Hemma igen

Jag blev inte förkyld, och klockan sex i måndags morse gick taxin mot Ersta sjukhus. Jag kom för tidigt men när klockan slog sju gick allt i ett. På med operationskläder (såna där tjusiga med lååånga strumpor och gigantiska trosor utan resår), samtal med sjuksköterska och en del prover. Eftersom jag sagt ja till att ingå i en forskningsstudie så fick jag träffa de som jobbade med den, och de tog ytterligare prover. De var jätteroliga, och när jag sa att jag ska bli sjuksköterska i mitt nästa liv, och att jag ville att de skulle berätta om allt de gjorde med mig, så var de helt på! Kirurgen kom och ritade på min mage där snitten ska sättas, och jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag. Jag försökte dokumentera det som hände, för min egen del.

Jag blev glad att jag fick komma in i operationssalen innan de sövde mig, för jag ville se hur det såg ut där, och vad de gjorde. Jag sa även till dem om mina framtidsplaner som syrra, och att jag ville veta vad de gjorde. Stämningen var god! Alla var så otroligt trevliga hela tiden. Så fick jag andas in syrgas, och sen försvann allt.

När jag vaknade låg jag med uppvakets bästa utsikt, och försökte hålla mig från att somna. Sjukt trött! Jag fick ganska snart komma till mitt rum, och när jag rullades in där tyckte jag att det var konstigt att det inte fanns någon säng där — det berodde förstås på att jag redan låg i den! När jag skulle gå på toaletten lite senare gick jag ut i korridoren och letade. ”Jag ska visa dig” sa en rar uska, och gick in i mitt rum och pekade. Där fanns ett fint duschrum med toalett! Jaja, lite virrig får man vara efter en operation med sövning.

Den här delen av sjukhuset är nybyggt och otroligt fint med milda fina färger. Rummen är så fina med tv till och med, det var som att befinna sig på ett privatsjukhus i en tv-serie! Jag fick vatten och saft att dricka, och skulle försöka gå uppe en del. Resten av tiden skulle jag sitta i min fina fåtölj. Men duktig som jag är så gick jag för mycket, fick världens yrsel och beordrades i säng. Blodtrycket var inte på topp för ovanlighetens skull.

Jag sov någon timme också, jag kunde inte hålla ögonen öppna helt enkelt. På eftermiddagen kom så min nya bekant A till sitt rum, och vi sågs en stund på kvällen. Jätteroligt att ha lärt känna henne! Vi sågs till frukosten också, 2 dl yoghurt som skulle ätas på 40 minuter. Efter mellanmålet kl 10 (yoghurt igen) var det dags för utskrivningssamtal med sjuksköterskan. Kirurgen hade jag träffat dagen innan. Så till apoteket i samma byggnad för att hämta ut alla nya medikamenter, och så taxi hem.

Nu är det torsdag och jag har varit hemma i två dagar. Jag mår bra, har lite ont i magen men tar smärtstillande så det är verkligen inget problem. Det som varit krångligt är att få ihop alla nya vitaminer och mineraler, som jag ska ta livslångt, med de mediciner jag redan tar. Flera av dem funkar inte ihop med varandra, och min trötta hjärna fick tänka om flera gånger innan jag fick ihop det! Jag tar redan medicin fyra gånger per dag, och jag lyckades fördela in de nya pillren vid de tidpunkterna. Jag måste kanske köpa en jättestor dosett, men jag ska se om jag får till det ändå. Puh! Nu har jag 14 olika mediciner och vitaminer/mineraler att ta varje dag, och några ska tas flera gånger om dagen. Men det är bara att känna tacksamhet att jag får allt detta, utan att det kostar mig så mycket alls.

En annan utmaning är ätandet. Jag är inte hungrig, men ska äta varannan timme. Frukost, lunch och middag, samt mellanmål däremellan — sju måltider per dag. Lite tjatigt men jag ska nog få till det så att det blir bra. Lååångsamt ska det gå också, och vatten måste jag jag dricka mellan varven, men inte samtidigt för då får jag inte plats med maten! Protein är ordet för dagen, jag börjar få bra kläm på vilka matvaror som innehåller mycket protein.

