Klockan är 02:45 …

… och jag sitter här i fåtöljen mitt i natten igen. RLS-benen gjorde det omöjligt att ligga kvar i sängen för att försöka somna om. Men förr eller senare blir jag så pass sömnig att jag kan somna om på soffan.

Det är ungefär varannan natt som blir så här, och så länge jag jobbar hemma så funkar det med att somna om och sova lite längre på morgonen. Det blir svårare när jag ska jobba mer på kontoret.


Jag pratade med min massör om tandpressning när jag var där och knådade ryggen häromdagen. Hon sa att hon utför käkledsmassage som är bra mot spänningar kring munnen, så nu har jag bokat en tid för det hos henne. Vi pratade också om avslappning och jag förklarade varför det är svårt för mig med övningar för att slappna av när det är så obehagligt i kroppen av RLS. När jag sa det kom jag på att hon också utför taktil massage som jag varit på hos en annan massör. Det är oerhört behagligt, men jag somnade förstås. Det slutade med att jag bokat en sådan också, och det ser jag verkligen fram emot! Hon sa att jag verkligen behöver avslappning med så mycket stress i kroppen som jag har.

På söndag kommer en vän jag lärde känna på universitetet hit, och vi ska ta en långpromenad med paus för medhavda mackor med kaffe. Det ser jag verkligen fram emot!

Påfylld energi

Igår träffade jag två barndomsvänner i några timmar. Vi har känt varandra i snart 51 år, sedan min familj flyttade från Stockholm till Jämtland. Det dröjer mellan gångerna vi ses, men det är alltid lika kärt och enkelt att ta vid samtalet.

Samtalet kretsade en del kring våra gamla föräldrar (som vi ju också känner sedan barndomen!), våra respektive familjer och så pandemin förstås. Hur den påverkar jobb och annat fortfarande. Jag fick också en del nya tips om utflyktsmål i Jämtland som jag genast skrev upp på min lista över besöksmål i min Grand tour Jämtland som jag vill göra snart.

Vi bjöds på en fantastisk lunchmacka!

Gamla gemensamma minnen är ofrånkomliga samtalsämnen och den här gången pratade vi en del om våra skolresor i 6:an (Kosteröarna) och 9:an (Ängelholm). Så fina och roliga minnen!

Jag insåg att det inte var tröttande att umgås utan att det nästan enbart innebar påfyllning av energidepåerna, och tänker att det beror på att vi känner varandra så väl att jag är mig själv i vårt samtal. Jag tänker inte på att verka något annat, eller hur de ska uppfatta mig. Så skönt och vilsamt. Jag är verkligen tacksam över att ha dessa fina personer i mitt liv!

Både uppgiven och desperat

Natten till igår var riktigt vidrig. Jag hade sådana känningar av RLS i främst vaderna att jag bara sov sporadiskt. Jag gick upp och stretchade benen några gånger, och la kedjetäcket i en hög över benen när jag försökte somna om. Men att bara ligga stilla med detta intensiva obehag i benen är nästan omöjligt! Jag hatar verkligen den här känslan, och att inte kunna slappna av och vila! Det är ofta när jag behöver det som mest som det är som svårast.

Än går det att plocka en bukett i trädgården! Gråmalva, salvia och lavendel

Jag lyckades somna om i soffan på morgonkvisten – tack och lov, så att jag kunde jobba. Men den intensiva obehagskänslan i benen fanns med hela dagen. Det var länge sedan jag hade det så intensivt under så lång tid i sträck.

Min neurolog ringde på eftermiddagen för att höra hur det gått med förändringen av medicinering, och jag svarade att det nog blivit aningen bättre även om det var förjävligt just idag. Han sa igen att jag inte kan hoppas på att bli helt symptomfri, och att det även påverkas av hur min livssituation ser ut. Det som är så lätt att göra någonting åt – not! Jag hade en hälsning till honom från min psykiater, som undrade om jag skulle testa att öka dosen Gabapentin och/eller betablockare. Men neurologen tyckte inte det, framför allt med tanke på att jag har så mycket medicin redan och att vi framför allt ska testa den nuvarande medicineringen ett längre tag först. Jag kände mig uppgiven och desperat på samma gång, och orkade inte säga någonting mer. Jag vet ju allt detta redan!

Jag kom ihåg en metod att lindra det värsta och letade fram kruskaveln. Jag drog den hårt fram och tillbaka över vaderna, och stretchade med stretchbandet tills benen lugnade ner sig en aning i alla fall. Det är tur att jag är ganska vig och kan sitta med benen ihopvikta under mig, för det kan också funka. Däremot glömde jag att duscha kallt på benen, det kan också lindra lite.

På kvällen var jag så slut att jag blev lite orolig. Jag håller väl inte på att bli sämre i utmattningssyndromet? Jag har insett att hösten blivit alltför intensiv på ett sätt som varit svårt att göra någonting åt. Vi har flera nya på jobbet inklusive ny chef, och jag har behövt inta en roll som jag vanligtvis inte brukar, just på grund av min hälsa. Det känns svårt att backa från det, men jag måste förstås göra det om jag inte ska bli allt sämre. Jag får hoppas på förståelse för det.

