Kategoriarkiv: Träning och motion

Så här är det nu

Publicerat av
Svara

Jag började jobba 25 % i måndags, två timmar om dagen. Jag inleder arbetsdagen vid åttatiden, jobbar i omkring 45 minuter, tar en minst lika lång paus och jobbar sedan resten av tiden. Då är jag helt slut. Hjärntröttheten ligger som ett tungt moln i huvudet, jag är lite yr och tar mig till fåtöljen där jag sitter och pustar ut. Undrar, oroar mig. Hur i alla glödheta ska detta gå?!

Jag har givit upp att hänga med i vad som hänt medan jag varit borta. Försöker urskilja det allra viktigaste som jag behöver göra, och acceptera att det är allt någon kan kräva av mig – även jag själv.

Resten av dagen lyssnar jag på ljudbok medan jag broderar eller sprättar upp broderier för att göra dem på annat sätt. Men nu har jag fått ont i högerhanden av för mycket handarbete, så jag försöker ligga lågt i några dagar. (För sju år sedan broderade jag så mycket i ganska hårt material att jag fick tennisarmbåge! Jag gick på Naprapathögskolans elevbehandling i flera månader för att bli bra. Det är ingen barnlek att brodera inte!)

Jag har sorterat en del foton vi hittade i pappas skrivbord också, en del från hans barndom och även ännu längre tillbaka. Med hjälp av släktingar har jag fått koll på vilka personer som finns på bilderna, så spännande!

Och så sover jag. Jag är trött även på det sättet. Jag känner mig ledsen och orolig. Var hos min husläkare igår som ville lyssna på hjärtat och kolla blodtrycket. Han sa att jag för höra av mig om planen för upptrappning inte kommer att funka. Och det är väl det jag oroar mig för. Jag försöker att inte ta ut det i förskott, men det är lätt att säga och svårare att göra.


Har föresatt mig att gå ut och promenera varje dag, och idag gick jag i vårsolen till mitt bästa blåsippsställe för att se om det syntes något tecken på liv där. För tidigt förstås, men värme, sol och fågelsång andas vår. Jag hittade blåsippsblad men det är nog fjolårets. Vintergäck och snödroppar såg jag i alla fall i grannars täppor.

I morgon ska jag till kontoret för samtal med min chef. Kvällen har förflutit i ultrarapid och i undran över hur jag ska orka. Men jag plockar fram min favoritstrategi igen: i värsta fall ställer jag in. Det går så bra.

Det vänder

Publicerat av
4

Någon gång i helgen vände det. Jag kände mig lättare, gladare, mer mig själv. Den blöta filten och Hopplösheten hade kanske inte riktigt gått upp i rök, men åtminstone lättat på förlåten så pass att jag fick hopp om livet.

Den Stora Tröttheten i kroppen har också dragit sin färde, och jag har ork att laga mat och städade till och med badrummen i helgen.

Igår lyste solen från en klarblå himmel och jag gjorde något jag inte gjort på många dagar: jag tog en liten promenad. Jag gick till den lilla skogsplätten alldeles nära vårt hus, traskade omkring och fotograferade. Solen värmde så pass att jag fick gå in i skuggan på hemvägen – i oktober!

Idag ska jag på återbesök till doktorn som vill följa upp hur jag mår och hur medicineringen fungerat. Jag känner mig i trygga händer.

Stresspåslag

Publicerat av
Svara

Den gångna arbetsveckan har varit rolig, och det är kanske därför jag känt av ett stresspåslag och även en ökad ångestnivå ibland. Det är ju en av mina snubbeltrådar – när det blir för roligt och jag låter mig dras med och får svårt att sätta gränser för mig själv. Mot mig själv. Det där sista är viktigt. Det är ingen annan som driver på – det är jag.

Det är ju onödigt kan man tycka men som en god vän sa, på vår långpromenad i skogen idag, så är det ju bra att jag ser det i alla fall. Faktum är att jag flera gånger under veckan stannade upp och försökte bena ut varför jag kände mig så stressad och om känslan stämmer med verkligheten. Jag har fått ett uppdrag som kommer att ta ett par dagar att utföra. Några omtänksamma kollegor frågade om det kändes ok, och jag svarade att jag får skjuta på en del andra arbetsuppgifter som inte har någon särskild deadline, så det kommer att gå bra. Men uppenbarligen är det något som klingar falskt här, eftersom jag upplever stressen.

