Igår fick jag en tankeställare om stress och mina egna beteendemönster. Jag har en förmåga att pressa mig att göra saker som jag egentligen inte orkar. Som jag när jag ser i backspegeln borde låtit bli, eftersom det skadat mig. Å ena sidan är det ett tecken på styrka, men å andra sidan är det ett tecken på svaghet att jag inte kunnat säga nej. Inte kunnat stå upp för mig själv. Jag kör över mig själv! Gång på gång på gång, och resultatet vet vi. Just nu i form av eksem som breder ut sig på överkroppen; igår började det klia på bröstkorgen, och små bulliga nässelutslag blev synliga.
Bilkörningsmetaforerna ovan passar särdeles bra här. Igår övningskörde jag med dottern i den stad där hon ska köra upp. Hon är väldigt stressad över uppkörningen, och det är inte så konstigt förstås. Det är inte det enda stressmomentet i hennes liv för närvarande, när hon missat en del i skolan på grund av sjukdom, och de nu dessutom ska ställa om till distansundervisning. Det är många elever – och utbildningsministern – som vittnat om svårigheterna med det, om hur stressen och kraven på eleverna ökar.
Med den vetskapen var ändå min reaktion på hennes förtvivlan igår att ”nu tar vi nya tag”, och ”det är nu du kan öva på det här” och andra kommentarer om att inte backa, inte ge upp. Mitt i allt detta kommer tankeställaren som jag inledde med. Är det här ett beteendemönster som jag vill föra vidare till mitt barn? Borde jag inte lära henne att lyssna på sin självbevarelsedrift istället?
Jag fungerar så att jag intalar mig själv att om jag bara pressar mig förbi nästa hinder så kommer det att bli bättre, och då får jag vila. Men det blir inte så. Efter det hindret finns flera, och jag tar skada av att göra saker som jag egentligen inte orkar. ”Man orkar mer än man tror” – en bekant fras, men den har en mörk baksida. Många som lever i svåra situationer kan vittna om att instinkten att överleva och att skydda sina närmaste är så stark, att de gjort saker de inte trodde varit möjliga. Måhända går det, men hur länge och vad kostar det?