Etikettarkiv: återhämtning

Det händer mycket nu

Publicerat av
4

Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.

Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.

Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.

Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.

Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.

Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.

Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.

Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.

Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.

Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.

Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.

Julstrategi

Publicerat av
Svara

Jag hoppas att du har en God jul. Vad det innebär är förstås olika för olika personer. Att fira med nära och kära man inte träffar så ofta, att få vara ledig från jobbet, att slippa vara ledig, att överhuvudtaget ha råd att fira jul och ge barnen julklappar eller, som för min del, att kunna njuta av julhelgen utan stresspåslag.

Min psykolog J föreslog en strategi som vi tillsammans modifierade så att den kändes genomförbar. Den gick ut på att jag istället för att ha ett finger med i alla moment under julafton, skulle prata med alla inblandade om att dela upp vem som skulle ordna med grötlunchen, duka av, fixa fika, servera glögg, samt ordna med allt till julmiddagen. På så sätt skulle de som inte stod på schemat för stunden kunna luta sig tillbaka (sitta tungt i stolen som psykolog J säger!) med gott samvete, och bara bli serverad. Visst låter det bra — rent av självklart? Det är absolut inte så att vi inte brukar hjälpas åt, tvärtom, men det brukar vara så att någon frågar om när vi ska dricka glögg, var glöggmuggarna finns och så vidare, och den som tillfrågas är ofta jag. Genom att dela upp allt kunde jag slappna av på ett annat sätt än annars. Jag dukade fram lunchen medan min man gjorde julgröt, och gjorde en stor balja kaffe lite senare. Sedan var mina sysslor klara! Jag kunde också gå undan och vila några gånger under dagen, utan att undra om allt flöt på.

Ja, jag har kontrollbehov och nej, jag tror väl egentligen inte att allt kommer att ordna sig utan mig. Min syster sa att herregud det är ju bara vi här, och inte ett stort sällskap av gäster som vare sig hittar i skåpen eller har initiativförmåga. ”Du behöver inte vara värdinna.” Men då missar hon poängen, det att jag ska kunna sitta tungt i stolen och lära mig av med beredskapsläget. Och jag ska säga att det var en utmaning att sitta kvar vid bordet när min svåger dukade av efter lunchen!

En annan uppgift jag fått av J är att be om att bli omhändertagen. Inte jämnt förstås, men någon gång ibland. Det är inte så lätt, och kanske inte en så enkel önskan att efterfölja heller. Men jag frågade faktiskt dottern, som bor här under julen, om hon kunde sminka mig efter alla konstens regler. Hon skrattade och sa att det är bara för att du tycker att det är skönt när någon håller på med ditt ansikte. Och jag gick medge att det inte var slutresultatet jag var ute efter, utan den där stunden hon ägnar mig och det sköna när olika borstar smeker mina kinder och ögonlock. Efteråt kom jag på att jag bett om att bli omhändertagen!

Mynt trillar ner

Publicerat av
Svara

Jag har genom åren med utmattningssyndrom lärt mig mycket om både sjukdomen och mig själv. Somt har varit mycket hjälpsamt, somt har inte gått in. Hösten 2023 kommer att gå till min historia som när jag befäste kunskaper och mynt trillade ner. Den slitna frasen är väldigt bra, det är som ett pling! och NU FATTAR JAG!

Det jag främst tänker på är att jag levt med kronisk stress i minst 15 år, och under tiden som stressen är kvar går det inte att bli frisk. Jag har kämpat på med olika rehabiliteringsförsök, och fått flera bra verktyg. Ändå har det inte räckt till. Och det är ju inte så konstigt egentligen, men jag har inte förstått det. Eller snarare: jag har inte VETAT det.

Jag har precis lyssnat på boken Man dör inte av stress, man slutar bara att leva — om utmattningssyndrom av Selene Cortes (som berättar sin historia om utmattningssyndrom) och professor i psykiatri Marie Åsberg. Den senare beskriver sjukdomen och forskningen om den. Det är flera saker som slog an hos mig. Till att börja med så säger hon att det är en SJUKDOM. Jag har varit med så länge att jag minns misstron mot detta fenomen inom sjukvården, hos försäkringskassan och allmänheten. Men nu är sjukdomen mer etablerad och kunskapen växer om utmattningssyndrom; vad som händer rent fysiskt i kroppen och om rehabilitering.

