Kategoriarkiv: Återhämtning

Jag önskar att jag kunde

Publicerat av
Svara

Ett mycket kärt återseende av en före detta kollega och vän i helgen fick mig att tänka på allt jag förut tog för givet men nu inte kan göra. Som att gå ut på stan efter jobbet; strosa omkring, kanske träffa en vän, ta en kaffe och prata en stund innan jag åker hem. Eller åka in till stan på helgen och gå på en utställning.

Min man och jag brukade minst en gång om året åka till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, och höjdpunkten var att äta en god lunch med ett glas vin i trädgården på Blå porten i samma hus. Helst sitta vid ett litet bord uppe på avsatsen där vi kunde se hela den ljuvliga och lite charmigt skamfilade trädgården. Nu har den gamla konsthallen fått en stor och omtalad utbyggnad som jag så gärna vill se, men det känns långt borta.

Skulpturer i skogen, så vackert!

För det är längesedan jag kunde göra någonting sånt. Vid enstaka tillfällen har jag gjort undantag. Sett till att det är ett lugnt ställe som inte ligger för långt ifrån de pendeltågsstationer som ligger på min linje så att jag snabbt kan ta mig hem efteråt. Satt mig vid bord i ett hörn så att ljudet kommer från så få håll som möjligt. Och det har kostat på, det kommer alltid en fet räkning. Ibland räcker det att vila extra mycket efter ett sånt äventyr, och ibland går det dagar innan jag känner mig återställd.

Därför var det så skönt att vi kunde ses på min hemmaplan i söndags. Jag tar så för givet att jag ska åka in till stan när jag ska träffa någon, men de kan förstås lika gärna komma till mig! Det hade också min vän föreslagit, så jag hämtade henne vid pendeln och vi åkte till ett mysigt kafé och åt lunch. Efteråt tog vi en naturskön promenad och pratade ikapp. Det är ett par år sedan vi träffades.

Hon frågade omtänksamt om jag skulle behöva vila mycket när jag kom hem, och det behövde jag. Jag visste att det skulle bli så och vi åt rester till middag eftersom jag inte orkade laga mat, men samtidigt fanns allt detta med i beräkningen. För det är så jag får det att fungera – jag beräknar.

Det går till som så att jag ser över min almanacka ofta, så att det är tillräckligt många tomma helger. Om jag ska göra något vänder och vrider jag på hur jag ska få ihop det. Om jag till exempel har en hel helg uppbokad på grund av en resa, ser jag till att dagarna efteråt är så lugna jag kan få till dem, och att helgen därpå är tom i kalendern. Och det gäller inte bara helger. Jag ser över min kalender hela tiden för att få ihop det så att jag ska orka. Framför allt gäller det förstås arbetets kalender, för hur intensiv arbetsveckan är påverkar mig mycket givetvis. Men också resten av familjens planer för veckan ska tas med i beräkningen.

Men ibland kan jag inte låta bli. Jag VILL träffa en person och så kanske jag gör något så obetänksamt som att bestämma att vi ska ses en dag efter jobbet! Jag menar hur korkad får man bli! Lär jag mig aldrig? Jodå, det gör jag men det är bara så TRIST! Och jag vill inte vara den som alltid säger att det inte går (som jag skrivit förutom om att jag är rädd att bli tröttnad på). Så då bokar vi in och så får jag – när jag kommit till sans – avboka några dagar innan.

Tänk att inte behöva tänka så mycket utan bara göra!

Energipåfyllning

Publicerat av
Svara

Jag har fortsatt att må bättre men har varit rejält förkyld med feber i några dagar. Tillbaka på jobbet fick jag en energi- och egoboost av att se hur en verksamhet som jag initierat och arbetat upp kommit igång på biblioteken i vårt län. Och torsdag till fredag var det dags för den årliga stora svenska bibliotekskonferensen. Vi var många som lyckligt gick omkring och kramade om kollegor som vi bara träffat digitalt i flera år!  Det var en sån lyckokänsla!

Men jag var duktig och körde min randiga strategi i den mån det gick. Jag hem till min syster – där jag också skulle sova över – på eftermiddagen och vilade. Tanken var att jag skulle tillbaka till konferensen på kvällen för att äta middag, men jag fattade ett moget beslut om att spara krafterna till nästa dag istället. Man kan ju som bekant inte få allt här i världen!

Det var härligt att känna all energi jag fylldes av under konferensen! Energi för att jobba. Jag fick en del pepp från kollegor men det var också många som uttryckte omsorg om min hälsa. Fint! Jag trodde jag skulle vara helt utschasad på fredagkvällen och nu under helgen, men det känns helt ok.