PTSD

Den psykolog jag tidigare gått hos och fått mycket hjälp av sa att jag lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det innebär att jag kan triggas av helt ofarliga situationer som påminner om de farliga sedan förr. Hjärnan gör inte skillnad på farligt och ofarligt utan reagerar med stark stress.
Jag har länge tänkt att jag inte kommer att bli helt frisk från utmattningssyndromet förrän min livssituation förändras ordentligt, och det är svårt att veta när det kan bli. I och för sig kan jag acceptera att inte orka jobba heltid under en tid till, men jag skulle vilja orka mer än att bara jobba. Som det är nu kan jag inte göra någonting socialt efter jobbet, och måste noga planera helgerna så att jag kan ägna mesta tiden åt att vila.

Det här går upp och ner, och tidvis är det lite bättre och jag orkar mer. På sistone är det definitivt sämre, och jag är mer känslig för den trigger jag nämnde ovan och PTSD:n gör sig påmind. Igår var en sådan situation. För en utomstående en helt vanlig konversation men som gjorde mig geléartad i kroppen och grötig i huvudet.

Jag sover riktigt eländigt också. Det är väl ok när jag är ledig eller jobbar hemma, då kan jag sova igen det på dagen. Men jag vill inte hamna i en ond cirkel att sova på dagen och sedan inte kunna sova på natten. I natt vaknade jag en gång i timmen och var visserligen bara vaken en stund, men det var psykande att vakna om och om igen.  Till slut klev jag upp kl 4. Då hade jag sovit i ungefär sex timmar och vaknat fem gånger.

Aningen bättre

Jag känner mig en aning piggare nu när jag varit hemma och vilat i två och en halv dag. Igår hade jag tid på vårdcentralen för att mäta blodtrycket. Tänkte att det kan vara fel på min blodtrycksmätare och att det skulle vara bra om de mäter det professionellt. Men den stämde med min och sjuksköterskan sa att den ligger på gränsen, men är ok. Jag sa att den legat betydligt högre andra dagar, och vi kom överens om att jag ska fortsätta mäta hemma och be om en läkartid om inte trycket går ner. Då kan jag behöva höja medicindosen.


Det blev en kort utflykt och som alltid tänker jag att jag skulle kunna passa på att kompletteringshandla på mataffären på hemvägen. Det är alltid något som behövs. Men jag skärpte mig, och berättade för mig själv att det kommer jag inte att orka, och åkte istället raka vägen hem. Och mycket riktigt. Enbart turen till vårdcentralen hade tröttat ut mig så pass att jag inte orkade laga middag på kvällen.

I morse tog jag i alla fall en halvtimmes promenad med min syster i andra änden av telefontråden. Lite långsammare än vanligt men det kändes bra och hoppfullt. I morgon ska jag jobba men jag ska ta det mycket lugnt. Det är det som gäller nu.

 

Tar några dagar ledigt

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.

Lite ledigt i Jämtland

Idag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland. Jag har tagit ledigt halva torsdagen och hela fredagen, och det ska bli skönt. Jag är fortfarande tröttare än vanligt, men på en helt ok nivå.

Rudbeckian blommar än

Jag jobbade på kontoret igår, och gick sen hem till min mamma där jag sov en liten stund. Sedan hem till min syster som också bor i närheten av mitt jobb (sååå praktiskt!). Där sov jag också en liten stund innan vi åt middag.

Jag är en fena på att hitta ställen att vila på. På alla kurser jag gått på somrarna har jag hittat krypin, vilrum eller undanskymda fåtöljer där jag kunnat vila mellan varven. När jag varit på konferens eller i andra jobbsammanhang har jag frågat efter vilrum, eller helt frankt lagt mig på en matta på golvet i ett tyst rum för att få vila hjärnan ett tag. Det är nödvändigt för att jag ska orka överhuvudtaget. Ibland har jag somnat men oftast bara legat, blundat, andats.

Vi har fått ny chef och jag hade ett första samtal med honom igår. Jag sa att jag numera vet vad som är bäst för mig. Vad jag orkar, var gränsen går och att lyssna på kroppens signaler. Allt detta är sant, och det viktigaste är att också agera på det. Att stoppa mig själv när jag håller på att mot bättre vetande göra sånt jag vill vill VILL! men egentligen inte orkar. Jag är oerhört mycket bättre även på det.

Nära att det blev för mycket

Jag har säkert redan skrivit att jag på försommaren fick ett ärofyllt uppdrag att skriva ett kapitel till en bok, som jag hann påbörja innan semestern. Jag har skrivit på arbetstid men för att hinna till deadline som är idag, så har jag jobbat liiite mer än mina timmar, liiite snabbare och med liiite färre pauser. Ingen bra idé. En bra idé hade varit om jag bett om att få en vecka till att skriva på. I fredags var texten i stort sett klar, men jag har förstås inte kunnat avhålla mig från att jobba liiite i helgen. Jag har korrläst och komplettera en aning.