Det tangerar det andra som var viktigt för mig. För några månader sedan skrev Hanne Kjöller en artikel på ledarsidan i Dagens Nyheter som i stort sett gick ut på att att ta mer ansvar själv: gå ner några pinnhål på karriärstegen, sluta curla barnen och ge upp tanken på det perfekta livet med utlandssemestrar, så ska ni se att det löser sig av sig självt. Kjöller menar att det bara är de sjuka själva som påstår att hjärnan påverkas och att diagnosen inte finns i andra länder.

  1. Forskningen visar att hypofysen, amygdala och framlobsbarken — som är de överordnade systemen för stress — påverkas av kronisk stress, men detta går helt eller delvis tillbaka hos de allra flesta sedan man blivit frisk. Detta visar försök på råttor. Jag har också fått två amerikanska forskningsartiklar av psykologen (på min begäran!) — som jag verkligen inte läst mer än sammanfattningen av! — som också beskriver att kronisk stress påverkar hjärnan.
  2. Diagnosen har en egen kod i det svenska systemet för diagnoskoder för psykiska sjukdomar, ICD-10. Dessutom är det fel att sjukdomen inte finns i andra länder enligt Marie Åsberg. Symptomen finns men sjukdomen kan ha andra namn.


Nog om artikeln som retade upp mig och många andra. Marie Åsberg skriver också att man kan se att patienter med utmattningssyndrom ofta har en lägre känslighet i sitt stressystem, vilket gör att de inte känner av stressignaler lika bra som andra, utan kan utsätta sig för mer stress än vad de egentligen klarar av, vilket påverkar hjärnan och leder till utmattningssyndrom. Det grundas tidigt i livet, och det nämns också i någon av de amerikanska artiklarna.

Det är ju sedan länge konstaterat att det inte är själva stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning. Men för mig har det inte fungerat. Även om jag rest bort ett par dagar för att få lugn och ro, har stresspåslaget och oron varit där hela tiden. Jag är mer eller mindre alltid spänd i kroppen. Marie Åsberg menar att vid utmattningssyndrom tar vi med oss stress och oro in i sömnen och när vi försöker vila.

Jag har under några veckor känt en oro för att inte orka gå upp i tid efter nyår. Den arbetsterapeut jag träffade på Stressmottagningen svarade på min fråga om när man bör gå upp i arbetstid, att när vardagen fungerar stabilt hemmavid, så är det dags — inte förr. Jag kan inte tänka mig att det kommer att kännas så om en dryg månad.

När jag träffade psykologen i måndags tog jag upp det, och hon sa att hon såg på mig att det fanns en stark oro i hela kroppen. Vi pratade om det och hon sa att om jag ska kunna rehabiliteras, så bör jag fortsätta att jobba 25 procent några månader till, mars månad ut. Vi har en plan för rehabiliteringen som förutom fortsatta samtal hos henne, inbegriper en behandling hos fysioterapeut och kallas basal kroppskännedom. Om jag ska ha en chans — och det är NU jag har den! — att bli frisk så måste jag fortsätta på 25 procents arbetstid. Då kommer jag att orka även rehabiliteringen.

Som sagt, tillförsikt är ordet för dagen!

Here we go again

Publicerat av
Svara

Jag brukar oftast få be besked huruvida försäkringskassan godkänt mitt nya läkarintyg inom två dagar. Sålunda har jag blivit allt mer orolig i takt med att dagarna gått utan besked. (Eller BESLUT som det heter på försäkringskassiska. Det innebär GODKÄNT, men det begriper enbart de insatta, det vill säga handläggare på sagda myndighet, samt så småningom även vi långtidssjukskrivna. Vem kom på det?) På den sjätte dagen ringde min handläggare och sa att hon vill få in en komplettering av intyget av min läkare. Det är inte första gången, och jag måste säga att jag förstår dem. Han skriver som en kratta som tappat pinnarna. Bygger på föregående intyg som han byggt på intyget före det. Blandar egenpåhittade med vedertagna förkortningar. Missar att ta bort gamla uppgifter som inte är relevanta längre.