Jag är sjukskriven i två veckor nu, men jag får känna efter i helgen om det behövs. A och jag har kontakt flera gånger om dagen för att bolla tankar och funderingar, så himla bra att vi har varandra!

Tiden är inne!

Nu är det lördag kväll och på måndag inleder jag perioden då jag enbart ska livnära mig på lågkaloridiet i två veckor. Det är pulver som jag blandar med vatten till en så kallad shake. De flesta jag har smakar choklad enligt förpackningen. Smaken är helt ok, men jag skulle inte missta den för oboy! Jag har också köpt ett par andra sorter men de smakar verkligen inget vidare. Nåväl, det är i två veckor jag ska stå ut. Jag är mer orolig för att jag ska vara konstant hungrig som jag hört är vanligt.

Efter dessa två veckor är det då dags för OPERATIONEN! Den är jag inte orolig för, men jag känner nu – när det verkligen är dags att sätta mig in i hur jag ska äta veckorna efter – att det är så mycket att hålla reda på! Jag satte mig ner idag och skrev menyer för de sju minimåltider jag ska få i mig i extremt långsam takt varje dag, och fick en släng av ångest. Samtidigt så vet jag att det kommer att funka hur bra som helst, när jag väl är igång.

Allt kommer att kretsa kring maten, i synnerhet de första veckorna efter operationen. Jag träffade en oerhört trevlig sjuksköterska för inskrivning i tisdags, och han sa att jag ska vara sjukskriven i minst en vecka. De sjukskriver alla i två veckor, så får man se hur lång tid man behöver. Samma dag träffade jag narkosläkaren och hon var nästan övertrevlig! Hon berättade allt möjligt, som att hon skulle ut i dejtingdjungeln nu efter att ett förhållande tagit slut! ”Jag gillar att prata, jag är från Göteborg” sa hon! Ersta sjukhus har verkligen gett ett intryck av hög kvalitet, och jag känner mig omhuldad av alla där: sjuksköterskor, fysioterapeuter, dietister, narkosläkare och kirurg. Det känns toppen att det är dags!

Jag har köpt en motionscykel för att komma igång med träning hemma. Då slipper jag gå ut i regn, rusk och halka. Dessutom får jag ont i korsryggen när jag promenerar, så det här blir en bra start på mitt nya starka liv! Den har en hållare för iPad så att man kan titta på film samtidigt som man cyklar – vad kan man mer begära!

Jag håller på med ett halssmycke i silver, inspirerat av Torun Bülow-Hübe. Jag satt en god stund och klippte papper för att få till en mall. Det var inte helt lätt, tredimensionella objekt drar mer material så man måste vara säker på att inte såga till en för liten bit. Silverplåt kostar en hel del. Bild kommer senare!

Känslor inför julen

Då är det jul igen då. December var under många år en oerhört jobbig månad i vår familj, och den upplevelsen sitter delvis kvar. Det var en del år då jag bara ville att julen skulle försvinna, jag till och med föreslog att vi skulle ducka och låtsas som om att den inte fanns. När det värsta var över kom en del år då jag ändå inte såg fram emot att fira jul. Men kanske är tiden kommen nu då jag kan tycka att det ska bli roligt och mysigt?

I år är första gången då inget av barnen bor hemma. Min man Pensionären vikarierar mycket på sitt gamla jobb, men är hemma en hel del ändå. Med mig, jag som bara jobbar två timmar om dagen – nästan helt hemifrån. Vi lufsar alltså på en del tillsammans här hemma och har hunnit med en del julgodis och julklappsfixande utan att stressa alls. Det är väl så det ska vara – julefrid?

Jag hittade en bild på en börs med en koltrast som jag gjorde för några år sedan. Vi väntar på att koltrastarna ska komma till vårt vildvin som dignar av bär som de brukar tycka om.

(Varning för gnäll som du troligen läst tidigare i nästa stycke.)

Jag har ingen semester kvar att ta ut så jag ska jobba de få arbetsdagar som årets jul innehåller. Jag har säkert gnällt om det förut, men jag fick ju tvärtom återbetala hälften av min uttagna semester eftersom jag bara jobbat 25 procent i år. Jag fick ingen lön i två månader nu i slutet av året, och en faktura på den resterande summan. Lagom till jul. Nästa år vet jag i alla fall vad som gäller: om försäkringskassan beslutar att jag får sjukersättning så får jag halv semester, om jag inte får sjukersättning utan ska fortsätta med vanlig sjukskrivning så får jag ingen betald semester alls. Med samma logik som att högkostnadsskyddet höjs för mediciner nästa år: de som är sjuka och har behov av mediciner, samt sämre ekonomi än de som är friska, ska tas ifrån än mer.