Nu slår det mig att det finns andra stressorer också. Vår chef har slutat och vi har en tf chef som jag inte känner så bra, och uppdraget är mer eller mindre nytt för mig. Jag ska också ha semester två dagar vilket snävar in tiden jag har till förfogande. Sådär ja, nu har jag ringat in det!

Egentligen är jag inte så orolig för att jag ska köra slut på mig, men jag måste se till att resonera med mig när känslan av stress och att det är för mycket kommer. Den betyder något som jag ska lyssna på, och agera efter.

Vårtecken

Publicerat av
Svara

Snön försvann som en glass i juli, och nu finns bara enstaka högar av grus med snö under. Lite snopet när det nu var så kallt, vitt och vackert. Min underbara ärvda täckkappa fick en kort säsong. Men trots värmen är det klart och soligt väder, och det väcker livsandarna det också, liksom den vackra snön. Igår tog jag en promenad i solen tidigt på eftermiddagen, och tittade efter vårtecken. En arbetskamrat hittade tussilago (!) i veckan som gick, så jag blev inspirerad. Förutom de förväntade snödropparna såg jag vintergäck i en grannes rabatt, och gick till mina blåsippsställen för att se om jag kunde se något livstecken. Och jag hittade faktiskt blåsippsblad! Så vackra och helt olika vitsippans.


Plötsligt – stilla

Publicerat av
Svara

Igår blev en dag för vila. Det var lugnt här hemma och jag kunde ägna mig åt mig själv. Jag tog en halvtimmes promenad i solskenet på förmiddagen, läste en del, lyssnade på poddar, tittade lite på SVT play och försökte sova. Det sista lyckades jag inget vidare med eftersom WED/RLS-benen var i uppror. Små korta pauser av mikrosömn blev det ett par gånger i alla fall. På eftermiddagen tittade jag på skidskytte-VM på tv, och så sov jag en kort stund till.

Sista timmen innan jag skulle gå och lägga mig insåg jag att benen var helt stilla. Alltså helt utan känningar av obehagliga sensationer som gör att jag oftast spänner och stretchar dem, gnuggar hälen hårt mot den andra fotens tår eller pressar tårna hårt, hårt mot golvet. Det var ro i kroppen och det har jag inte känt på månader. Ja egentligen år, men om jag räknar den sista tidens skov. Jag somnade gott under mitt kedjetäcke och vaknade utsövd lite senare än vanligt.

Det går inte att beskriva den lättnaden, men jag hade ingen förhoppning om att det ska vara länge. Men att känna ron i kroppen en stund betydde mycket ändå.

Nu så här nästa morgon känns det ungefär som det brukar, men gårdagens stilla stund inger hopp, och det är väldigt viktigt för mig nu. Eksemen har tagit fart igen, men skillnaden från förra gången är att jag har både antihistamin och kortisonkräm hemma, och kan sätta in moteld direkt. Såren från förra omgången är inte helt läkta ännu, och jag vill inte ha fler. Jag vill gärna kunna gå i kortärmat i sommar utan att äckla någon.

En vilodag till denna helg, så är det dags att jobba igen. Jag ska lägga upp arbetet med större fokus på pauserna den här veckan, så att jag smyger igång. På måndag morgon har jag en avstämning med min chef, och vi får prata om det då.

Lite småsjuk

Publicerat av
Svara

Jag har varit lite sjuk under veckan. Först tänkte jag på covid, förstås. Näsan rann, jag nös och kände mig ruggig och varm. Jag var tröttare än vanligt och sov mer. Rejält förkyld helt enkelt. Jag väntade ett dygn som man ska, och sedan beställde jag ett covid-test i tisdags. Det kom i morse, och nu hoppas jag få ett bra besked redan i morgon. Så fantastiskt smidigt det fungerar! Taxichauffören ringde och sa att han var på ingång, och en stund senare ringde han på och stod utanför dörren med testkitet, och så hämtade han det en halvtimme senare.

Idag har jag känt mig helt frisk, så det verkar ha varit en förkylning i raketfart! Men jag tar det säkra före det osäkra och håller mig hemma i alla fall. Jag har jobbat hemma hela veckan även om jag tog det ganska lugnt i måndags.

Min plan med dagliga promenader kom på skam förstås, men det ska jag komma igång med redan i morgon. Så här såg det ut i måndags morse, på min senaste promenad.

Fin vänskap

Publicerat av
Svara

Min goda vän E som bor ett par minuters promenad från mig ska flytta. Inte mer än ett par mil, så vi kan förstås träffas ändå, men inte så där enkelt. Ett sms: ”Promenad?” ”Gärna, när?” ”Ses kl 11 på vanliga stället?” ”Perfekt!”