Det börjar verkligen hända saker i trädgården nu! En sorts tulpan har slagit ut och flera är på gång. Kungsängsliljorna som inte kom upp i fjol kommer i år istället, och blommar nu – ljuvliga!

Ett snäpp upp

Publicerat av
2

Från en sekund till en annan, mitt i ett steg i hallen, känner jag hur depressionsbarometern tar ett hopp. Uppåt. Bara ett snäpp, men det räcker. Jag känner mig lättare, som att jag svävar. Bara lite, men så avgörande. En lycka i kroppen. Det finns en möjlig vändning.

Det hände för några dagar sedan och håller i sig. Ångesten är på en betydligt mer hanterlig nivå. Hopplöshetskänslan har inte somnat men är lagd till vila. Kanske gjorde den ovanligt vilsamma påsken sitt till?

Jag har bokat in massage varje vecka en tid framöver. Spänningarna sitter som parkerade i axlarna. Men värst är det på sidan av halsen och upp i huvudet. Där har hon mycket att jobba med.

Nu har jag tagit ledigt från vardagen och är hos min vän T i hennes stuga i Roslagen. Vi känner igen oss i varandra. Det är verkligen skönt att höra någon annan uttrycka det som är nästan obegripligt hos mig själv. Hur trött jag kan bli, och hur oöverstigliga vissa små ansträngningar kan vara. Att det är en särskild ork som måste till för det kreativa. Och hur vilsamt det är att fly in i en tv-serie eller en ljudbok.

Så skön helg!

Publicerat av
2

Jag hade en hel del förhoppningar på påskhelgen – att den skulle bli händelselös och stillsam. Vilsam. Det infriades med råge. Med det ena barnet bortrest och det andra knappt hemma heller, ingenting inbokat och inga att-göra-listor fick jag små ryck av energi och lust att göra länge försummade saker, som att rengöra tvättmaskinen och klippa bort allt visset i trädgården. En långpromenad i solen med en god vän jag inte träffat på länge blev det också, och ett långt telefonsamtal med en annan kär gammal vän. Men framför allt läste jag, det vill säga jag lyssnade på ljudböcker. Passade på att laga mat till mig och mannen som inte barnen gillar, och att inte laga mat alls när ”fågelungarna” inte var hemma! ☺️

Påskhelgen avslutades med att min syster och jag tog med vår mamma till spastället  Yasuragi för att fira att hon fyller 80 år. Det blev en väldigt fin dag som inleddes med finfrukost, och fortsatte med varma bad inom- och utomhus, saltbastu och god lunch med tårtljus på efterrätten. En fin dag med samvaro och samtal om fina minnen.

Det jag inte hade med i beräkningen var hur mycket en sådan anläggning låter! Allt vatten, alla system för att få vattnet varmt och roterande – allt lät och jag fick nästan panik. Hur skulle jag orka med en hel dag här! Så kom jag på att jag som alltid hade öronpropparna i handväskan, och hämtade dem. Den underlättade och jag hittade också platser med lite mindre ljud. Men jag hade hela tiden en oro om hur jag skulle orka med morgondagen med möte på kontoret. Jag hade helst sett att jag skulle arbeta hemifrån. Och personalfesten på onsdag blev också till en hård knut i magen. Men jag försökte nyttja min nya elefantätarmetod: en liten bit i taget. Jag bestämde mig för att se hur jag skulle må nästa morgon, och bestämma då hur jag skulle göra, och samma sak med festen. En sak i taget. Nu ska jag bara njuta av att jag haft en oväntat bra påskhelg!

Publicerat av
2

Med risk för att vara tjatig: jag mår inte bra. Det kanske mest beror på att fjällresan blev för intensiv för mig. Jag var nog för dålig på att ta hand om mig, och tillbringade för mycket tid med de andra. Det var ju så trevligt! Även om jag drog mig undan till mitt rum så blev det för lite. Resan gav mycket energi och glädje, men dränerade ännu mer tyvärr.

Den här veckan har jag varit väldigt trött, haft mer känningar av RLS (fått lov att bita mig i läppen för att häva känningar där!) och haft mer ångest och känsla av uppgivenhet än vanligt. Det är tungt tungt tungt. Det går bra att jobba men det blev bara en dag på kontoret istället för två som jag tänkt. Det fanns ingen ork. Jag tänkte på att psykiatern på öppenpsykiatrin sa, när han återremitterade mig till husläkaren, att jag alltid är välkommen tillbaka om jag behöver. Det känns bra.

