Nu är det två år sedan jag jobbade heltid senast. Ett sorgligt jubileum som ställer stora krav på tilliten till att jag ska bli frisk. Just undringen om jag någonsin ska bli frisk igen har bosatt sig i mig de senaste dagarna, och tyngt ner mig. Jag försöker använda de hjälpsamma tankarna om att mitt liv trots allt är betydligt bättre på avgörande punkter, men det är väldigt svårt just nu. Hopplöshetskänslan tar lätt överhanden. Jag ska prova att skriva om allt som är bra för att ta fram att läsa då och då, det kanske är lättare.

Jag har också funderat på vad som är hönan och vad som är ägget, och vad som triggar vad. En del av de personlighetsdrag som hänger ihop med högkänslighet, HSP, är inte så problematiska när jag är frisk, men förstärkts vid utmattningen. Andra typiska drag triggas av utmattningen, som ljudkänslighet. Det besväras jag inte av i vanliga fall, men nu kan jag till exempel reagera väldigt starkt på vissa människors högljudda röster, och när det blir flera ljud samtidigt.

Att plötsligt överväldigas av känslor är inget problem i vanliga fall, men nu är det lite tröttande. Samtidigt upplever jag en väldig glädje i de starka känslor som vackra färgkombinationer eller viss musik kan framkalla hos mig. Hur de överväldigar mig och känns rent fysiskt i kroppen. Och ändå är känslorna avtrubbade av medicin nu. Det är bra, det skulle definitivt bli för mycket annars.

Igår kväll var jag oerhört trött när jag skulle gå på yogan, men jag lyckades ta mig dit. Efter de 75 minuter som yogapasset varade kunde jag gå hemåt med mjuk avslappnad kropp och med mer energi. Det var vetskapen om det som gjorde att jag trots allt samlade ihop mig och gick.

Idag lyser solen och jag ska se till att komma ut och få en dos.