Vi har känt varandra sedan våra döttrar gick i förskolan tillsammans, och i säkert 12 år har vi promenerat ihop. Pratat pratat pratat. Stöttat varandra i vår  liknande familjesituation, och när vi varit sjukskrivna för utmattningssyndrom och depression samtidigt. Firat när vi varit på väg ut ur sjukskrivningar – jag minns en härlig dag på Yasuragi! – och funnits där för varandra när vi kraschat igen.

På senare tid har det varit längre mellan promenaderna, vi har skickat ett sms då och då för att kolla läget. Vi vet att den andra finns där, och det är så himla viktigt. En som VET hur det är! Men igår sågs vi i alla fall, antagligen sista gången innan de flyttar inom kort. E fyllde 50 häromåret och jag hade tänkt fira henne på liknande sätt som hon firade mig: med en dag på Centralbadet tillsammans. Men sjukdom och sedan coronapandemin har satt käppar i hjulet för såna trevligheter. Jag gav henne min julkudde istället. Den passar bra med sitt stora hjärta tycker jag!

Hon fick kudden igår, innan vi gick ut och gick. Vi konstaterade att vår vänskap varit oerhört viktig för oss båda, och att vi kommer att hålla kontakten även framöver. Vi har kommit varandra så nära på ett sätt att även om det kan dröja mellan varven så vet vi att det inte kommer att vara svårt att ta kontakt. Precis som det är med mina barndomsvänner. Så värdefullt att ha sådana människor i mitt liv!

Fullmatad arbetsvecka

Publicerat av
Svara

Jag har varit tröttare än vanligt de sista två dagarna, och förstod inte riktigt varför. Men så kom jag på att min chef sa häromdagen att det varit en massa korta arbetsveckor hittills, sedan jag började jobba 75 %. ”Det är först nu vi får se hur mycket du orkar.” Det känns fint, han är mån om mig.

I måndags sa jag till familjen att den här veckan kommer att bli tuff, eftersom det är mycket i min kalender. Jag bad om extra hänsyn. Men jag har så svårt att säga nej! Dom är lite trötta på att jag är trött förstås.

Jag har legat och vilat mer än vanligt idag, i den mån jag kunnat på grund av WED/RLS. Jag är inne i ett skov och det är faktiskt riktigt jävligt, och svårt att slappna av trots att det är det jag behöver.

Jag provar mig fram till hur hörnen ska se ut

Men en bra sak är mina dagliga promenader. Jag blev inspirerad när jag hörde talas om runstreak: att springa en engelsk mile (1,6 km) varje dag, oavsett väder. Just det där elementet – att bara göra det, varje dag utan att fundera på om jag har lust, är det inte lite för kallt/regnigt/moddigt? – det lockar mig. Så nu kör jag på det. En 20-30 minuters promenad på förmiddagen. Jag får dagsljus, luft och motion, och på köpet en bra paus från arbetet. Vi har en timmes friskvård i veckan från jobbet, som nu utökats till en halvtimme om dagen. Det är jättebra!

 

På vift

Publicerat av
Svara

Min syster och svåger är på annan ort, och de frågade om jag behövde komma hemifrån lite och bo i deras lägenhet. Jag funderade på det: det låter lockande på ett sätt samtidigt som att det känns lite dumt att åka kollektivtrafik nu. Men så sammanföll det med en sak jag behöver vara på kontoret för att göra, och då passade det ju bra att jag sov över här.

Jag åkte igår morse (tisdag) och jobbade i deras lägenhet. Det är verkligen praktiskt att ha ett jobb där man kan ta datorn under armen och jobba nästan var som helst! I morse packade jag ihop mina pinaler och gick till jobbet, i akt och mening att åka hem när jag var klar. Men på eftermiddagen insåg jag att jag skulle behöva en dag till på mig för att hinna klart, så jag sover en natt till här.

En bonuspoäng är att jag kunnat träffa min mamma som jag inte träffat på några månader. Vi tog en promenad tillsammans igår. Så fint att ses! Vi pratar ofta i telefon men det är konstigt att inte träffas ordentligt. Tänk när jag kan krama mina föräldrar igen! Förhoppningsvis blir de vaccinerade snart i alla fall, och kan känna sig lite friare.

