Etikettarkiv: acceptans

Om hopp

Publicerat av
2

Så lustigt vi fungerar egentligen! Av att bara få sätta mig ner hos psykolog Siri och ha ett inledande samtal kände jag mig starkare än på flera veckor. Igår blev en betydligt intensivare dag är jag tänkt. Efter att ha skjutsat dottern till stallet för ridlektion fick vi bråttom hem så att hon kunde duscha och packa, och så skjutsade jag henne och hennes kompis till pendeltåget. På hemvägen handlade jag några få saker. Bagatellartat kan tänkas, men att det var bråttom brukar inte jag må bra av, och i synnerhet då kan ett besök i mataffären få mig helt ur balans. Men det blev inte så. Visserligen vilade jag när jag kom hem, men för några dagar sedan hade en sådan förmiddag fått mig att ligga med en kudde över huvudet resten av dagen, förbannande mig själv.

Jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes förhållandevis helt ok. Jag tror att det är hopp det handlar om. Att få prata med Siri, som jag har så god erfarenhet av sedan tidigare, och veta att jag ska träffa henne igen om ett par veckor gjorde att jag kunde känna hopp om bättring. Att jag ska få med mig tankar och råd för att må bättre, och framför allt om att det KAN bli bättre.

Nu har jag bokat in medicinsk yoga till på onsdag och besök hos fysioterapeut (som sjukgymnaster heter numera) på fredag. Det ska bli väldigt intressant att se vad det ger, men framför allt får jag en fin känsla av att jag gör något för min skull!

När jag gick ACT-kurs (Acceptance Committment Theraphy) för några år sedan lärde jag mig en teknik för att i rätt takt och med lagom krav komma närmare ett mål jag har satt upp. Jag skrev om det i våras här på bloggen. Jag tror minsann att jag ska plocka fram den tanken igen. Tanken om att förändring och acceptans går i små små steg, och att hitta riktningen som de små stegen ska gå i. Då blir det inte ett misslyckande om jag inte promenerar 30 minuter en dag som jag bestämt mig för, utan bara 15. Det är steg på vägen, åt rätt håll. img_1332

 

”Vi vill fortfarande leva”

Publicerat av
3

Jag lyssande på ett radioprogram om Alice Miller, psykoanalytiker vars böcker om barndomens betydelse lästs av många världen över. Det var den fantastiska radiojournalisten Ylva Mårtens som gjort programmet, ständigt på barnens sida. Jag fastnade för något idéhistorikern och psykoanalytikern Per Magnus Johansson sa i programmet:

image

 

”Att dela utsattheten som vi alla på ett eller annat sätt har, är också en stor mänsklig tillgång. Det skapar gemenskap. Men det skapar också gemenskap om utsattheten inte bara leder till aggressivitet och kverulerande, utan att man ser att vi fortfarande är med i livet, vi har fortfarande saker att göra i livet, vi vill fortfarande leva.”

 

Jag skrev i ett tidigare inlägg:

”Jag har fått så mycket tillbaka av att vara öppen med hur jag mår. Förståelse förstås, inte minst viktigt, men flera vänner har också öppnat sig för mig och delat med sig av sina upplevelser och känslor, vilket lett till fina samtal som berikar, bidrar till reflektion och får mig att utvecklas.”

Jag blev väldigt berörd av vad Per Magnus Johansson sa. Vi kan (bör) dela med oss om hur vi mår, det kan skapa en känsla av att inte vara ensam. Även om vi har olika berättelser och reagerat olika på vad vi varit med om så finns en gemensam nämnare. Men hur han också ser hur vi inte stannar i känslan, utan med hjälp av andra också kan se framåt. Att vi har mycket kvar i livet, att vi ÄR i livet.

För mig handlar det om acceptans som jag skrev om förut. Att inte gräva ner sig i det som varit, eller den känslan och mående som det medfört. Att utan att vare sig förneka eller trycka undan känslan ändå komma vidare i livet. Ta små små steg i den riktning jag vill. Stora kliv klarar jag inte, men att bara ta ett steg åt det håll jag önskar är en vinst. Kanske kan jag ta ännu ett steg en annan dag. Kanske jag aldrig kommer hela vägen, men jag mår förmodligen betydligt bättre.

imageEn enkel bild av hur det kan fungera: jag vill komma i form och orka mer rent fysiskt. Målet är att springa ett lopp, men dit är det långt. Det kan kännas omöjligt, att det bara är att ge upp innan jag ens börjat. Men jag kan också se det som att varje steg på väg mot målet är en liten vinst. ”Jag gick en rask promenad idag, blev lite svettig och pulsen ökade. Bra! Jag gör om det i morgon, kanske kan jag gå ännu lite längre.” Ett annat sätt att göra det skulle kunna vara att jag ger mig ut i spåret, fast beslutsam att ta mig runt femkilometersspåret men kroknar efter 700 meter. Känslan av misslyckande kommer som ett brev på posten, och sannolikheten att jag springer igen den närmaste tiden är nog tämligen minimal. Det handlar om att vara snäll och tillåtande mot sig själv, och utgå ifrån där jag är NU.

