Idag är jag så extra trött på denna kamp för att må bra. Jag har nog skrivit det tidigare, det är en känsla som kommer och går. Det är ett heltidsjobb, denna kamp. Det blir som om att arbetet med att bli frisk tröttar i sig självt. Varför kan det inte vara lite enklare att leva? Jag kommer på mig själv att få dåligt samvete när jag inte gör ÄNNU mer: promenerar, yogar, gör avslappningsövningar osv. Jag blir så arg när jag tänker på det!
Idag var jag på min elfte akupunkturbehandling. Sjukgymnasten frågade hur det var med spänningar i axlar och nacke, och med spänningshuvudvärken. Jag sa att det varit lite sämre sista veckan – underligt nog samtidigt som jag känt att jag mått bättre generellt. Jag har inte tänkt på vad det kan bero på, men en förklaring som är rimlig skulle kunna vara att jag är lite spänd på att börja jobba 50 % från och med idag. Att det finns en liten oro för hur det ska gå. I bakgrunden finns alltid oron för vad som händer om det inte skulle gå bra. Om Försäkringskassan skulle ha tålamod med mig. Men det är inget jag går och tänker på, mer att det kanske finns där i bakhuvudet ändå.
Idag började jag alltså jobba 50 %. Det blev en bra arbetsdag, men när jag närmade min ytterdörr på hemvägen tog jag upp busskortet istället för hemnyckeln – kanske lite trött ändå!
