Etikettarkiv: mod

Tillförsikt

Publicerat av
Svara

Jag pratade med psykologen J om det förra inlägget, om MOD, TÅLMOD och TILLIT. Jag sa också att jag känner ett hopp om att må bättre som jag sällan känner. Då la hon till ett ord: TILLFÖRSIKT. För mig är ord väldigt viktiga. För andra kanske det är bilder, musik eller något annat som betyder samma sak. Någonting stadigt att hålla sig i.

Vi är klara med exponeringen för tillfället i alla fall, och börjar titta på de olika systemen som bör vara i balans: driv, belöning och utforskande; lugn och trygghet; samt hot och skydd. Jag har en uppenbar tendens att hamna i hot- och skyddsystemet. Det ska bli väldigt spännande att prata om det här!

Jag fick en bild av min vän T . Den är tagen sommaren 2022, då de plötsligt kom seglande till min syster och svågers sommarparadis.


Det är en ganska konstig tid nu, egentligen har hela hösten varit så. Jag är nästan enbart hemma. Jobbar mina två timmar, utspridda över dagen efter hur jag orkar. Tyvärr hamnar jag lätt i drivsystemet och slutar inte i tid, utan när jag känner av hjärntröttheten och bokstavligen vinglar iväg till fåtöljen. Jag minns arbetsterapeuten på Stressmottagningen som sa att jag ska ta paus och vila INNAN jag kommit så långt. Det ska jag försöka göra hädanefter, ställa mobilen på 40 minuter och testa.

Jag har i stort sett inget socialt liv. De få gånger jag ska ha det planerar jag mycket noga hur det ska gå till utan att jag ska ta slut. Jag har ett sånt sug efter att träffa vänner att jag lätt förhastar mig. Häromhelgen var jag hos min mamma på förmiddagen, min syster (som bor granne) kom över på lunch och sedan var jag hos henne på eftermiddagen, innan jag åkte hem. Jag låg och sov en bra stund både hos mamma och min syster. På så sätt gick det bra.

Min psykolog säger att jag är så klok och att jag kan så mycket om mig själv. Det sistnämnda är ju något jag lärt mig med åren. I samtalsterapi, det jag läst och sådant jag lärt av hur jag mått och vad som funkat respektive försvårat för mig. Hon tycker också att jag är känslig men modig och stark. Jag håller med helt frankt! Ord är viktiga som sagt.

PS. Nu är jag sjukskriven på 75 % året ut, och 1 januari börjar jag jobba 50 %. Jag hoppas i alla fall det, innerligt.

Ett gammalt inlägg som passar bra nu

Publicerat av
Svara

Förra veckan var det ett år sedan mammas man Daniel gick bort. Jag kom att tänka på ett inlägg jag skrev för några år sedan. Det visade sig vara skrivet redan 2016, då bloggen bara var några månader gammal.

Det är ett kärt minne av Daniel, och stämmer in så bra på den här hösten också.
Jag är MODIG som vågar ta itu med mina jobbigaste minnen.
Jag har TÅLAMOD med att att det tar sin tid.
Men jag har framför allt TILLIT till att det kommer att gå bra, att jag orkar och att det kommer att bidra till min läkning.

Mod och tålamod, och så tillit.

Publicerat 

Igår kväll pratade jag en stund med min mammas man Daniel om det jag skriver på bloggen. Han gav mig orden MOD och TÅLAMOD som en slags handtag att hålla mig i när det svajar. Det är väldigt bra, och jag vill lägga till TILLIT. Alla tre måste komma från mig själv, men tilliten handlar även om andra. Att hysa tillit till att saker ordnar sig, att jag kan få hjälp av andra och inte behöver göra allt själv – det kan ordna sig även om jag inte orkar göra allt. Men också tillit till mig själv. Att jag fixar det! Och här kommer modet in. Likväl som jag slagit fast att det inte stämmer att jag inte är så stark (som jag skrev om här), så slår jag nu fast att jag är modig. En känd devis säger att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd. Men jag är rädd för många saker, men har jobbat med mina rädslor och de har blivit betydligt mindre och påverkar inte mitt dagliga liv på samma sätt som längre tillbaka. Det krävdes mod att konfrontera rädslor och svarta tankar och känslor! Jag hade det modet och jag känner en styrka inom mig när jag tänker på det.

Tålamod. Det är svårt. Det handlar väl om att låta saker ta sin tid. Jag är till naturen snabb, jag gör saker snabbt och jag får saker gjorda som jag föresätter mig. Det betyder inte att jag inte har tålamod att jobba långsiktigt. Och kanske kan jag jobba upp tålamodet än mer genom mitt handarbete. En del av sakerna jag gör går snabbt och det är kul, men många saker tar verkligen sin tid och det är en tillfredsställelse i sig att se arbetet växa fram.