Jag satte några frön blomsterkrasse vid vildvinet

Samtalet med handläggaren var mycket trevligt. Det är lätt att glömma att försäkringskassan inte enbart är en myndighet som får i uppdrag i det årliga regleringsbrevet från regeringen att sänka antalet sjukskrivna, utan att handläggarna är tämligen vanliga människor med funderingar över vad sjutton de ska laga till middag och oro för räntehöjningar och inflation. Hon ville förvarna om att de bett min läkare om kompletterande uppgifter, men att hon godkänt intyget preliminärt så att det inte blir stopp i utbetalningen av sjukpenning. Det måste ju innebära att hon redan vet att jag ska få BESLUT men att läkaren måste formulera bakgrunden.

Jag har ju varit med om detta några gånger under alla år som sjukskriven, så jag känner mig lugn nu. Handläggaren sa att läkaren kryssat för att det är osäkert om jag kommer tillbaka till heltidsarbete, och hon frågade hur jag själv tänker om det, och hur jag vill göra. Att få sjukersättning på deltid vore ju det bästa, att inte behöva ansöka om sjukskrivning var tredje månad, det höll hon med om. Men det är oerhört svårt att få innan man är 61 eller 62 år, och dit är det ett par år kvar. Jag sa att jag inte heller kan se att jag kommer tillbaka på heltid, men att jag hoppas kunna jobba 75 % i alla fall, och få sjukpenning för resten. Jag sa att jag lovat mig själv att inte krascha helt igen, för det är så jobbigt att kravla sig upp igen. Det var nära nu och därför tar jag ett rejält steg bakåt, och tar det långsamt. Jag är sjukskriven på 75 % hela oktober och jobbar enbart hemifrån, och sedan ska jag (OM JAG KÄNNER ATT JAG ORKAR!) jobba 50 % en tid. Summa summarum så kände jag att hon stod på min sida, för att jag ska må bra. Det är lätt att tänka att det är tvärtom.

Jag träffade psykologen JB i måndags och vi fick jättebra kontakt direkt! Hon var mycket lyhörd, ställde bra frågor och föreslog hur vi ska jobba tillsammans. Det kändes klockrent! Jag har en tid hos henne nu på måndag igen, men hoppas få komma lite mer ofta. Det här känns så rätt och bra! Tur att jag har råd, för det kostar en del att gå privat.

De senaste dagarna har jag blivit sämre. Jag är så oerhört trött, och hela kroppen går som i ultra rapid och RLS är och värre. Jag hade tänkt hälsa på min syster och mamma igår, men jag ställde in det. Jag orkar inte med några sociala kontakter. Inte ens ett kortare samtal i fredags med en arbetskamrat som jag hade bokat in. Jag hoppas att jag känner mig bättre i tid till nästa helg då jag tänkt tillbringa helgen uppe i Roslagen hos min kära vän T. Det är nästan ett halvår sedan vi sågs senast, eftersom jag haft fullt upp med allt fix med pappas dödsbo och mammas flytt. Vi kanske får skjuta på det, men snart kommer jag ett par dagar med (lagom mycket) samtal, mys med hundarna, skogen, vattnet och tystnaden!

Ny psykologkontakt

Publicerat av
Svara

Jag har tänkt en del på att jag nog borde söka hjälp för det PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) jag lider av, eftersom jag påverkas av det i vardagen och gör att jag får problem med återhämtningen. Jag är inte diagnostiserad med PTSD, men två psykologer som jag talat med säger att de tror att jag har det. Den senaste var den psykolog som jag pratade med två gånger häromveckan, angående den studie och behandling som jag beskrev i mitt förra inlägg. Hon ansåg att jag inte skulle passa i studien eftersom hon inte trodde att jag skulle orka. Precis som jag misstänkte. Men däremot rådde hon mig att söka en KBT-behandling.

Jag hittade en psykolog som har sin praktik här i Upplands Väsby, och bokade tid. Igår träffades vi för första gången, och klickade direkt. Jag tror mycket på det här. Det kommer att bli jobbigt men det är dags att plocka fram de minnen som jag undviker, och snabbt viftar bort när de kommer och knackar på.

Humlorna är fortfarande i full gång i vår trädgård, i synnerhet på isopen!

Min husläkare har sjukskrivit mig på 75 % september ut, och min chef har sagt att jag får jobba hemifrån hela månaden. Två timmar om dagen känns alldeles lagom just nu, så det känns väldigt bra. Hoppas att försäkringskassan håller med, jag har ännu inget hört från dem.

