällen tidigare också).

Och sedan sa dom det: jag börjar redan på torsdag! Jag kommer att gå i en grupp tillsammans med sju andra personer och det vi har gemensamt är diagnosen utmattningssyndrom. Det blir två gånger i veckan, två timmar varje gång med psykoterapi, och från februari blir det en gång i veckan då fokus är på fysioterapi. Det blir ett par gånger med en arbetsterapeut också, och så enskilda avstämningar vid ett par tillfällen.

Jag blev helt slut av anspänningen och stapplade i säng när jag kom hem igår. Astrött låg jag under kedjetäcket, men väldigt glad förstås!

Utanför mitt jobb finns fantastiska pilträd som jag följer från årstid till årstid. De har bara precis börjat fälla sina löv och är fortfarande gröna. Ibland ställer jag mig under dem och tittar upp mot kronan. De är som jätteperuker!