För en stund sedan funderade jag på min sjukskrivning. Den nuvarande gäller februari månad ut. Därefter ska jag be om att få fortsatt sjukskrivning på 25 % ett tag till. Sedan tänkte jag att jag skulle försöka bli sjukskriven över semestern, och gå upp till heltid efter sommaren. Bara jag inte blir lika trött som i början av förra hösten, tänkte jag. Kanske bättre att jobba heltid några veckor innan semestern så att jag får testa?

MEN SÅ KOM JAG PÅ: JAG HAR JU LOVAT MIG SJÄLV ATT INTE UTSÄTTA MIG FÖR DETTA IGEN!!! Sist jag pressades av både psykiatern och försäkringskassan att gå upp till heltid så slutade det med en krasch och jag fick börja från början igen. Jag kanske kommer att orka jobba heltid någon gång senare, men inte när mitt liv ser ut så här. DET KOMMER INTE ATT FUNKA!! Jag ska satsa på att orka jobba 75 %, och om försäkringskassan till slut nekar mig ersättning, så ska jag gå ner i arbetstid istället. Jag måste måna om mig själv. Ta ansvar för mig själv. STÅ UPP FÖR MIG SJÄLV! Ursäkta alla versaler men det här måste jag pränta in i mig själv, och eftersom jag uppenbarligen så lätt glömmer bort det så måste jag SKRIKA åt mig.

 

 

 

Förhoppningar på 2021

Publicerat av
Svara

Förutom ett slut på coronavirusets härjningar, fred i Jemen och att trenden för jordens uppvärmning vänder så har jag några ödmjuka förhoppningar för egen del.

1. Jag hoppas fortsätta att må så pass bra i utmattningen att jag kan fortsätta att jobba 75 %, och att det då även finns ork över till något annat. Realistiskt? Ja, om jag får fortsatt hjälp av min chef som låter mig varva de mer krävande arbetsuppgifterna med enklare, samt jobba hemifrån en del även om pandemin går över. Tyvärr så slutar min chef snart, men jag hoppas få en ny som är lika lyhörd. Jag behöver också hjälp av familjen som kan ge mig det utrymme jag behöver av lugn och ro.

2. Att WED/RLS blir bättre. De senaste dagarna har varit väldigt påfrestande med stor ökning av symptomen. Det har påverkat nattsömnen och möjligheten att vila under dagen. Det är inte så lätt att slappna av när det liksom kryper av obehag i båda benen så att jag måste röra på dem hela tiden, och det plötsligt rycker till i ena benet så att jag sparkar i luften. Jag har duschat kallt på benen, stretchat och spänt musklerna, vikt ihop benen under mig och legat på dem med hela kroppsvikten utan att det hjälpt mer än på marginalen. Så himla påfrestande, frustrerande och rent av skrämmande! Så här får det bara inte vara! Om det inte blir bättre får jag kontakta neurologen igen.

3. Att vikten fortsätter neråt, och med förnyad fart nu när jag slutat ta den värsta medicinen när det gäller biverkningar som påverkar vikten. Det har gått långsamt men säkert nedåt under hösten. Under julen har jag verkligen inte ägnat mig åt att frossa, men jag tillät mig att äta några knäck och kolor. Jag slutade att skriva upp det jag åt under julen, mellandagarna och nyår. Det kändes mest som att det skulle ge mig dåligt samvete. Men det är dags att börja göra det igen. Om jag får önska (och det får jag ju!) så skulle jag vilja gå ner 15 kg till sommaren, och de resterande kilona under hösten. Det är inte orealistiskt.

4. Jag vill komma i bättre fysisk form vad gäller kondition och ork också. Jag ska bli ännu bättre på att ta promenader än jag varit under hösten. Det har blivit 30-45 minuterspromenader tre gånger i veckan nu, men jag borde gå varje dag.

5. Att jag får mer ro till min verkstad. Det räcker inte med små stunder här och där. Om jag har något broderi som är påbörjat så kan det det göra det ibland. Men oftast behöver jag mer obruten tid, och det ska jag försöka se till att jag får.

6. Sist men inte minst så hoppas jag att de positiva tendenser som finns i familjen fortsätter i rätt riktning. För första gången på åratal är det stora saker på gång, och jag vågar hoppas att det verkligen kan förändra något till det bättre, för allas skull. Det skulle kunna påverka både punkt 1, 2 och 5 till det bättre.

God fortsättning till er alla, och hoppas att era förhoppningar på det nya året slår in!

(Och följ gärna Tid för mig på Facebook också!)