Jag lyssnar på en ljudbok där uttrycket att kunna andas under vattnet stod. Det tänker jag är snäppet under att ha näsan över vattenytan. Ibland känns det så.

Ljudböcker är mitt trygga rum, mitt safe haven, dit jag går för lugn och ro. Jag har lyssnat på fyra fem böcker i veckan de senaste månaderna. Det ger mig mycket av den litterära upplevelsen också. Jag tar in varje ord mer när jag lyssnar inser jag. Men då måste det vara ett bra språk och en bra uppläsare.

Jag hämtade keramiken jag gjorde på kursen för ett par helger sedan. Det blev inte mer än fem grejer eftersom jag inte orkade mer än halva kursen. Kursledaren Helena fick glasera mina saker. Jag är riktigt nöjd även om den breda skålen sprack i ugnen.

Nu ser jag fram emot en helg utan någonting planerat, och en kort arbetsvecka och så den långa kravlösa påskhelgen.

Fjällsemester

Publicerat av
Svara

Igår kväll kom jag hem efter en vecka i Edsåsdalen, en mindre skidort ett par mil från Åre i Jämtland. Jag hade hakat på när min syster, hennes man och en gemensam vän bokat en stuga där. En jättefin stuga alldeles vid skidbacken så vi kunde sätta på oss skidorna och åka direkt ut. Jag hade ett eget rum dit jag kunde dra mig undan när jag behövde – så skönt.

För det är ju så med trevliga sällskap att jag blir så trött av att umgås, prata och skratta tillsammans med andra. Men det var inte så många tillfällen då jag gick så där i baklås som jag gör ibland. Då jag ”tappar allt” och drabbas av Den Totala Tröttheten. Det var främst en gång: jag skulle laga lammragu med pasta till middag, och resten av sällskapet satt i samma rum och pratade. Jag deltog inte i samtalet men kunde ändå inte undgå att lyssna. Ingredienserna var förberedda och låg upphackade i olika skålar, precis som tv-kockarna gör. Allt för att underlätta när jag skulle laga maten, väl medveten om att jag annars inte skulle orka.

Jag tappade räkningen på hur många gånger jag tittade på receptet. Arbetsminnet hade också tagit semester, liksom simultankapaciteten. Jag fick ihop maten till slut, men det kostade på. Jag fick lägga mig att vila när den puttrade klart på spisen. Det tog tid innan jag hämtat mig ordentligt, och jag förklarade vad som hänt mig för de andra runt bordet. Det är till och med smått plågsamt att skriva om det nu, så jag tar en paus.
Två dagar senare:
Vi hade fantastiska skiddagar med perfekt snö (jag hade varit lite orolig för att det varit för varmt så att snön blivit mjuk och trög att åka i), och vi var ofta helt ensamma i backarna! Vi tolkade efter skoter högst upp på kalfjället, där vi åkte i en superfin lång backe. Högst upp i backen såg vi ut över fjällvärlden – en fantastisk syn av toppar som visade sig vara svåra att fånga på bild med mobilkameran.

Jag hade oturen att fastna med en skida och göra en praktvurpa. Jag flög genom luften och landade på höften och kindbenet. Jag låg en stund och försökte känna efter om jag var hel, men kände mig framför allt väldigt konstig. Jag förstod efteråt att jag på grund av blodtrycksfall och chock var yr och mådde illa. Jag hade svårt att prata, det var som att tungan inte lydde. Att det gjorde ont här och där kände jag inte förrän senare. Liftkillen kom fram med liggunderlag och filt, och efter en stund kunde jag ta mig upp. Jag fick åka i vagn efter skotern på vägen ner från fjället den dagen, och dagen därpå höll jag mig till backen vid vårt hus där jag fick åka utan stavar eftersom jag hade stukat vänster tumme så att jag inte kunde hålla i något. Men på det stora hela klarade jag mig bra ändå! Några rejäla blåmärken och ont här och där, men ingenting brutet. Den sista skiddagen åkte jag upp på fjället igen, och liftkillen blev så glad att se mig!

Lite overkligt

Publicerat av
2

I morgon åker jag med min syster, svåger och kompis till Edsåsdalen i Jämtlandsfjällen! Vi ska vara där i en hel vecka. Smaka på den – en hel vecka till fjälls! Ända sedan i höstas när jag försiktigt frågade om jag jag fick följa med har det känts overkligt bra, och nu är det dags.

Jag ser fram emot bra skidåkning, att förhoppningsvis tolka efter vessla ända upp på kalfjället, att vila, att umgås lagom mycket och att ha mitt eget rum att dra mig tillbaka till.