Det ska ju vara en friskhetsfaktor att vara tacksam och det ÄR jag! Också. Men man får faktiskt gnälla. Jag ör exempelvis tacksam över att leva i det land som fortfarande har ett skyddsnät för oss som inte klarar av livet på ett eller annat sätt. För även om det finns mycket att önska så har vi det relativt sett mycket bra. Jag tänker på det ofta, och även på hur tacksam jag är över mina barn, min man, mina föräldrar och syster, mina vänner, arbetskamrater, att jag har sparade pengar så att jag inte slås omkull av indragen semester, hur jag bor och ändå lever mitt liv. Och jag är tacksam över att jag känner tacksamhet, det är en rikedom i sig.

Jag såg 30 minuter med Anders Holmberg på SVT häromdagen. Den han intervjuade var en man som enligt sig själv är libertarian och vill ha mer frihet i Sverige. Jag har tänkt mycket på vad frihet är sedan jag såg programmet. För honom handlade det till stor del om att samhället ska lätta på regler för företagare och sluta att lägga sig i så mycket. Det är inte frihet för mig. Frihet är något som både den generella välfärden och den individbaserade ger människor. Frihet att slippa leva på allmosor, att gamla föräldrar slipper tas omhand av sin barn, att människor ges samma chans i livet genom obligatorisk och kostnadsfri skola (tänk att det inte kostar något att läsa på högskola i Sverige!), att jag får tycka och tänka vad jag vill och till och med i viss mån ge uttryck för det, och jag kan räkna upp mer saker men jag stannar här innan jag blir arg.

Jag lämnar tanken på frihet och fortsätter med en för mig mer akut fråga: ska jag göra en ny omgång knäck enär den första blev väldigt hård? En till: kan våra julaftonsgäster hantera den väldigt lösa och kladdiga mintkolan?

Här är ett mycket gott julgodis för dig som gillar nötter! MUMS! är det högsta betyget i min receptpärm.


Det händer mycket nu

Jag har varit sjukskriven på 100 procent nu i tre veckor. Det visade sig vara bra, för nu känner jag mig i balans igen. Mycket har hänt under tiden. Det började med att min handläggare på försäkringskassan ringde och sa att hon skulle vilja ha en avstämning med min läkare och min chef angående vad som kan göras för att jag ska kunna gå upp i arbetstid. Jag sa att jag har all den anpassning man kan tänka sig på jobbet, och dessutom en fantastisk psykolog som jag för mycket hjälp av. Till slut sa hon att jag kanske skulle tänka på att ansöka om sjukersättning på deltid istället (hette förut sjukpension). Enligt henne bedöms personens arbetsförmåga inte gentemot hela arbetsmarknaden när man fyllt 60 år, utan enbart mot den typ av arbete som man har. Det gör att ansökningen beviljas mer välvilligt.

Jag har tänkt på att det kanske skulle komma att sluta så, men trodde att man skulle vara äldre än 60. För säkerhets skull ringde jag en handläggare som arbetar med sjukersättning, och fick veta att man ska vara 60 år och elva månader. Han föreslog att jag och min läkare kan skicka in ansökan under våren, men skriva att den gäller från 1 juli. Jag har bestämt mig för att göra det. Då kan jag lugnt jobba på med mina 25 procent, slipper att gå till doktorn var tredje månad för att få ett nytt läkarintyg, och vänta på försäkringskassans beslut. Ersättningen är betydligt sämre, men det får det vara värt. Man får ca 64 procent av den inkomst man haft de senaste åren. Eftersom de flesta är långtidssjukskrivna innan man får sjukersättning innebär det en låg andel av en redan låg inkomst.

