Snart hemma igen!

Just nu sitter jag på ett tåg på väg söderut, jag tror att vi närmar oss Gävle och det är inte långt hem. Det ska bli väldigt skönt att komma hem, även om jag haft en jättefin resa. Det här med att leva i kappsäck hemma hos andra är både mysigt och lite jobbigt. Jag hade en fullproppad miniresväska med mig för olika väder och eventualiteter. Regnjacka, gympadojor, extrabyxor och en klänning. Jag använde nästan ingenting av det. Jämtland bjöd på nästan tropisk värme och inget regn.

Det är återigen en känsla av samhörighet som kommer över mig när jag vistats bland släktingar och tittat på bilder av gemensamma släktingar som inte lever längre. Att få veta lite mer om dem som levde innan mig men som betytt något för min pappa och hans kusin. Lägga dessa ledtrådar till dem jag fick när min pappa, dotter och jag reste runt i pappas fotspår häromåret.

Bilden jag tänkt lägga upp får vänta till ett annat inlägg. Tågets nätverk verkar inte orka med att ladda upp bilder.

Nu är det tre dagar tills jag åker till Sätergläntan på kurs!!

 

Känslan av sammanhang

I fredags hade vi 60-årsfest för min man. Han var länge osäker på om och i så fall hur han ville fira sig, men beslöt sig till slut för att bjuda syskonen och en begränsad skara vänner. Mitt emellan ett vanlig födelsedagskalas och större fest. Vi har 26 personer hemma hos oss och tack vare öppen planlösning rymdes vi bra. Vi kunde ta välkomstbubblet utomhus i den sköna försommarkvällen, riktigt härligt.

Vi var några som höll mer eller mindre improviserade tal till födelsedagsbarnet, som även han höll ett tal. Han pratade om att befinna sig i ett sammanhang och om hur viktigt det är. Den yttre cirkeln av arbetskamrater som man träffar nästan varje dag, och en del andra bekanta. Den lite snävare cirkeln av syskon och gamla (och för all del även nya) vänner. Personer man kanske inte träffar så ofta men som alltid finns kvar. Som man alltid kan ta upp den tappade tråden med. Och så den inre cirkeln av den närmaste familjen. Att vi haft en bitvis ganska krokig och guppig väg i vår familj,men att vi trots allt finns där tillsammans med mycket, mycket kärlek.

Alla människorna i dessa cirklar betyder något och tillsammans är de De Viktiga Andra i ens liv. Talet blev en fin påminnelse om det, och gjorde att åtminstone jag kände en ännu starkare och varmare känsla av sammanhang, av samhörighet. Det kändes bra. Jag skrev om det när jag var på min kusins bröllop i höstas.

Jag hade förberett festen på bästa sätt. Förberett det som gick och tagit semester i två dagar för att laga mat, men också för att hinna vila. Jag orkade med festen allldeles utmärkt och var uppe tills de sista gästerna gick klockan ett på natten (jag väntade med att ta mina kvällsmediciner så att jag inte skulle slockna mitt i alltihop!). Däremot var jag väldigt trött dagen efter, men det vore ju underligt annars! Jag sov middag tre gånger under dagen, så skönt så skönt, och så välbehövligt.

Jag tittar på arbetsveckan jag har framför mig, den första hela veckan med heltidsarbete, och den ser bra ut. Lagom mycket inplanerat tror jag.

Min man fick en underbar bukett långskaftade pioner och lejongap!