Igår kväll tittade vi på den här tavlan. Den fick vår son av sin mormor och Daniel på namngivningen.

image

”Jag gillar verkligen den här” sa Daniel ”det liksom svajar och försöker balansera och så finns de där röda punkterna där som stadig botten”.

”Mod och tålamod” sa jag.

”Exakt!” sa Daniel.

”Jag vill lägga till en röd prick” sa jag. ”Tillit.”

Ännu en dikt

Publicerat av
2

Jag läser Siv Arbs dikter igen och hittar den här:

Det är dramatisk dikt med starka känslor av övergivenhet, ångest och sorg. Jag tänker på min ångestperiod i 25-årsåldern då jag levde ensam och inte hade någon precis inpå mig. Jag hade däremot flera vänner och närstående som brydde sig om mig och fanns för mig. Men den här känslan fanns ändå. Jag var livrädd. Jag var livrädd för vad som skulle hända med mig. Skulle jag bli galen på riktigt? Skulle jag till slut inte orka? Skulle det någonsin gå över? Skulle jag kunna få tillbaka mitt vanliga liv igen? Jag gick ju i terapi (tack och lov) men kände ändå ett behov av att få någon att bli lika rädd som jag för vad som hände mig. Ett par gånger svarade jag inte i telefonen på 2-3 dagar, och tänkte att någon skulle bli orolig. Det lyckades inte. Jag kände mig oerhört ensam, fast jag kan se att jag inte riktigt var det. Men kanske är det oundvikligt att känna sig ensam? Det är ju bara jag som vet hur det är för mig, och det är svårt att sätta sig in i en annan människas hela situation. Empati är både svårt och krävande. Jag ville ju inte att någon annan skulle må lika dålig som jag, och det skulle inte heller hjälpa mig.

Nu när jag skriver det här känner jag en fläkt av den där känslan jag hade då. Ett obehag som ligger som ett mörkt moln i magen. Jag kom ur det. Eller rättare sagt, jag kämpade mig ur det. Det var ett hårt arbete med stora insatser och osäkert resultat. Jag kände en visshet att jag måste ta mig igenom det på egen hand. Visserligen med avgörande hjälp av min terapeut, men det var ändå JAG som skulle göra jobbet. Jag visste att det inte fanns några genvägar, det gick inte att gå runt det utan bara rakt igenom.

Min sjukskrivande läkare ville bara ge mig medicin men det var som en instinkt att jag måste göra det på det här sättet. Att jag inte skulle döva känslorna med medicin för då skulle jag aldrig bli frisk. Min terapeut höll med och den psykiater som läkaren envisades med att jag skulle prata med höll också med när han såg hur rädd jag var för medicinering.

Några gånger hade jag som en slags hallucinationer av att jag svävade en bra bit ovanför stolen. Så obehagligt, otäckt och overkligt. Är det så här jag blir galen? Händer det nu?

Att jag blev frisk, att jag kunde göra mig frisk! Jag var modig och stark, och det är jag nu också.

Många tankar som trängs

Publicerat av
Svara

Idag var jag hos massören på jobbet igen. I en timme bearbetande hon armar, rygg, nacke och axlar med sina starka händer, och min hjärna med sina tankar om min fysiska och psykiska hälsa. Avslutningsvis masserade hon mitt ansikte, det var riktigt skönt.

Jag måste sortera i de tankar och känslor jag fick. På samma sätt som förra gången sa hon saker om mig som om hon visste. Kanske var det därför som det hon sa gick rätt in. Jag började nästan gråta vilket är mycket sällsynt numera när jag tar antidepressiv medicin. Hon pratade om att jag inte bara behöver samtalsterapi utan att kroppen behöver göra sig av med alla spänningar som jag byggt upp under alla år. Hon föreslog flera saker att prova, som att träffa en homeopat som kan titta in i mitt iris och därefter bedöma behandling. Eller hypnos och akupunktur. Hon förstod om jag inte var riktigt mottaglig för det alternativa men att det kunde vara värt att prova.

Nu när jag skriver detta kommer jag på att anledningen till att jag nästan grät var när hon pratade om att jag måste ta hand om mig själv. Att hon kände en sorg i mig. Utan att jag berättat speciellt mycket. Jag tänkte på hur jag utropade detta år till mitt år. Hur det var tid för mig, men att det inte blev så. Att jag får kämpa på med tilliten, tålamodet och modet. Tron och hoppet att min tid kommer. Att jag kommer att bli frisk. Men att det är skitsvårt.