Jag mår helt ok, det är också det jag i regel svarar när någon frågar hur det är med mig. Helt ok. Vad det nu innebär. Näsan stabilt över vattenytan, att det inte känns som om att jag ska sjunka mer just nu i alla fall? Det är också ett svar för att avfärda fler frågor, och för att lugna den som frågar.

I höstas hörde en god vän av sig och föreslog att vi skulle ses. Jag fick bestämma när, var och hur – kanske det var enklast att ses hemma hos mig? Jag svarade att jag gärna ville träffas och skulle fundera på var. Det var strax innan jul och mycket annat kom i vägen, men jag har tänkt på henne mest varje vecka sedan dess. Och häromdagen kom jag på att det skulle kännas bra att ses inne i stan, efter jobbet på ett lugnt ställe. Bara jag kan planera dagen så ska det funka. Att jag först jobbar och därefter vilar hemma hos min mamma eller syster innan jag träffar min vän. Kanske är det vårljuset som får det att kännas mer görbart? (För övrigt ett bra ord från min vän!)

För så är det – jag måste planera allt för att se till att jag orkar. Om jag ska jobba på kontoret i stan vet jag att jag kommer att bli väldigt trött och till exempel inte orka laga mat på kvällen. Om det är min tur att laga mat får jag se till att byta matlagardag med min man. Jag brukar inte heller äta lunch med kollegorna på jobbet utan tar min mat och sätter mig i ett litet rum för att vila från sorlet. I alla fall när vi haft möte innan, och det har vi ofta de dagar jag är på kontoret. Strategierna är många och en del tänker jag knappt på att jag tar till.

En mycket medveten sådan är att jag undviker nyheter sedan en tid. Jag läser inte tidningen, ser inte nyhetssändningar på tv eller lyssnar Ekot på radion. Jag riktigt känner hur bulletinerna från omvärlden drar ner mig. Inte enbart det fasansfulla som händer i Ukraina utan allt det andra som händer. Solskenshistorierna lyser med sin frånvaro i nyheterna.

Nu är klockan strax över fem på morgonen. Jag har varit uppe sedan fyra och känner hur ögonlocken vill stänga sig. Det är dags att lägga mig på soffan och sova någon timme till. Snart kan jag ta den slummern på utesoffan!

Ville för mycket

Publicerat av
Svara

Min mamma brukar säga med ömhet i rösten att jag måste hejda mig ibland. ”Du tycker att så mycket är så roligt.” Hon gläds med mig över allt det roliga men ser också riskerna för min hälsa. Och tro mig, jag ser dem också. Det är bara så tråkigt att hejda sig, men med åren har jag blivit allt bättre på det. Redan när jag ser en möjlighet att gå en hantverkskurs, åka på en konferens eller bara följa med på en AW med före detta arbetskamrater så inser jag att det inte kommer att funka. Jag kommer inte att orka.

Det är klart att jag sörjer det, vissa gånger mer än andra. Det som förut varit självklart och bara hindrats av att jag hade en familj med små barn, hindras nu av att jag inte kommer att orka genomföra det eller kommer att få betala ett alltför högt pris efteråt. På kort sikt i form av Den Totala Tröttheten och på lång sikt av en försämrad psykisk hälsa som i värsta fall leder till hel sjukskrivning. Och det är ofta den första spontana reaktionen jag känner inom mig när jag får frågan om det roliga.

I helgen var det äntligen dags för drejkurs igen hos Helena Hodell Form. Lördag och söndag kl 10-16 och måndag kl 18-21. En sak jag älskar med att sitta vid drejskivan med en lerklump i mina händer är att jag inte kan tänka på något annat än det jag håller på med. En mindfullnessövning om man så vill. Vilsamt.

På lördagseftermiddagen kände jag hur jag började närma mig gränsen för vad jag skulle orka med, och gick mot pendeltåget med en känsla av att ”bara jag tar mig hem”. Jag var helt urlakad hela kvällen, och jag funderade på hur jag skulle göra med resten av kursen. Den trista slutsatsen var att jag skulle åka dit på söndagen och efterbearbeta det jag drejat på lördagen, men sedan skulle jag åka hem och dessutom avstå kursen på måndagskvällen.

Helt rätt beslut visade det sig enär jag hade oförtjänt mycken ork kvar på söndagskvällen. Mamma måste vara stolt över mig, att jag lyckades sätta P för mig själv och min iver över allt roligt.

