Det här kan man vakna till
Och det här kan man gå och lägga sig till
Jag har inte känt mig så avslappnad och pigg som jag gjorde igår på jag vet inte när. Min syster och hennes man hämtade mig igår morse och vi åkte till deras stuga i Söderhamns skärgård. Vi ska vara här ända tills på söndag, och det är nästan overkligt bra.
Jag åkte aldrig på Sy- och hantverksfestivalen igår. Jag prioriterade om och åker kanske dit på söndag om andan faller på. Jag har inte samma trängandes behov av införskaffande av material som jag hade i höstas, då jag räknade dagarna tills jag skulle få frossa bland alla fina ulltussar i underbara nyanser. Tur att mässan är två gånger om året!
Jag uträttade några ärenden i Väsby centrum istället, och kunde som vanligt inte låta bli att ta en sväng på Stadsmissionen. Hyllan med garner brukar jag fynda på ibland, men det här slog alla rekord! Säkert 50-70 nystan med tunt växtfärgat ullgarn i vackra färger! Det satt små lappar på de flesta med uppgift om vilken växt som använts: en, hundkex, krapp osv. Helt underbart! Jag köpte 18 nystan för 10:-/styck – fynd! Färgerna på bilden blev lite för bjärta, de är mer dämpade.
Ett tecken på att jag mår bättre är att jag börjat fixa hemma. Jag njuter av att rensa ut och slänga, rensa och lägga i förrådet, stuva om så allt ryms bättre. Det är en stor tillfredsställelse! Jag var på en konferens en gång när var och en skulle presentera sig med en sak som man tycker om att göra. Jag var nästan sist i raden och hade tid att tänka efter. Precis innan det blev min tur kom jag på det: ”Jag tycker om att slänga saker!” sa jag. ”Kan du komma hem till mig?” ropade någon!
Det är en väldigt skön känsla att tro att det kommer att gå bra att jobba halvtid från och med måndag! Jag ska jobba smart: hushålla med mig själv och vara realistisk. Se till att ta pauser.
Strax ska jag iväg och träffa goda vänner, det ska bli jättekul! Jag längtar verkligen efter samvaro med andra. Att skratta tillsammans, prata om viktiga saker och tramsa. Jag kanske får vila en stund i halvtid, men det går ju alldeles utmärkt det också!
Jag har skrivit flera gånger om min mormor och om lin från hennes barnsdomshem på gården Permats i byn Änga i Järvsö. Jag har också skrivit om att jag använder utslitna linlakan efter henne, för att brodera på. Det är en fantastisk känsla som betyder mycket för mig. Jag var väldigt intresserad av släkthistoria som barn. Det finns en tjock bok med alla Järvsösläkter bakåt i tiden, så långt man vet. Den hade vi hemma och jag kunde ägna timmar åt att sitta och slå i den fram och tillbaka. Läsa namn, gårdsnamn och årtal. Mormor berättade sagor som baserade sig på hennes barndom (förstod jag senare). Jag blev också väldigt glad åt saker som härrörde från förr. Jag har ett pennskrin som först min mormor fick 1923, sedan min moster 1946 och sedan jag 1978, med stålpenna och andra gamla skrivdon. Jag kämpade med att lära mig att skriva med bläck, och gammal skrivstil skulle det vara – inte den nya tråkiga vi lärde oss i skolan!
Idag har jag röjt i ett överskåp och hittade min mormorsmor Karins bröllopsnattlinne och min mormorsfar Mårtens bröllopsnattsärk från 1905. Det var länge sedan jag tog fram och tittade på dem. De är fantastiskt vackra! I synnerhet hans särk. Den är i lin och med mycket arbetade broderier. Hennes nattlinne är i bomull. Den använde jag som lucialinne i gymnasiet!
Jag känner mig nästan övertaggad idag! Igår var jag hos doktorn och fick nytt läkarintyg så jag börjar med 25 % på jobbet de första 2,5 veckorna. Därefter handlade jag mat (något som ofta är jobbigt när jag mår dåligt, jag upplever det som att belysningen gör att jag känner som ett tryck i huvudet och jag blir seg i huvudet och trött i kroppen), åt lunch och promenerade sedan till sjukgymnasten och fick akupunktur. Promenad hem igen och kunde sedan luta mig tillbaka med en kaffekopp i handen och konstatera att det gått finfint! Jag var inte helt utpumpad, utan det kändes helt ok. Underbart!
