Det är drygt åtta år sedan jag utropade att det var Tid för mig. I februari 2016 startade jag bloggen och gav den namnet i förhoppning att det var just det. Dags att jag skulle må bra. Att i små små steg ta mig uppåt igen. Jag minns inte vad jag grundade det på just då, men kanske var det att jag var på väg uppåt efter en riktig djupdykning. Jag hade varit så sjuk att jag fick lägga kuddar under armarna för att kunna använda händerna, där jag låg i soffan.

Det var då jag började göra saker med händerna. Jag beställde material från Panduro, och så småningom hade jag flera kartonger runt mig i soffan. Jag gjorde ringar av gummi med pärlor och metalltrådar, virkade med metalltråd, testade fritt broderi och provade mig nyfiket fram. Så kul det var! Det bidrog helt klart till att jag mådde bättre. Jag kom upp ur soffan, orkade mer och mer. Och så kom tanken om bloggen. Den fick underrubriken Om utmattningssyndrom, om broderi och om att bli frisk. Att skriva här har betytt massor, på flera sätt. Att sätta ord på det som händer och hur jag mår inför andra, gör att jag måst tänka till om hur jag ska formulera mig, och det i sig har gett mig insikter jag inte tror jag skulle fått annars. De glada tillrop jag fått direkt här eller på bloggens facebooksida betyder mycket. Tack för det!

Min läkare sjukskrev mig på 75 % i tre månader till från och med idag, och psykolog-J skickade med ett journalutdrag för vidarebefordran till försäkringskassan. Att jag haft samma läkare i minst 15 år har inneburit en stor trygghet för mig. Han känner till alla mina sjukdomar och krämpor, och inte minst så litar han på mig. Han vet att jag så innerligt gärna vill jobba, så om jag säger att jag inte orkar så går han på det. Han vet mycket om min familj också, genom våra samtal under åren. Därför kan du tänka dig hur det kändes när han sa att han ska sluta på vårdcentralen i maj! Men jag insåg samtidigt att om han sagt detta när jag mått sämre än idag, så hade det varit betydligt jobbigare. Nu känns det ok, och han lovade att skriva en utförlig överlämning till min nya läkare.

I början av påskhelgen var jag hos min kära vän T i Roslagen. Vi gjorde just ingenting som vanligt, så skönt. Vi har båda behov av tysta stunder så det blev lagom med intryck. Väl hemma var helgen långt ifrån slut. Jag har klippt ner det mesta av fjolårsgrönskan i rabatterna, för att kunna se allt som börjar spira. Nu kommer de första tulpanerna snart!