Det är mycket nu

Så här långt uppehåll mellan två inlägg har jag nog aldrig haft under de fyra år som bloggen funnits. Tänk va – bloggen fyller 4 år om några dagar! Då, 2016, trodde jag att jag var på väg uppåt. Skönt att jag inte visste att färden med berg-och-dalbanan var långt ifrån över.

Det har varit alldeles för mycket kaos på hemmafronten den senaste veckan, och tillfällena till återhämtning har inte blivit optimala.

Idag gick jag på en annan grupps session med arbetsterapeuten, eftersom jag missade när min grupp hade den. Jag övervägde att inte gå alls eftersom jag inte hade så mycket energi sedan gårdagens turbulens. Men jag är glad att jag gick dit.

Arbetsterapeuten pratade om att innan man går upp i arbetstid, till exempel från att jobba 25 % till 50 %, så ska hela ens tillvaro fungera. Det vill säga att jag ska orka jobba, sköta hemarbete med allt vad det innebär och även fritidssysselsättningar på 25 %. DÅ kan man överväga en ökning av arbetstiden, och då kan man också få lov att acceptera en kortare tid utan att orka mer än att jobba på 50 %. Men efter ett par veckor ska man även orka med fritiden på 50 %.

Det här är något jag funderat på under åren. Är det bra om jag orkar jobba mina timmar men ingenting mer? Att jag rasar ihop när jag kommer hem? Det har inte känts så bra men jag har inte vetat förrän nu! Inte konstigt att jag aldrig blivit riktigt stadigvarande frisk!

Ännu inget ljud från Försäkringskassan …

Nytt år och ny arbetstid

Så blev det 2020, och jag har gått ner till arbetstid på 25 %, det vill säga 2 timmar om dagen. De här två dagarna jobbar jag hemifrån. De flesta på jobbet är antingen lediga eller jobbar hemma så det är ingen vits med att åka till jobbet. Det har varit så skönt att slippa kollektivtrafiken de här två veckorna! Jag har ännu inte fått beslut från Försäkringskassan om sjukskrivningen går igenom, men hoppas att det kommer snart.

Jag har äntligen börjat skriva i min nya dagbok, och jag hoppas att det kan bli hjälpsamt. Vi har pratat en del om värderad riktning på Stressmottagningen, och att identifiera och göra saker som går i den riktningen, och inte sådant som går emot den. En sak som jag verkligen känner mig motiverad att ta tag i nu är vikten. Jag måste det. Jag väger för tok för mycket för min hälsa och känner mig jättestor. Jag har en plan och den sätts i verket efter min resa. Det känns bra och är verkligen i värderad riktning.

På promenaden igår eftermiddag lyckades jag precis pricka in en helt makalös himmel.


 

Randiga dagar och semester

Det blev tydligare för varje dag som gick under veckan att jag har svårt att orka med både jobb och behandling på Stressmottagningen. Jag ska ju också införa förändringar i enlighet med behandlingen, och har uppgifter mellan gångerna. På onsdagkvällen kände jag mig så sliten, och insåg att jag måste gör något åt det. På torsdagen mejlade jag till min chef och bad om semester torsdag-fredag, och det kändes skönt. Jag får se hur jag ska göra under veckorna framöver. Det är snart juluppehåll också.

Vi har pratat om randiga dagar på Stressmottagningen. Det innebär att varva dagens ansträngningar med perioder av vila. Att till exempel inte köra på hela förmiddagen för att till slut krascha i soffan. De dagar då jag jobbar har jag ansträngt mig konstant från klockan 6.30, då jag går till bussen, till klockan 12.30 då jag är hemma igen. För att dela av den tiden med en randning så skulle jag kunna ligga i vilrummet på jobbet en stund. Det är en bra och hjälpsam tanke, det där med randiga dagar.

Virkningen då? Jag tycker mycket om att virka och har gjort två disktrasor (om det ens är någonting) av ett skönt garn i bomull/lin som jag hade hemma. Jag virkar i den bakre maskan så det blir ett fint och lite ribbat mönster.

Mycket att tänka på!