Detta innebär att jag kommit till en ände med mitt arbetsliv så som jag hade tänkt mig det. Det har varit och ÄR en stor sorg att jag inte kunnat göra allt jag velat i arbetet. Jag är ambitiös och – ska erkännas – ärelysten, och vill MER! Men nu är det bara att inse att jag aldrig kommer att jobba mer än 25 procent, och inte orka göra mer än det jag gör nu. Jag älskar ju mitt jobb, det är inte alla förunnat att göra det efter nästan 14 år på samma ställe! Jag får nöja mig med det.

Jag inser också att jag inte sörjer det lika mycket som jag gjorde för en del år sedan. Det har varit en så utdragen process att jag vant mig vid tanken, även om jag inte gett upp den helt. Förrän nu.

Samma dag som handläggaren från försäkringskassan ringde, fick jag ett telefonsamtal från lönekontoret. Eftersom jag tagit ut all min semester i år, blir jag återbetalningsskyldig enär man inte får full semester när man arbetar mindre än 40 procent. Det visste jag redan men det jag inte visste var att jag nästa år kommer att få ut hälften av mina semesterdagar, och att jag vad jag förstår under åren därefter inte får ut någon betald semester alls! Jag tycker att det är provocerande! För mig är detta som att arbeta heltid.

Psykolog-J och jag arbetar som jag skrivit om tidigare med att locka fram mina känslor, och den här dagen grät jag verkligen! Efter samtalet med lönekontoret kände jag mig värdelös, som om att mitt arbete inte räknas. När jag pratat med handläggaren på försäkringskassan kom sorgen över mitt arbetsliv ikapp mig. Och ändå – en förlösande känsla.

Nästa inlägg kommer att handla om en helt annan sak som också innebär en stor förändring för mig …

Backar

Jag var tjänstledig förra veckan och gjorde i stort sett ingenting. Det var lite tråkigt men nödvändigt tror jag. När veckan närmaste sig sitt slut, fick jag ett rejält stresspåslag i kroppen och mådde pyton. Min man hade två klockslag att passa den dagen, men det var som om att jag tänkte att det var MINA tider, och kunde inte slappna av. Dessutom blandade jag ihop vilka dagar vi skulle vaccinera oss, och trodde att det var ytterligare en tid att förhålla mig till den dagen. Jag som hade avbokat allt utom psykologen den här lediga veckan för att bara kunna vara! När jag insåg hur galet jag tänkt blev jag både lite rädd och sur. Jag som hade kunnat ha en lugn dag i fåtöljen med min ljudbok, utan att tänka på någonting alls!

Jag smsade till psykolog-J – min klippa – och beskrev hur jag mådde, och att jag funderade på att be doktorn sjukskriva mig ett par veckor. Hon tyckte att det lät klokt, och jag kunde långsamt gå ner i varv. Just nu funderar jag på om det kanske räcker att jag sjukskriver mig denna vecka. Jag tror inte alls att jag är på väg att krascha och bli helt sjukskriven en längre tid, utan behöver bara backa lite och ta det lugnt. Kanske är det fortfarande efterdyningarna av stressen tidigare i höst, när jag tänkte gå upp i arbetstid, som spökar?

Jag har gjort små försök att komma igång med saker i verkstan, men det blir bara kortare stunder för tillfället. Jag har några idéer till smycken, bland annat av material som jag skulle vilja kombinera med silver, till exempel plexiglas som jag verkligen gillar. Det går givetvis inte att löda fast, men limma eller sätta ihop som på de här örhängena och halsbandet som jag gjorde för en del år sedan.


Jag har också börjat på en kudde i yllebroderi som jag tycker att så kul att göra. Det blir i en teknik som jag inte kommer ihåg vad den heter. Så här, som på en kudde jag gjort tidigare, kan den se ut:


Det får ta den tid det vill, jag gör det ju inte för att producera utan för att jag tycker om och mår bra av det. Och yllebroderi passar att göra när årstiden blir kallare.

Allt är på plats

Sist jag skrev här hade jag precis bestämt mig för att inte gå upp i arbetstid från 1 oktober. Jag tänkte då att 1 december kunde vara ett bra datum att prova att jobba 50 procent, eftersom jobbets verksamhet går ner i fart då och det är en del ledigt vid jul.