Här är en brosch jag broderade igår. Vitt linnetyg med vit lintråd.

img_1310

Hopp och tålamod

Publicerat av
Svara

Jag lyssnar som vanligt på Tankar för dagen på P1 på väg till bussen. ”Hopp innebär att hålla ut” hör jag. I början av juni skrev jag ett inlägg om mod och tålamod som jag tycker särskilt mycket om.

Att hålla ut kräver både tålamod, mod och tillit. Tålamod att låta det ta tid. Mod att våga lita till mig själv. Och så ha tillit till att det blir bra, till slut. Eller att det i alla fall kommer att bli bättre.

Vissa dagar handlar enbart om att hålla ut och tvinga fram tilliten. Om jag inte tror att det kommer att bli bättre så vet jag inte. Jag tänker på dem som är kroniskt sjuka och långsamt men stadigt blir sämre. Men det beror ju på andra omständighet också, hur man mår psykiskt. Alla mina kroppsliga symptom kan jag väl leva med, även om de ställer stora krav på sinnesron ibland. Men den här ångesten. Och den här känslan av att huvudet är överfullt och jag måste BORT! – det måste jag tro tro tro att det klingar av och försvinner. Men för att det ska ske måste själva anledningen till hur jag mår lösas, och det är just nu på väg åt helt fel håll.

namnlöst-63

Hårdträning

Publicerat av
1

Jag ligger i hårdträning. Träning i Mod, Tålamod och Tillit. Jag är så trött och vill så mycket. Vill göra ikapp det jag inte orkat förut. Vill fixa saker här hemma: rensa i ett skåp, storstäda köket, ordna med och plantera om krukväxterna och en del andra mindre saker. Jag vill göra små utflykter och träffa vänner. Men jag är så in i Norden trött. Tränar Tålamod genom att inse att nu är det så här, jag orkar det jag orkar och att göra ikapp – vad har vi sagt om det? Det går ju inte! Tränar Mod genom att helt enkelt genomleva dagarna (låter dramatiskt, men ibland känns det lättare att fega ur och ligga hela dagen och låta Nån Annan ta hand om allt). Tränar Tillit genom att försöka släppa beredskapen och tänka att det ordnar sig. Det Ordnar Sig. Det måste ju det.

Gläds ändå åt att några på broderikursen beställde smycken av mig! Jag gjorde i ordningen dem ikväll och ska skicka. Det känns väldigt bra!

003

IMG_8471 (1)

 

Mod och tålamod, och så tillit.

Publicerat av
2

Igår kväll pratade jag en stund med min mammas man Daniel om det jag skriver på bloggen. Han gav mig orden MOD och TÅLAMOD som en slags handtag att hålla mig i när det svajar. Det är väldigt bra, och jag vill lägga till TILLIT. Alla tre måste komma från mig själv, men tilliten handlar även om andra. Att hysa tillit till att saker ordnar sig, att jag kan få hjälp av andra och inte behöver göra allt själv – det kan ordna sig även om jag inte orkar göra allt. Men också tillit till mig själv. Att jag fixar det! Och här kommer modet in. Likväl som jag slagit fast att det inte stämmer att jag inte är så stark (som jag skrev om här), så slår jag nu fast att jag är modig. En känd devis säger att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd. Men jag är rädd för många saker, men har jobbat med mina rädslor och de har blivit betydligt mindre och påverkar inte mitt dagliga liv på samma sätt som längre tillbaka. Det krävdes mod att konfrontera rädslor och svarta tankar och känslor! Jag hade det modet och jag känner en styrka inom mig när jag tänker på det.

Tålamod. Det är svårt. Det handlar väl om att låta saker ta sin tid. Jag är till naturen snabb, jag gör saker snabbt och jag får saker gjorda som jag föresätter mig. Det betyder inte att jag inte har tålamod att jobba långsiktigt. Och kanske kan jag jobba upp tålamodet än mer genom mitt handarbete. En del av sakerna jag gör går snabbt och det är kul, men många saker tar verkligen sin tid och det är en tillfredsställelse i sig att se arbetet växa fram.

Igår kväll tittade vi på den här tavlan. Den fick vår son av sin mormor och Daniel på namngivningen.

image”Jag gillar verkligen den här” sa Daniel ”det liksom svajar och försöker balansera och så finns de där röda punkterna där som stadig botten”.

”Mod och tålamod” sa jag.

”Exakt!” sa Daniel.

”Jag vill lägga till en röd prick” sa jag. ”Tillit.”