Idag har jag tagit en långpromenad på över en timme med min fina syster per telefon görandes detsamma inne i stan. Bra sätt att peppa igång oss att promenera!
I morgon börjar jag jobba och det känns bara bra! Jag är så nöjd med mig själv att jag sa till om att få börja på 25 %, då känns det överkomligt. Lite dystert var det att se att det är exákt ett år sedan jag började jobba förra gången, med samma tankar om att jag lärt mig mycket och har nya redskap. Men det får jag skaka av mig. Förutsättningarna är annorlunda ändå. Det är mindre osäkerhet om familjens närmaste framtid och det är viktigt. Med hjälp av bloggen har jag formulerat många hjälpsamma saker för mig själv, om mig själv. Mycket ser annorlunda ut än för ett år sedan helt enkelt.
Igår gjorde jag ett smycke för första gången på ganska länge. Jag blev väldigt nöjd med det. Jag har böjt plast över ett värmeljus och därefter stuckit en så kallad hattpinne i silver igenom plasten och satt en röd jadepärla i ena änden. Eftersom det är genomskinligt är det svårt att fotografera så det syns ordentligt.
Häromdagen hade DN en artikel om lycka och lyckoforskning. Sökandet efter lyckan och vad lycka egentligen är har funnits sedan Aristoteles, så trots att det kan kännas som ett nutidstecken och i-landsproblem så är det tankar som upptagit filosofer sedan antiken.
Flera framgångsfaktorer radades upp, bland annat att leva i ett bra land, att ha ett rikt socialt liv och att ha pengar. Men intressantast är kanske ändå att det sätt varpå vi möter motgångar tillmäts stor vikt. Det är ju dessutom något vi kan ändra på, även om vi kan behöva hjälp med det av en terapeut.
En ledande forskare i ämnet, Sonja Lyubomirsky, citeras i artikeln. Hon har skrivit boken Lyckans verktyg och definierar lycka som att leva ett förnöjsamt liv. Det låter väldigt trevligt tycker jag. Det innebär ju också att inte jaga efter mer än man behöver och att kunna se det man har istället för det man inte har (och inte heller saknar förrän man ser att någon annan har det!). Men om alla var nöjda skulle vi aldrig ens kommit på hjulet. Utveckling och förnöjsamhet går väl inte hand i hand?
Sonja L menar att vår känsla av lycka är 50 % gener, 10 % levnadsomständigheter (om basbehoven är tillgodosedda) och 40 % beteende. Hennes tips är att ta vara på de små stunderna av förnöjsamhet som nästan alltid finns i vardagen, och hålla kvar dem. Det är inte intensiteten av lycka som får oss att må bra utan frekvensen, hur ofta vi upplever lycka.
Det här ligger ju i linje med mindfulness och fånga dagen och hela det slitna tugget. Men det måste ju finnas något mer! Jag tänker på den forskning som visar att vi mår bäst av att göra bra saker för andra. Lycka är förstås något man känner själv, men den är ju inte begränsad till oss själva. Den är ju i relation till något. Jag kanske bara snurrar till det.
Jag har tidigare skrivit om att jag känner mig känslomässigt avtrubbad av min medicin. Man skulle kunna tro att jag skulle bli en skitstövel och inte bry mig om andra, men kanske är det så att mitt beteende sitter så djupt rotat efter 50 års erfarenheter så jag vet hur jag ska reagera på glada och ledsamma nyheter, på otroliga och förvånande upptäckter och annat som väcker känslor – vanligtvis. Jag hör om någons mamma som är svårt sjuk och reagerar som jag ”borde” med deltagande och bestörtning. Men det är rent intellektuellt, jag känner inget. Jag skrattar lika mycket nu som tidigare åt skämt och knasiga youtube-klipp, men det är inte samma sak. Den enda känslan jag känner riktigt är förtvivlan över sakernas tillstånd, för mig – inte för människorna i Aleppo.
Hur hänger det här ihop med lycka då? Kanske just det där med känslor. Känner jag de där stunderna av förnöjsamhet i vardagen? Ja, det gör jag ibland. Senast igår kväll när hela familjen hängde och smågnabbades i köket. Ett mycket sällsynt och speciellt tillstånd i vårt hem. Det kändes nästan som om att vi var en vanlig familj.