Men när jag insåg att jag inte var så lugn i kroppen som jag först trodde, tänkte jag om. Jag vill inte ha något datum alls. Ingen deadline bestämd i förväg! Det är ju det som förstört för mig nu. Jag känner verkligen så, att stressen inför att gå upp i arbetstid gjorde att jag backade i den här fina utvecklingen jag haft, då jag känt mig bättre. Men trots att jag bestämde mig för att skjuta fram datumet så har jag fortsatt att klia mig på armarna, haft spänningshuvudvärk och varit väldigt matt i kroppen.

En nytagen bild på mig

Jag var hos min husläkare i tisdags och det räckte att jag sa som det var, med en mening, så skrev han om läkarintyget så att det står att jag ska vara sjukskriven på 75 procent året ut. Förra gången jag var hos honom var vårt första samtal, och jag blev ganska besviken då. Nu var han betydligt trevligare och lättare att prata med. Det känns bra.

Jag var hos läkaren halv elva på förmiddagen och strax innan klockan två fick jag ett sms från försäkringskassan att de godkänt intyget! Rekordsnabbt beslutsfattande! Det kanske är som psykolog-J säger att de nog kommer att godkänna mina intyg i väntan på att jag ska bli 62 år och kan få sjukersättning? Varför skulle de börja bråka nu och få mig att söka annat arbete efter alla dessa år? Jag kommer inte att klara något annat arbete för den delen.

Nu är alltså allt på plats: jag ska jobba två timmar om dagen året ut, jag fortsätter med alla rehabinsatserna och ska nu i förstone främst fokusera på lugn och ro så att den senaste tidens stress lägger sig.

Jag håller långsamt på att höstfixa i vår lilla trädgård. Det blir inte långa stunder i taget, men det är inte heller någon brådska. Det är främst några växter i kruka som ska grävas ner i rabatten för att klara kylan i vinter. Jag vet redan vad jag ska köpa till nästa år: fler alunrot som var årets succé och så ska jag köpa fler höga höstanemoner och ersätta gråmalva med, eftersom den sistnämnda inte verkar trivas hos oss. Men redan nu i höst ska jag köpa en massa lökar och sätta ner. Det blev ju en besvikelse i våras när det blev så få tulpaner.

Tänker om

Jag hade tänkt gå upp till 50 % redan i september, men har sedan psykolog-J och jag pratade om det känt så mycket stress i kroppen. Jag tror att jag kommer att ha det i huvudet hela semestern. Vi pratade om det igen, när vi sågs för sista gången innan sommaren, och var helt överens om att skjuta på det till i oktober. Men det är upp till min nya husläkare och försäkringskassan att bestämma.

Idag träffade jag så den nya läkaren. Han var lite märklig tycker jag, men vi fick hyfsad kontakt. Han lyssnade på mig, och jag satt och tänkte på orden från fysioterapeut-J om att stå på mig och ta plats! Han skrev ett läkarintyg om sjukskrivning på 75 % fram till sista september, och på 50 % resten av året. Vi ska träffas i slutet av september för att stämma av och se hur det funkar. Det känns bra. Förhoppningsvis kommer beslut från försäkringskassan inom några få dagar.

Just nu gläds jag mycket åt min elcykel, den jag köpte i slutet av förra sommaren. Jag har inte använt den så många gånger tidigare, men nu har jag kommit igång! Jag och min man M har cyklat fina turer på morgnarna, och så har jag tagit cykeln istället för bilen när jag åkt till psykolog-J och till doktorn! Det är inte några enorma sträckor, men fram och tillbaka blir det drygt en mil i alla fall. Med tanke på att jag inte rört mycket på mig på väldigt länge, så är det här stort för mig. Det är otroligt härligt att cykla! Det finns så många cykelvägar som går genom vackra landskap här i Upplands Väsby. Skog, åkrar, hagar med kor, sjöar …

Igår cyklade vi ner till sjön och badade. Blå himmel ovanför och massor med näckrosknoppar intill mig! Och semestern har inte börjat ännu!

Mindfulnessdansen är slut för terminen och jag kommer inte att kunna delta nästa termin, eftersom den ligger på samma tid som vi har möte på jobbet och jag ska jobba på kontoret. Men då kom psykolog-J på att hennes kollega S nog skulle tycka att vore roligt att köra sådana danspass hemma hos mig! Så nu har vi kommit överens om att hon ska komma till mig på måndag kväll. Vi får testa och se om det funkar.