Bakåt igen

Publicerat av
Svara

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Bilden är klar

Publicerat av
Svara

Den bild jag arbetade med på Sätergläntan är nu klar. Jag har inte arbetat så mycket med den sedan jag kom hem. Jag har krympt den så den fått en fastare kvalitet, och broderat mer. Nu har jag bestämt mig för att vara nöjd.

Fotografiet, som jag skrivit om tidigare, tog jag en tidig morgon i Brunflo där pappa bodde. Det var bara någon vecka innan han gick bort, och min syster och jag bodde i en övernattningslägenhet i hans bostadsrättsförening. Så här blev den filtade bilden:

Den är lite naiv och svajig vilket speglar den känslan jag hade då. Av att inte veta men samtidigt ha full visshet om att det bara gick åt ett håll. Snön och snödrivorna har jag gjort med ett chiffongtyg som tovats fast i ullen.

Pappas födelsedag närmar sig, den skulle ha blivit hans 86:e. Redan när semestern inleddes kände jag att sorgen och tröttheten började komma ikapp mig. Allt eftersom dagarna har gått har de kommit allt närmare, och häromkvällen överföll de mig. Jag kände mig så ledsen över hur det senaste halvåret varit. Hur genomtrött jag är på grund av allt ifrån pappas sista sjukdomstid och död samt allt vi gjorde efteråt: allt pappersarbete, begravningen, ta hand om hans hem och försäljning av lägenheten, till att samtidigt hjälpa mamma med att hitta en ny lägenhet, rensa den befintliga, sälja lägenheten samt hjälpa henne med allt kring flytten. Det är självklara saker att göra, och jag gör det med stor kärlek till mina föräldrar. Det blev bara olyckligt att de sammanföll i tid!

Så sorgen har flera bottnar.
Saknad efter pappa
Saknad efter mammas man som gick bort i oktober
Oro över att mamma blev ensam och har haft det så jobbigt med smärta i benen
Den allestädes närvarande sorgen över att jag aldrig blir frisk
Men också en frustration över att jag inte kan göra något åt någonting av det!

Ett uttryck för den stress som helt oanmäld infunnit sig är att RLS blivit sämre. De senaste dagarna har jag inte kunnat ta tupplurar på dagen som jag brukar, trots att jag nästan somnat stående. De obehagliga krypningarna i främst benen har hållit mig vaken som en slags utstuderad tortyrmetod.

En sak jag faktiskt kan göra är att öka på min återhämtning, och det har jag gjort. Istället för att börja jobba om drygt en vecka har jag bett om semester i två dagar till. På så sätt får jag mer tid att återhämta mig efter mammas flytt, och jag får dessutom en kort första arbetsvecka. Bra där Pia!

Tröttheten kommer ikapp

Publicerat av
Svara

Jag har inte riktigt haft tid att vara trött eller att sörja ordentligt förrän nu. Det har varit så mycket att ordna och tänka på, och allt har gått i ett. I midsommarhelgen gick även min mans bror bort, så ännu en tyngd lades till den förra. Nog för att jag varit både trött och ledsen men jag känner nu — ett par veckor in i semestern — hur det skapats ett utrymme för allt att komma i kapp.

Mina spända axlar och nacke har gjort ett storstilat återbesök, och jag fick som tur var en tid hos massören i förra veckan. Nackens muskler som går uppåt skallbenet har varit så stenhårda och gjort så ont att jag knappt kunnat vrida på nacken.

Jag har varit på min systers och svågers sommarställe i Söderhamns skärgård i några dagar, och där lät jag tröttheten ta ut svängarna lite mer. Jag har haft min egen lilla sovbod, dit jag dragit mig undan för att vila eller sova närhelst jag behövt. Trots att jag sovit en hel del på dagarna har jag sovit bra på nätterna också. Jag riktigt känner hur kroppen tar igen sig!



Jag har också badat flera gånger och trots 16-17 grader i vattnet har det varit helt ljuvligt.

