Idag var jag på återbesök hos min psykiater, ett besök som var tänkt att vara det sista. Han frågade hur jag mår och hur det varit sedan sist, och jag kunde säga att jo tack, jag mår riktigt bra! Det gladde honom förstås. Jag sa att jag haft mycket stor hjälp av den tanke han gav mig senast vi sågs: att jag har ett skyddsnät i medicinerna. Om jag känner att jag är på väg att dyka ner i depressionen igen så finns medicinerna där och fångar upp mig så att jag inte faller så djupt. Den tanken har lugnat mig flera gånger.

Jag sa också att ett tecken på att jag mår så mycket bättre är att jag intresserar mig för omvärlden på ett sätt jag gjorde förut, men som jag tappat under en tid. Jag lyssnar mycket mer på mitt älskade P1 och kan till och med göra det samtidigt som jag gör något annat. När jag lagar mat eller jobbar i verkstan. Under en lång period orkade jag inte med alla intryck och min simultankapacitet haltade betänkligt. Jag orkade inte ens lyssna på radio eller musik när jag åkte pendeltåg eftersom det var så mycket andra sinnesintryck som tog plats.

Psykiatern sa att om jag vill så kan jag bli kallad till ännu ett samtal om ett halvår eller ett år. Han sa att han verkligen tror att jag kommer att klara mig bra, men om jag tycker att det känns tryggt att fortfarande ha möjligheten att prata med honom så kan vi göra så, och det tyckte jag lät bra.

När vi skiljdes åt tackade jag för besöket och han svarade ”det var så lite”. Jag sa då att det var det inte, det var inte lite! På väg till bussen tänkte jag att det är inte lite att få livsglädjen tillbaka – det är hela stora livet!