Förra lördagen hade jag en gräslig huvudvärk, och den kom tillbaka den här lördagen fast i snällare tappning. Jag avsade mig att laga middag, och vi åt rester istället (ett av mina bästa knep!). Igår söndag kom Den Stora Tröttheten smygande. Kroppen var trött och seg, och jag orkade bara gå långsamt. Hjärnan gick på sparlåga och jag tappade bort vad jag skulle säga flera gånger – det var kusligt blankt i huvudet, riktigt kusligt.

Vad göra? Precis ingenting! Jag ska se till att återhämta mig rejält denna vecka, och att följa reglerna strikt framöver. Hålla benhårt på pauserna och arbetstiderna. Jag ska INTE bli sjukare igen!

Jordgubbar på gång fortfarande i september

Jag hittade jag ett citat av psykologen och stressforskaren Niclas Almén:
”Ny forskning visar att stressreaktioner inte går över automatiskt bara för att stressituationen är över. För att återhämtning ska ske måste vi känna oss trygga och säkra.” Väldigt bra och träffande! För min del tror jag att kroppen inte kommit ur stressituationen eftersom min hjärna inte tror på det ännu. Det är en bit kvar till känslan av trygghet och säkerhet.

På torsdag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland, och jag ska se till att vila riktigt ordentligt.

Press som släppte?

Igår vaknade jag med huvudvärk, vilket jag mycket sällan har. Det tilltog under morgonen, och till slut kunde jag bara ligga och blunda. Inte lyssna på eller göra något. Men RLS körde på som vanligt! Den här gången var det framför allt vänster fot som spökade och jag vek ihop mitt 10 kg tunga kedjetäcke så litet som det gick, och la på foten.

Jag tog Alvedon till slut, men det hjälpte bara lite. Efter lunchtid kunde jag sitta uppe, men hade fortfarande mycket ont. Testade en Ipren och slutligen avtog huvudvärken under eftermiddagen, för att till kvällen vara borta.

Jag funderar på vad som orsakat den, och har svårt att tro att det var de två glasen vin jag drack på fredagkvällen. Mer sannolikt är att jag börjar gå i mål med en ganska pressande arbetsuppgift. Jag har skrivit på en text som ska ingå i en lärobok, och är både smickrad över att ha fått uppdraget och skräckslagen över att den inte ska bli tillräckligt bra. Framför allt skulle jag vilja ha mer utrymme att breda ut mig på, det är svårt att skriva kort! Men i fredags skickade jag texten i det skick den är nu, till mina närmaste arbetskamrater för att få kloka inspel. Läskigt som sjutton, men samtidigt lättad över att ha kommit så långt. Det kan ha varit den lättnaden som renderade mig denna huvudvärk.

Stäppsalvia

Jag hade inga planer för helgen och det var ju för väl, men samtidigt var det irriterande att inte kunna göra nånting här hemma. Jag hade tänkt prova att göra klar en ring som jag håller på med, och örhängen till en vän. Jag säger ”prova”, för jag blir fortfarande trött efter bara en liten stund i verkstan.

Höstanemon

De nya perennerna ska i jorden i alla fall. Häromveckan skänkte jag bort vår brokschersmin. Den tog för stor plats där den stod, och det borde jag insett från början. Men nu har jag köpt ännu en planta av samma ros som vi redan har, ’The fairy’, två till av de ljuvliga höstanemoner som blommar för fullt fortfarande och en rejäl planta stäppsalvia.

Ställer in, igen

Igår skrev jag om att jag får lov att tacka nej till trevligheter. Det finns annat jag ställer in också. Återkommer till det strax.

Min mamma har inte varit hemma hos oss på nästan två år, men i lördags kom hon äntligen. Det var verkligen jättefint att kunna visa henne trädgården som hon bara sett på bild, men också att träffas förstås.

Igår skulle jag, som jag skrev i förra inlägget, träffa gamla kurskamrater men fick ställa in. Jag träffade istället en nära vän som också är sjuk i utmattningssyndrom, och vi tog en stilla promenad i skogen.

Senare på eftermiddagen och kvällen var jag helt slut. Jag la mig och sov lite av och till. Ställde in matlagningen och la mig tidigt. Jag sov ovanligt länge nu på morgonen och gick inte upp förrän halv 6. Efter en stund somnade jag om i soffan och sov i trekvart. Trött, som sagt!

Jag funderade fram och tillbaka igår kväll på hur jag skulle göra idag. Meningen var att jag jobba på kontoret, eftersom jag ändå hade en tandläkartid i stan på eftermiddagen. Jag har redan ställt in den en gång och jag tyckte att det kändes jobbigt att ställa in den med så kort varsel en gång till. Men min syster messade att det kan jag visst det! Och så fick det bli.

Det känns oerhört skönt nu när jag bestämt mig. Det är ju inte bara att orka den här dagen, utan hur det kommer att påverka resten av veckan. På det här sättet kan jag jobba, om än hemifrån.

Såg en bra mening: ”Att ställa in kan vara att ställa upp för sig själv.” Det ska jag komma ihåg!