Om hösten

Jag har funderat på hur det kommer sig att jag sedan i augusti bara orkat jobba 25 %. Varför min sjukskrivning inte följt samma mönster som den brukat göra. Det vill säga att upptrappningen till 75 % sker under en begränsad tid på omkring en till två månader. Nu när jag dessutom får så bra hjälp av mitt ”team”.

I måndags frågade jag psykolog-J och hon sa att det finns för lite forskning på området, men det man vet är att ju fler gånger man får återfall i sjukdomen, desto längre tid tenderar återhämtningen att ta. Dessutom så är det i mitt fall så att jag tidigare troligen lyckats ta mig igenom tillvaron med hjälp av en så hög stressnivå att jag inte tillåtit mig själv att sjunka, förrän det brister. Att stressen varit en hjälp på kort sikt, men definitivt inte på lång. Det är det jag får betala för nu. Dessutom, sa hon, så försvårar ju RLS det betydligt för mig.

Att det händer just nu är att de yttre förutsättningarna att verkligen ta hand om mig, att prioritera mig, finns för första gången på många år. Jag tillåter mig själv att känna efter vad jag behöver för att må bra. Inte enbart att klara av att arbeta. Det har varit prio ett för mig. Man måste ju arbeta! Det är det som sätter maten på bordet. Nu tänker jag inte så längre. Jag VILL verkligen arbeta mer än 25 %, helst 75, men om det inte går så ska jag inte pressa på. Jag vill leva mitt liv nu, inte bara överleva. Gå mer på lust istället för plikt.

Psykolog-J frågade om jag verkligen vill gå upp i arbetstid, men hon visste egentligen svaret. Hon sa att om jag inte varit så sugen på det så skulle hon avråda. Hon är inte säker på att jag kommer att orka det. Vi är överens om att se det som ett test. De första veckorna kommer jag att vara väldigt trött, och jag ska se till att inte planera in saker i september. Hon sa att jag nog kommer behöva större delen av helgen till att återhämta mig. Men om det fortfarande efter flera veckor är så att jag både under lördagen och söndagen är sänkt, så är det inte hållbart. Då får jag backa tillbaka till 25 %.

Allt detta hänger ju slutligen på vad min nya doktor säger. Jag är så van vid att ha en husläkare som lyssnar och litar på vad jag säger är bäst för mig. Den nya känner inte mig och kanske tycker annorlunda. Jag kommer att ha en journalanteckning från psykolog-J med mig med hennes rekommendationer så jag tror nog att det blir som vi tänkt, men jag vet inte.

Nu blommar det som bara tusan i vår lilla trädgård, det är helt ljuvligt!

Ta plats och skapa utrymme

Jag har varit lite låg på sistone, och jag märker hur mycket det påverkar hur mycket jag orkar. Min chef, som är den bästa jag haft, har varit väldigt lyhörd för mina behov. Men nu när jag ska trappa upp arbetstiden kommer vi inte riktigt överens om hur det ska gå till.

Att öka från att jobba 25 %, till att jobba 50 % är en FÖRDUBBLING av arbetstiden. Psykolog-J sa att till och med försäkringskassan är medvetna om att det är det största steget under upptrappningen. Dessutom, när man jobbar 25 % är man ganska sjuk, och att DÅ fördubbla sin arbetstid är ett väldigt kliv. Det är alltså både ens tillstånd och omfattningen som gör det svårt.

Psykolog-J har tydligt sagt till mig att det är en dag på kontoret som gäller till att börja med. Det räcker som belastning, och så kan man se om det går att öka till två dagar under hösten. Det tycker jag också låter bra. Hon tycker också att jag ska jobba två timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen för att se till att orka. Om jag ska jobba på kontoret blir det två timmar där, hemresa i en timme, och så jobba två timmar till. Det låter helt omöjligt.

Åter till min chef. Han tycker att jag ska jobba två dagar på kontoret redan från början. Jag sa att jag ju även har rehabinsatser som tar tid och kraft, och då menade han att det är därför jag skulle få jobba en dag mindre på kontoret än de andra i enheten. Där slutade jag att argumentera och kröp ihop till en boll.