Behandlingen på Stressmottagningen känns så bra! Redan nu känner jag att jag fått flera tankeställare och redskap. Det som gör att jag aldrig blivit helt frisk är att jag använder upp all energi när jag får den. Det finns ju så mycket roligt att göra som jag inte kan annars, och så många Måsten och Borden som inte hunnits med på grund av att jag inte orkat. Men nu ska jag istället tänka att jag ska göra allting som om det vore den sämsta dagen. Om jag en dålig dag orkar gå en promenad på 10 minuter så ska jag göra även de dagar då energin egentligen räcker till en långpromenad. Samma sak gäller för allting jag gör. Sedan ska jag successivt, med myrsteg, öka på mängden. Det kommer att bli svårt och frustrerande, men det ska vara hjälpsamt och hållbart över tid.

Det jag tycker känns svårast är hur jag ska kunna jobba på det sättet, men det ska jag fråga om och be om råd. Min chef ska följa med på möte med arbetsterapeuten och det är ju jättebra! Först tänkte jag att det var mer för dem som blivit sjuka av sitt arbete, men det gäller hur jag ska förhålla mig till arbetet och hur han kan stötta. Arbetet en stor del av våra liv, och allt påverkar varandra. Jag behöver prata mer med familjen också, så att de förstår.

Just nu sitter jag i väntrummet på Stressmottagningen. Min man har just gått in i ett rum för att få information för anhöriga,  och jag ska snart börja ett pass med min grupp.

Igår började jag virka lite planlöst. Jag tänkte att det skulle passa bra med virkning när jag ligger i soffan, och enkelt att ta med. Bara för att göra något kravlöst med händerna. Kanske det blir en disktrasa, eller så repar jag upp allt – det är inte så noga.

Att det ska vara så svårt att fatta!

Jag blev så glad när Försäkringskassan beslöt att godkänna min sjukskrivning i tre månader, med det tillägget att min husläkare skulle komplettera läkarintyget. Nu kan jag vara lugn under en lite längre tid. Men blev det så? Nej, eftersom Försäkringskassan fortfarande inte fått in någon komplettering så blir jag orolig för min ersättning. Min husläkare har fått påminnelse. Det vet jag eftersom jag får en kopia av all korrespondens. Jag loggar in på Försäkringskassans hemsida ibland för att se om de fått in kompletteringen, men hittills ingenting. För någon vecka sedan fick jag kopia på ett brev till min psykiater där hon anmodas att skicka in komplettering av husläkarens intyg. Min gissning är att min husläkare hänvisat till henne, men jag VET INGENTING! Senast på torsdag ska hon skicka in kompletteringen, annars får jag inga pengar och lär dessutom bli återbetalningsskyldig sedan 1 oktober. FATTA vad det gör med mig! Är det så svårt att förstå?!

Jag har skjutit upp det men nu måste jag försöka få tag på min psykiater och höra om hon kommer att skicka in kompletteringen i tid.

Än finns det färger kvar i naturen!

Och snart är det dags att börja oroa sig för nästa läkarintyg. Idag har jag gått och klurat på hur jag skulle kunna slippa Försäkringskassan. Om jag skulle orka jobba 75 %. Om jag jobbar fyra timmar på förmiddagen och åker hem och vilar för att jobba 2 timmar hemma på kvällen kanske? Jag kanske kan jobba hemma två dagar i veckan? Frågan är om jag inte borde testa det efter nyår. Jag ska prata med min chef först om det ens är möjligt.

Idag såg jag denna Vintergröna blomma vid ett plank hos en granne. En symbol för hopp – vågar jag tänka så?

I morgon ska jag träffa läkaren på Stressmottagningen, så fortsättning följer …

Jobbar halvtid på konferens – igen

För vilken gång i ordningen är jag på konferens och är sjukskriven på halvtid? Jag har verkligen rutin på det. Den här gången har jag bett om ett rum i anslutning till konferensen så att jag enkelt kan gå undan kortare och längre stunder.

Måltiderna är tuffa. Det är så högljutt omkring mig att hjärnan blir överkokt! Jag äter upp och går sedan och vilar. Kvällsaktiviteterna är bara att glömma. Men jag är glad att det funkar att göra så här. Annars hade jag inte kunnat följa med alls.