Några har delat med sig av sina tankar och känslor här i bloggen. Jag är så tacksam för att ta del av era upplevelser, tack!

 

Efter en och en halv vecka

Publicerat av
Svara

Nu har jag jobbat 50 % i en och en halv vecka. Jag säger hela tiden att det går bra, och det gör det ju så tillvida att jag orkar vara igång på halvtid. Men jag blir alltmer frustrerad över att jag är så långsam och inte får så mycket gjort som jag brukar när jag är frisk.

Ja, det var bra att skriva ner det där, för det är ju absurt. Jag ser det nu. Om jag kunde göra lika mycket när jag är sjuk som när jag är frisk så vore jag väl inte sjuk? Det är den där luriga acceptansen igen. Acceptera att det inte blir lika mycket gjort. Att jag inte kan göra allting. Att det får vänta. Att det kan vara gott nog att vara på jobbet och göra en del i alla fall. Jag märker ju att mina fina arbetskamrater är glada att jag överhuvudtaget är där, och flera har sagt det till mig. De kanske har större tålamod med mig än jag har!

image

Bonnorn i Söderhamns skärgård

Jag pratade med min goda vän E idag igen. Hon hade fått en träspatel av sin terapeut för att ha i fickan som en påminnelse. Hon har en tendens att så fort hon samlat på sig lite energi och så att säga kommit en bit in på spateln, bort från kanten hon brukar trilla över, så gör hon en massa saker för att förbruka den energin och så ramlar hon igen. Nu ska hon med spateln som en tankemodell försöka hushålla med sig själv. Låta sig vila i känslan av att ha lite uppsamlad energi. Tids nog kommer en dag då den behövs.

Det hon behöver är att kunna tillåta sig själv att inte vara sitt bästa arbets-jag under sin rehabilitering. Just den delen ska jag ta till mig. Vara snäll mot mig.

Jag har sedan några år en lapp vid min arbetsplats som jag skrivit till mig själv: Tänk så mycket jag hinner! står det på den. En uppmaning att se glaset som halvfullt, att inte bara se det jag INTE gör.

Min företrädare på tjänsten brukade säga att ”allt återstår att göra”. Men det är ju inte sant! Vi gör ju massor av bra saker hela tiden! Saker som betyder något, saker som gör skillnad. Vi måste se dem!

Dags att tänka smart

Publicerat av
2

Om drygt en vecka ska jag börja jobba 50 % efter att ha jobbat 25 % sedan 1 februari. Jag är betydligt starkare än då, och jag vill verkligen försöka. Men det är mycket att fundera på. När jag arbetar 10 timmar i veckan är det ingen som har några direkta förväntningar på att jag ska hinna åstadkomma något. Mina fina arbetskamrater är mest glada att jag överhuvudtaget är tillbaka. De frågar försiktigt om de får rådgöra med mig om saker som rör mitt område, biblioteksverksamhet för barn och unga, som de fått rycka in och stötta under min frånvaro. Jag har knappt några förväntningar på mig själv heller, annat än att jag ska se till att orka.

 

imageJag har skrivit ner förhållningsregler för mig själv, och varje fredag kl 16 plingar det till i min telefon: en påminnelse om att jag ska ha avstämning med mig själv. Hur har jag mått under veckan? Har jag kunnat hålla mig från att göra för mycket? Har jag hållit mig till de avgränsade arbetsuppgifter jag bestämt tillsammans med min chef? Har jag kunnat avstå roligheter som jag vet att jag inte orkar? Hittills har jag fått guldstjärna varje vecka! Man kan vara duktig på att inte vara så duktig också.

Så från att vara en person som till och med ville vara den förälder som förskolefröknarna skulle tycka var den bästa (ja, jag hör hur det låter!) har jag nu åtminstone taggat ner.

Men så till det aktuella dilemmat: jag ska nu börja jobba halvtid och orka. Nu finns betydligt större förväntningar, inte minst från mig själv. På 20 timmar i veckan hinner man en hel del. Jag kommer i betydlig större utsträckning känna mig delaktig i eller åtminstone informerad om allt annat som händer på jobbet. Det är bra, men lite riskfyllt. Det kanske låter lite som prinsessan på ärten allt det här, men jag käner mig själv: jag är alldeles för bra på att pressa mig. Jag tror det kan hänga ihop med att jag tycker att jag fått offra mig inför omständigheter i livet, att det inte blivit som jag tänkt och att jag känner en viss, jag ska inte säga bitterhet, men sorgsenhet i alla fall. Jag skrev tidigare om acceptans och det är de tankarna som är viktiga att hålla i minnet nu.

