Nu är det dag för dag som gäller. Som jag beskrivit tidigare inleder jag arbetsdagen med att göra ett schema för mig, med syftet att se till att dagen blir randig. Att lagom långa pauser läggs in med jämna mellanrum, och att möten får en inramning av vila. Det mer övergripande syftet är att jag ska orka över tid, och helst orka mer än att bara jobba. Det som är förändrat nu är tidsperspektivet. Jag måste se till att ta mig igenom dagen utan att klappa ihop helt. Det vill säga att jag befinner mig så nära gränsen för vad jag klarar av att jag är allvarligt orolig för att bli helt sjukskriven igen.

När jag läser vad jag precis skrivit kommer jag att tänka på vad jag lovat mig själv: att aldrig låta det gå så långt att jag blir heltidssjuk igen. Att sätta ner foten, dra i bromsen, slå back och rita upp en gräns för mig själv innan det händer. För om jag låter det gå så långt tar det så mycket längre tid att komma tillbaka. Då måste jag börja från början igen. En sådan process gör inte att påskynda, det ligger liksom inbyggt att ’skynda’ inte är kompatibelt med stabilt tillfrisknande.

Vad kan jag göra då? Som vanligt tänker jag bäst när jag skriver. Hoppa av nu, säger min inre röst till mig. Låt det ta tid att hejda den här utvecklingen. För det TAR tid. Jag ska till min husläkare på onsdag i nästa vecka för att förlänga sjukskrivningen. Tänk om jag ska be honom sjukskriva mig på heltid under december? Det vore att ta ett rejält nackgrepp på utvecklingen i nedförsbacke.

Det som är för mycket är

att jag alltför länge arbetat ensam med en arbetsuppgift där vi borde vara två

att min mammas man gått bort (begravning idag)

att min pappa plötsligt blivit betydligt sämre i sin sjukdom och ligger på sjukhus, alla de kontakter jag ringt den senaste vecka för att förstå vad som händer med honom och vad som planeras för honom

att jag har svårt att slappna av när hela familjen är hemma

Det som händer i mig är

att jag allt oftare får ganska stark ångest

att jag på senaste tiden haft starkare symptom av utmattningssyndrom än vanligt

att mindre påfrestning än vanligt behövs för att hjärntröttheten ska sätta in

att jag återigen är spänd i axlar och nacke, och biter ihop käkarna dagtid

att RLS är sämre än under bra perioder

Det resulterar i

att jag inte orkar en del som jag vanligtvis orkar

att jag känner mig uppgiven

att varje dag är en kamp för att få det nödvändigaste gjort

att jag fuskar för att få till allting

att jag befinner mig på ett sluttande plan och blir allt tröttare

Att dra i bromsen nu är att ta hand om mig själv. Att ta mig själv på det allvar som anstår mig. Som jag är värd inför mig själv.