I onsdags hade jag ett enskilt möte med fysio-J, som frågade hur jag mår. Då berättade jag om det här för henne, och hon gav mig två värdefulla saker. Argument för hur det faktiskt bör gå till vid upptrappning av arbetstid:
– det jag själv känner kommer att funka, jag känner mig själv bäst,
– vad ”ditt team” säger (SÅ underbart att ha ett team omkring sig!!)
– vad som är gängse behandlingsform.

Dessutom påminde hon mig om vad vi lär oss i basal kroppskännedom: att våga ta plats och stå upp för oss själva.

Jag påmindes också vad psykolog-J sagt om att rehabplanen handlar om att trappa upp i tid, belastning och plats (var arbetet äger rum). Det är alltså tre delar som läggs på.

Det kändes så oerhört bra att få argument och påminnas om att jag måste STÅ UPP FÖR MIG SJÄLV! Jag har inte riktigt tänkt på att jag inte gör det, men att ha fått skjuta undan mina egna behov under så lång tid gör sitt förstås.

Dagen efter vårt samtal var det dags för ett pass basal kroppskännedom, men jag var så slut efter onsdagen att jag hoppade över det. Men dagen därpå var det fredag och mindfulnessdansen missar jag inte! Jag hade tanken om att våga ta plats under passet, och tog ut svängarna lite mer.

Det allra häftigaste hände mitt i en dans. Fysio-J har uppmanat oss att med kroppen skjuta undan sådant vi inte vill ha i vårt liv, exempelvis sparka eller stöta med händerna. Det har jag tagit till mig och gjort mycket när vi dansat. Det som hände igår var att jag insåg att jag faktiskt HAR skapat ett utrymme kring mig där jag inte låter någon komma åt mig, inte kränka mina gränser som skett under i åratal! Det här är stort!

Åtta år senare

Det är drygt åtta år sedan jag utropade att det var Tid för mig. I februari 2016 startade jag bloggen och gav den namnet i förhoppning att det var just det. Dags att jag skulle må bra. Att i små små steg ta mig uppåt igen. Jag minns inte vad jag grundade det på just då, men kanske var det att jag var på väg uppåt efter en riktig djupdykning. Jag hade varit så sjuk att jag fick lägga kuddar under armarna för att kunna använda händerna, där jag låg i soffan.

Det var då jag började göra saker med händerna. Jag beställde material från Panduro, och så småningom hade jag flera kartonger runt mig i soffan. Jag gjorde ringar av gummi med pärlor och metalltrådar, virkade med metalltråd, testade fritt broderi och provade mig nyfiket fram. Så kul det var! Det bidrog helt klart till att jag mådde bättre. Jag kom upp ur soffan, orkade mer och mer. Och så kom tanken om bloggen. Den fick underrubriken Om utmattningssyndrom, om broderi och om att bli frisk. Att skriva här har betytt massor, på flera sätt. Att sätta ord på det som händer och hur jag mår inför andra, gör att jag måst tänka till om hur jag ska formulera mig, och det i sig har gett mig insikter jag inte tror jag skulle fått annars. De glada tillrop jag fått direkt här eller på bloggens facebooksida betyder mycket. Tack för det!

Sicksackbusken blommar så rart!

Min läkare sjukskrev mig på 75 % i tre månader till från och med idag, och psykolog-J skickade med ett journalutdrag för vidarebefordran till försäkringskassan. Att jag haft samma läkare i minst 15 år har inneburit en stor trygghet för mig. Han känner till alla mina sjukdomar och krämpor, och inte minst så litar han på mig. Han vet att jag så innerligt gärna vill jobba, så om jag säger att jag inte orkar så går han på det. Han vet mycket om min familj också, genom våra samtal under åren. Därför kan du tänka dig hur det kändes när han sa att han ska sluta på vårdcentralen i maj! Men jag insåg samtidigt att om han sagt detta när jag mått sämre än idag, så hade det varit betydligt jobbigare. Nu känns det ok, och han lovade att skriva en utförlig överlämning till min nya läkare.

Glad påsk!

I början av påskhelgen var jag hos min kära vän T i Roslagen. Vi gjorde just ingenting som vanligt, så skönt. Vi har båda behov av tysta stunder så det blev lagom med intryck. Väl hemma var helgen långt ifrån slut. Jag har klippt ner det mesta av fjolårsgrönskan i rabatterna, för att kunna se allt som börjar spira. Nu kommer de första tulpanerna snart!