Jag skulle egentligen gå på en 50-årsfest på lördag som jag verkligen sett fram emot. Men jag inser att det är helt orealistiskt. Det finns inte på kartan att jag skulle orka med en fest, i synnerhet efter den här konferensen. Så trist.

Det är så vackert här, och vädret kunde inte vara bättre. Vi är på Högbo bruk i närheten av Sandviken i Gästrikland. Hit skulle jag gärna komma tillbaka någon gång.

Tröttheten tröttheten

Jag har jobbat hemma idag och ska göra det i morgon också. Som tur är har jag arbete som lämpar sig bra för det. Jag är så trött.

Igår gick jag hem som vanligt mitt på dagen, men var ovanligt trött. Jag funderade på att gå hem till min mamma och vila innan jag åkte hem. Det kändes nästan oöverstigligt att sätta mig på pendeln. Men jag åkte hem i alla fall och gick direkt och la mig att sova. Vår katt Frasse satt bredvid sängen och jamade en stund. Han tittade uppfordrande på mig: ”jag är hungrig!” Men till slut gav han upp och la sig bredvid mig och så somnade vi.

Resten av kvällen tillbringade jag liggandes i soffan, och jag bestämde mig alltså för att jobba hemma idag. När jag äntligen satt mig i verkstan en stund blev det ”brandkårsutryckning” i familjen och ändrade planer. Nu när allt lagt sig är orken helt borta.

Vardagen åter

Det är inte enbart tråkigt att semestern och sommarlovet är slut, och att sommaren sjunger på sista versen. Jag tror att i synnerhet barnfamiljer hälsar vardagen välkommen åter, med rutiner och förutsägbarhet. Så även i vår familj. Och jag har ju en semesterhelg kvar att se fram emot!

Lite tråkigt är att jag haft större känningar av WED/RLS på jobbet. Det har varit ganska hanterligt de senaste veckorna så det vore synd om det blir värre.

Idag blev jag nästan överraskande trött när jag kom hem. Jag fick en tydlig signal av kroppen: LIGG NER! Så jag gjorde det. Det var min tur att laga middag men vi fick klara oss med rester för jag orkade inte göra någon mat.

I morgon ska jag jobba hemma. Det känns bra efter en sån här trött dag.

Här är ytterligare några alster i vardande. Silverkulan har jag köpt färdig och jag är väldigt nöjd med att lödskarven inte syns (utan att jag behövde fila bort den).

 

Jag provar mig fram

Jag ska väl erkänna att jag ägnat en del tid åt silversmide de senaste dagarna! Det är väldigt roligt men också frustrerande när jag antingen inte får till en lödning eller – ännu värre – värmer för mycket så att allt smälter. Bara att börja från början igen! Jag har lärt mig mycket under de här dagarna.

Jag har jobbat en vecka nu, och det har gått bra. En dag jobbade jag hemma, och det ska jag fortsätta att göra. Jag mår ganska bra även om jag har en del dippar då jag blir både trött och deppig.

På onsdag ska jag träffa min chef för att prata om den rehabiliteringsplan som arbetsgivaren ska upprätta efter en viss tids sjukskrivning. Det blir bra att samtala om hur arbetet kan anpassas så att jag orkar jobba, och få det på pränt. Jag ska läsa på lite inför mötet, så jag vet vad som gäller.

Som tillbakaflyttad i tiden

Som ett resultat av det som hände i torsdags är jag nu helt energilös. Kroppen rör sig i ultrarapid och tankarna är mestadels tröga. Jag har sovit en hel del, och slumrat däremellan. Ingenting har jag fått gjort och nu börjar oron för hur länge detta tillstånd ska vara. Jag ska börja jobba på måndag, och mår jag så här i morgon kan jag inte det.

Det är som att jag är tillbakaflyttad i tiden till i början av mars då jag blev helt sjukskriven senast. Jag har sagt till om att jag måste ha det helt lugnt omkring mig nu, och det verkar ha tagit skruv. Förhoppningsvis räcker det med en dags vila till, och så får jag ta det lugnt under arbetsveckan.