Så lustigt vi fungerar egentligen! Av att bara få sätta mig ner hos psykolog Siri och ha ett inledande samtal kände jag mig starkare än på flera veckor. Igår blev en betydligt intensivare dag är jag tänkt. Efter att ha skjutsat dottern till stallet för ridlektion fick vi bråttom hem så att hon kunde duscha och packa, och så skjutsade jag henne och hennes kompis till pendeltåget. På hemvägen handlade jag några få saker. Bagatellartat kan tänkas, men att det var bråttom brukar inte jag må bra av, och i synnerhet då kan ett besök i mataffären få mig helt ur balans. Men det blev inte så. Visserligen vilade jag när jag kom hem, men för några dagar sedan hade en sådan förmiddag fått mig att ligga med en kudde över huvudet resten av dagen, förbannande mig själv.

Jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes förhållandevis helt ok. Jag tror att det är hopp det handlar om. Att få prata med Siri, som jag har så god erfarenhet av sedan tidigare, och veta att jag ska träffa henne igen om ett par veckor gjorde att jag kunde känna hopp om bättring. Att jag ska få med mig tankar och råd för att må bättre, och framför allt om att det KAN bli bättre.

Nu har jag bokat in medicinsk yoga till på onsdag och besök hos fysioterapeut (som sjukgymnaster heter numera) på fredag. Det ska bli väldigt intressant att se vad det ger, men framför allt får jag en fin känsla av att jag gör något för min skull!

När jag gick ACT-kurs (Acceptance Committment Theraphy) för några år sedan lärde jag mig en teknik för att i rätt takt och med lagom krav komma närmare ett mål jag har satt upp. Jag skrev om det i våras här på bloggen. Jag tror minsann att jag ska plocka fram den tanken igen. Tanken om att förändring och acceptans går i små små steg, och att hitta riktningen som de små stegen ska gå i. Då blir det inte ett misslyckande om jag inte promenerar 30 minuter en dag som jag bestämt mig för, utan bara 15. Det är steg på vägen, åt rätt håll.