För drygt ett år sedan läste jag en recension av Margit Sahlströms bok Och runt mig faller världen. Jag fotograferade avslutningsorden i artikeln:
Jag har tänkt mycket på acceptans. Först tyckte jag inte alls om det, det kändes som att lägga sig platt och resignera. Men så läste jag en artikel om ACT, acceptance commitment theraphy, lustigt nog också det engelska ordet för att agera. För det är här det skiljer sig från min gamla tolkning av acceptans. Det handlar om att komma till ro med hur det varit, acceptera och GÅ VIDARE. Det blir då så mycket mer positivt och aktivt.
Jag gick en kurs i ACT för några år sedan. Där pratade de om att förändra ett steg i taget. Om jag sätter upp ett mål att förändra något över en natt så är risken att misslyckas nära nog total. Men om jag bestämmer mig för att ta ETT steg mot förändring så är jag redan på väg mot målet, men i en takt som har stor möjlighet att lyckas. Och bara det enda steget och kanske några steg till en annan dag kan vara tillräckligt för att jag ska känna att jag styr själv, jag kan göra något åt det hopplösa.
Jag valde att ha som mål att må bra. Stort och luddigt, och vid den hör tidpunkten nästan hopplöst att lyckas med tänkte jag. Jag skulle få bättre kondition, känna mig starkare fysiskt, gå ner i vikt och må bättre psykiskt. Vi fick skriva ner vad vi behövde göra för att nå målet, och sedan bryta ner detta i små små steg i rätt riktning. Det kunde vara att jag skulle promenera 30 minuter varje dag, se till att få tid att göra något som jag blir glad av med viss regelbundenhet osv. Jag minns inte detaljerna just nu. Så fick vi ett papper med en tom piltavla på. Vi skulle varje dag pricka in hur nära bulls eye vi kommit med de små stegen. Hade jag promenerat 20 minuter kunde jag sätta ett kryss i närheten av mitten; jag hade ju ändå promenerat om än inte i 30 minuter.
Det var ett väldigt hjälpsamt sätt att tänka på. Jag ska ta upp det igen, för som de flesta bra saker och metoder jag lär mig håller jag inte fast vid dem någon längre tid, men det är jag ju inte ensam om.
För övrigt är det här med acceptans skitsvårt! Jag ska inte säga att jag är bitter, men emellanåt hemfaller jag åt att tycka synd om mig själv. Att jag haft många svåra kriser i mitt liv. Jag blev lite fundersam om hur nyttigt det är att vältra sig i självömkan – jag skämdes lite. Jag frågade min terapeut och hon sa att själva det faktum att jag undrar är ett friskhetstecken, jag behöver inte vara orolig ”och dessutom HAR du ju haft det väldigt jobbigt”.
När jag ska tänka på en plats att finna ro på är det alltid på bryggan på Bonnorn jag sitter. Bonnorn är en liten ö i Söderhamns vackra skärgård. Min mormor och morfar köpte det som sommarställe 1948, och det är min syster som äger huset nu. Här finns varken el, vatten eller avlopp. Vatten tar vi med i dunkar från fastlandet. Men här finns utedass, diskbänk utomhus och hängmatta. Och sitter vi på bryggan ser vi horisonten mot Finland. Bilden nedan har jag tagit åt andra hållet eftersom solen som bekant går ned i väster. Att ha ätit en god middag (som syster Åsa och jag planerat och lagat tillsammans i det ljuvliga lilla köket) på bryggan, och sedan sitta med ett sista glas vin och se solen gå ned – det är sådant jag packar ihop i en inre ask och plockar fram vid behov. Då är förutsättningarna för acceptans lite bättre.
Bonnorn