Igår ägnade jag många timmar på Stressmottagningen. Jag träffade först arbetsterapeuten en kort stund då hon berättade hur hon tänkt lägga upp mötet med min chef, och undrade om jag hade något jag ville ta upp. Därefter en kort paus, och sedan kom min chef. Arbetsterapeuten berättade om behandlingen och om utmattningssyndrom, och därefter om hur vi kan tänka på arbetet. Hur vi kan lägga upp arbetstiden och innehållet i arbetet så att jag med små små steg utmanar mig att göra allt mer. Vi enades om att jag och min chef ska ha korta avstämningar varje fredag. Det kändes bra.

Sedan åt jag min medhavda lunch och så vilade jag, djupt nedsjunken i en soffa i deras väntrum. De spelar lugnande musik på låg volym och det kändes skönt.

Så var det dags för nästa session! Det första passet med fysioterapeuten som vi ska träffa åtta gånger. Vi höll till i ett rum med yogamattor på golvet, och jag hade satt på mig lite ledigare kläder eftersom vi skulle röra på oss. Och SOM i rörde på oss! Vi fick göra många olika fysiska övningar för att få musklerna att slappna av, och det var verkligen verksamt. Jag har inte känt mig så avslappnad i axlar och nacke på flera år! Vi fick skratta en del också, och om vi till en början var lite blyga och försiktiga så blev vi mer lössläppta mot slutet! Svettiga och med bultande hjärtan fick vi lägga oss ner för att slappna av, innan en välbehövlig vattenpaus.

Avslutningsvis pratade hon om att göra saker i långsammare takt, och vi fick även öva på det. Min värsta gren! Men jag har verkligen börjat förstå att mitt hetsiga sätt att göra saker på hänger ihop med det här. Jag har inte insett det förut. Inte tyckt att jag är stressad. Men jag har haft fel. Jag undrar när jag började bli så här, för jag tror inte att jag alltid varit så.