Jag kan väl säga att den ofta tvivelaktiga förmågan att pressa mig gjort att jag är där jag är nu: den har bidragit till mitt sjuktillstånd men också till en del framgångar. Den bok jag gjorde tillsammans med en forskare förra året kostade mycket hälsomässigt. Jag visste det, men gav mig den på att den skulle bli klar, i vetskap om att jag kan pressa mig under en begränsad tid och att det kan stå mig dyrt. Jag gjorde samma sak i början av hösten. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle vara frisk lagom till Bokmässan i september. Då skulle jag nämligen göra flera framträdanden och dessutom agera konferencier. Och visst, jag var på Bokmässan och gjorde alla de där sakerna. Och det var jätteroligt, men sedan var det som att göra att litet litet hål på en ballong. Luften pyste långsamt ut och till slut var det bara en sladdrig trasa kvar – jag blev sjuk igen.

imageDet är detta jag ska undvika den här gången. Nu finns ingen Bokmässa eller annat som hägrar, bara hälsan. Hälsa så att jag kan fortsätta att jobba med det jag tycker så mycket om. Hälsa så att jag orkar med andra roliga saker i livet. Hälsa så att jag orkar med min familj.

Åter till att jobba halvtid: hur ska jag lägga upp det? Hur ska jag kunna avgränsa mig även i fortsättningen? Jag ska be om ett samtal med min chef så får vi se hur vi kan lösa det på ett bra sätt. Skynda långsamt! (Kan man bli bäst på det också?)

 

Acceptans

Publicerat av
Svara

För drygt ett år sedan läste jag en recension av Margit Sahlströms bok Och runt mig faller världen. Jag fotograferade avslutningsorden i artikeln:

image

Jag har tänkt mycket på acceptans. Först tyckte jag inte alls om det, det kändes som att lägga sig platt och resignera. Men så läste jag en artikel om ACT, acceptance commitment theraphy, lustigt nog också det engelska ordet för att agera. För det är här det skiljer sig från min gamla tolkning av acceptans. Det handlar om att komma till ro med hur det varit, acceptera och GÅ VIDARE. Det blir då så mycket mer positivt och aktivt.

Jag gick en kurs i ACT för några år sedan. Där pratade de om att förändra ett steg i taget. Om jag sätter upp ett mål att förändra något över en natt så är risken att misslyckas nära nog total. Men om jag bestämmer mig för att ta ETT steg mot förändring så är jag redan på väg mot målet, men i en takt som har stor möjlighet att lyckas. Och bara det enda steget och kanske några steg till en annan dag kan vara tillräckligt för att jag ska känna att jag styr själv, jag kan göra något åt det hopplösa.

Jag valde att ha som mål att må bra. Stort och luddigt, och vid den hör tidpunkten nästan hopplöst att lyckas med tänkte jag. Jag skulle få bättre kondition, känna mig starkare fysiskt, gå ner i vikt och må bättre psykiskt. Vi fick skriva ner vad vi behövde göra för att nå målet, och sedan bryta ner detta i små små steg i rätt riktning. Det kunde vara att jag skulle promenera 30 minuter varje dag, se till att få tid att göra något som jag blir glad av med viss regelbundenhet osv. Jag minns inte detaljerna just nu. Så fick vi ett papper med en tom piltavla på. Vi skulle varje dag pricka in hur nära bulls eye vi kommit med de små stegen. Hade jag promenerat 20 minuter kunde jag sätta ett kryss i närheten av mitten; jag hade ju ändå promenerat om än inte i 30 minuter.

Det var ett väldigt hjälpsamt sätt att tänka på. Jag ska ta upp det igen, för som de flesta bra saker och metoder jag lär mig håller jag inte fast vid dem någon längre tid, men det är jag ju inte ensam om.

För övrigt är det här med acceptans skitsvårt! Jag ska inte säga att jag är bitter, men emellanåt hemfaller jag åt att tycka synd om mig själv. Att jag haft många svåra kriser i mitt liv. Jag blev lite fundersam om hur nyttigt det är att vältra sig i självömkan – jag skämdes lite. Jag frågade min terapeut och hon sa att själva det faktum att jag undrar är ett friskhetstecken, jag behöver inte vara orolig ”och dessutom HAR du ju haft det väldigt jobbigt”.

När jag ska tänka på en plats att finna ro på är det alltid på bryggan på Bonnorn jag sitter. Bonnorn är en liten ö i Söderhamns vackra skärgård. Min mormor och morfar köpte det som sommarställe 1948, och det är min syster som äger huset nu. Här finns varken el, vatten eller avlopp. Vatten tar vi med i dunkar från fastlandet. Men här finns utedass, diskbänk utomhus och hängmatta. Och sitter vi på bryggan ser vi horisonten mot Finland. Bilden nedan har jag tagit åt andra hållet eftersom solen som bekant går ned i väster. Att ha ätit en god middag (som syster Åsa och jag planerat och lagat tillsammans i det ljuvliga lilla köket) på bryggan, och sedan sitta med ett sista glas vin och se solen gå ned – det är sådant jag packar ihop i en inre ask och plockar fram vid behov. Då är förutsättningarna för acceptans lite bättre.

Bonnorn

Bonnorn