Jag ska skaffa en elcykel, och kan då lättare komma iväg för att ta mig ett dopp när jag vill och inte enbart då bilen är ledig. Jag känner mig så tung, klumpig och orkeslös, och ser fram emot att röra på mig lite mer. Periodvis har jag varit bra på att komma ut och promenera, men just nu har jag stukat en fot som tagit tid att läka, och det kan säkert komma fler hinder i vägen. Då är ju en cykel utmärkt!

Nu har jag halva semestern kvar och de närmaste dagarna ska jag inte göra någonting särskilt. Det känns helt fantastiskt! Sista semesterveckan ska ägnas mammas flytt, men bara så mycket jag orkar förstås.

Klappar mig själv på axeln

Publicerat av
2

Jag är stolt över mig själv som satte ner foten i tid och gick ner i arbetstid från 75 till 50 %. Jag märkte ganska omgående en skillnad i ork och mående. Jag hade bett om att bli sjukskriven i den omfattningen tills min vanliga sjukskrivning skulle gå ut, då jag hade en tid hos min läkare. Vid det besöket bad jag om att bli sjukskriven på 75 % igen. Det var nära semestern och en lång vila. Efter den får jag känna hur det går att jobba, men jag hoppas verkligen att hösten blir mindre dramatisk och arbetsam på det privata planet än vintern och våren varit!

”Du har intyget på 1177 alldeles strax” sa min läkare när besöket var slut. Jag väntade en dag, jag väntade tre. Till slut hörde jag av mig till vårdcentralen och fick veta att doktorn gått på semester och uppenbarligen glömt att skriva intyget! Nåja, efter samtal med arbetsgivaren och försäkringskassan om att intyget dröjer ska det väl ordna sig till slut i all fall.

Det visade sig på proverna att ferritinnivån (järn) visserligen ligger inom spannet men jag vet att vi som har RLS ska ligga högt, eller till och med över spannet, så jag fick järntabletter utskrivna. Jag kollade när jag kom hem, och frågan är om jag inte skulle behöva järninfusion. Jag ska prata med doktorn om det nästa gång. Jag måste testa alla sätt som kan göra livet mer drägligt.

Nu har jag fem veckors semester framför mig, och idag åker jag till Sätergläntan på kursen Textila bilder: filt och fibrer som jag gick där för fem år sedan. Det ska bli väldigt kul förstås, och jag ser fram emot den fina atmosfären och de vackra omgivningarna. Jag ska även denna gång bo i ett eget härbre, och bara det är ju fantastiskt i sig!

Här bodde jag 2018!

Jag har med mig öronproppar så att jag ska orka vistas i samma rum som flera andra hela dagarna, och så ska jag förstås se till att få randiga dagar även här.

Jag måste ju lägga upp en del bilder från trädgården också! Det här året börjar det verkligen likna hur jag vill ha det.

Myrtenträd, sedum och citrusträd
Första gången jag köpt luktärter
Ett valv av vildvin
Pionen i full blom
Rosen ’The fairy’ har precis slagit ut med sina myriader av blommor!

50 %

Publicerat av
Svara

För ett par veckor sedan var jag tvungen att vara hemma från jobbet i några dagar för att vila. Jag stretade på ett tag till efter det, men en måndag bestämde jag mig för att sätta stopp innan det gick för långt. Eftersom jag och min läkare känner varandra så bra efter mer än tio år, så vet jag att han sjukskriver mig om jag säger att jag behöver det. Det är en stor trygghet och betyder väldigt mycket. Jag fick en telefontid med honom i slutet av den veckan, blev sjukskriven på 50 % och fick det godkänt av försäkringskassan.

Det är en stor skillnad att jobba fyra istället för sex timmar om dagen! Jag är inte helt slut när jag jobbat klart, utan har krafter kvar även de dagar då jag jobbat på kontoret. I en månad ska jag jobba så här, och sedan är det bara en vecka till semestern. Efter den kan jag förhoppningsvis jobba 75 % igen.

Jag inleder min semester på kurs på Sätergläntan. Det är samma kurs som jag gick för fem år sedan: tovade bilder för Yvonne Habbe. Det kommer att bli så kul, och jag ska se till att vila mycket i mitt eget lilla härbre mellan varven. Här är exempel på vad jag gjorde på den kursen och när jag kom hem.

Min bostad under kursveckan, hur mysigt som helst!

Tyvärr finns ingen badsjö på gångavstånd men man kan inte få allt här i världen.