 

Känner mig lite bättre

Publicerat av
Svara

Träffade min husläkare i förra veckan för att förnya läkarintyget och prata om min hälsa. Jag berättade att jag haft ett par incidenter då det svartnat för ögonen och benen vikt sig under mig. Riktigt obehagligt men när jag googlat på det har jag börjat tro att jag helt enkelt behöver dra ner lite på blodtrycksmedicinerna. Att jag fått blodtrycksfall helt enkelt. Det visade sig vara det som min husläkare också trodde så nu testar vi det. Det låter ju rimligt.

När det upptäcktes att jag hade högt blodtryck för ca tio år sedan var jag smal så det berodde inte på övervikt, utan snarare långvarig stress. Men kanske ändå att mitt lägre blodtryck nu kan bero på min viktnedgång. Det trodde doktorn också kunde vara orsaken. Jag ska kolla trycket hemma nu så får vi se om det var det som orsakade att jag segnade ner på golvet.

Nu när jag vaknade kom jag på att jag inte kollat om jag fått beslut från försäkringskassan om mitt senaste läkarintyg. Jag la mig före klockan nio igår kväll, och besluten brukar komma via sms vid 22-tiden. Och mycket riktigt, sent igår kväll hade beslutet kommit. Jag är nu sjukskriven till och med 15 maj, så skönt att veta.

Min syster och jag har varit hos vår pappa i Jämtland från fredag till söndag. Vi hade det riktigt mysigt, tittade på skidåkning på tv och hjälpte honom med framför allt städning. Min syster lagade riktigt god mat som även räcker till fler måltider åt honom. Det känns väldigt bra att kunna hjälpa honom och en mer tacksam person än vår pappa får man leta efter!

Vi hade också ett litet äventyr med hans bil, urladdat batteri, lånade startkablar och snälla hjälpsamma kvinnor inblandade! Tänk så glad man blir av att stöta på hjälpsamma människor, men också känslan av att vi fixade det!

Jag hittade den här gamla bilden från 1980-talet i pappas fotoalbum. Det är jag längst till vänster, sedan pappa och min syster till höger.

Jag tror att helgen gjorde mig gott. Att få komma hemifrån, byta miljö och sällskap. Jag trodde att jag skulle vara helt urlakad igår när jag skulle in till kontoret för att ha möte, men det kändes riktigt bra ända till senare på kvällen. Jag somnade till i fåtöljen,  vaknade kvart i nio och stöp i säng.

Återgång

Publicerat av
2

Det tog drygt en vecka innan jag kände mig helt återställd efter covid, men nu är det bara en kvardröjande förkylning kvar. Resten av familjen är också friska även om sonen fortfarande har en del symptom. Skönt att vi klarade oss så relativt lätt.

Åter på jobbet blev det en vecka med känslan av att jaga ikapp. Förståendet sa att ta det lugnt – jag har varit borta en hel vecka och jag kan inte ta igen det på en kafferast – men känslan präglades av otillräcklighet och stress över allt som inte blivit gjort. Saknaden efter min kollega som nyligen slutade blev än mer påtaglig. Flera av sakerna jag inte kunnat göra skulle hon ha ordnat med. Känslan av ensamhet låg som ett mörkt moln över veckan.


Det är dags för återgång till arbete på kontoret igen. Det känns väldigt roligt men samtidigt stressigt. Jag vet att jag får jobba mycket hemifrån även efter pandemin. Min chef har sagt det när jag förklarat att jag inte tror att jag kommer att kunna jobba så mycket som 75 % om jag ska vara på kontoret större delen av veckan. Men det är en sak att jobba hemifrån om kollegorna också gör det, och en annan att vara den enda som gör det flera dagar i veckan. Att delta i hybridmöten blir inte helt enkelt. Vi har testat en gång. Jag var hemma och tre kollegor satt i ett mötesrum på jobbet. Så fort de pratade som man normalt gör i ett samtal, det vill säga delvis i mun på varandra, så hörde jag inte vad som sas. Men vi får väl lära oss.

Kontoret gjordes om till aktivitetsbaserat precis innan pandemin, vilket innebär att ingen har en fast arbetsplats utan det är öppet kontor där man tar en plats som passar för dagen. Det få gånger jag varit inne och jobbat på kontoret har jag insett att det passar mig dåligt med alla som rör sig omkring en och ljud från samtal. Jag ska se till att jobba i den tysta delen så mycket som möjligt.

Jag har samlat på mig en del artiklar som handlar om hybridmöten och om hur återgången till arbetsplatsen påverkar oss. Jag ska leta efter bra tips där och hitta en strategi. Det randiga tar jag med mig, och får hitta sätt att vila mellan varven.