Etikettarkiv: sorg

Sorg i familjen

Publicerat av
2

Min mammas man gick bort i förrgår. Det var väntat, han var gammal och demensen gjorde honom allt mindre närvarande. Men det är ju inte bara att människor försvinner ur ens närhet man sörjer, utan än mer den de en gång var och vad de betytt för en. Kära minnen av en Daniel som var en viktig del i familjen.

Vi har vetat sedan i fredags att det var dags. Han har kärleksfullt tagits omhand av vår mamma i många år, och de sista dagarna var han på sjukhus med sina nära omkring sig. Det var väldigt fint mitt i all sorg. Vi pratade fina minnen, skrattade och grät. Han kände nog att vi var där.

Jag märker hur det påverkat mig. Jag känner mig trött och urlakad, och funderar på att ta ut någon av de få semesterdagar jag har kvar. Jag och min syster vill också finnas där för vår mamma om hon behöver sällskap och stöd. Det känns så bra att kunna göra det, att vi har varandra. I helgen ska jag till min vän T i Roslagen, och det känns väldigt skönt. Min syster finns tillgänglig för mamma då så jag kan åka dit.

Det var ju inte som att jag var så pigg innan detta hände heller! Igår fick jag ytterligare ett prov på hur jag funkar. Jag fick ett mejl på jobbet om huruvida jag skulle kunna ordna med en sak. Javisst, svarade jag (naturligtvis, jag kan ju inte säga nej!), så snart jag hinner. Det var ingen akut grej men 37 minuter senare var jag klar. Jag sköt alltså allt annat åt sidan för att effektuera en önskan på stubben! Vad är det med mig? Jag såg flera exempel på sånt beteende under dagen. Jag är en fixare som alltid är redo! Vad är det för sjuk duktighetshets som har mig i sitt grepp? Som dels gör att jag alltid säger javisst, och dels får mig att göra allt NU! Är jag så beroende av att andra tycker att jag är duktig, snabb, effektiv och dessutom gör detta med GLÄDJE?! Hur sjukt är detta?

I somras hjälpte jag till med en arbetsuppgift som egentligen inte alls låg på mig, men som jag ombads att hjälpa till med eftersom jag kunde det webbverktyg som skulle användas (eftersom jag givetvis kastat mig över det när vi fick det, lärde mig det OCH skrev en manual till mina arbetskamrater!). Det blev en allt större uppgift som tog ganska mycket tid, och eftersom det var lågsäsong på jobbet hann jag med det. Men jag fick också massor av positiv feedback på arbetet och slickade i mig allt som en belåten katt. Var det drivkraften? Inte enbart förstås. Jag drivs mycket av en glädje i ett väl utfört arbete som stämmer överens med mitt uppdrag, mål och en vetskap om att det är rätt saker jag jobbar med – sådant som gör skillnad. Egentligen borde det räcka, men att ANDRA blir glatt överraskade över hur snabbt jag jobbar och hur bra det blev betyder också mycket.

Så är det väl för många, kanske rent av de flesta tänker du. Ja, så är det nog. Det blir det inte bättre av. Men tänk om jag (eftersom jag skriver om mig) kunde bli glad av att säga ”javisst, det kan jag göra men det dröjer för jag har annat som väntar”, eller ”tyvärr, jag hinner inte det”. Säga det utan att känna mig som en dålig kollega och människa!

Ännu en anledning till att jag tar på mig saker är att jag inte tror att någon annan gör det lika bra som jag. Japp, nu är det sagt. Jag tror att jag är bäst lämpad för allt möjligt. Inte för allt men det mesta, och då bör jag jag ju göra det också, eller hur? Men oavsett om det är sant eller inte så kan jag inte göra allt, och får förlita mig på att andra gör saker tillräckligt bra (ett av mina favorituttryck!). Oavsett mina tankar om mig själv som ett universalgeni så måste jag släppa igenom medelmåttorna också! Min chef har sagt till mig att inte erbjuda mig att göra allting, det kanske är en ledtråd …

Det finns kanske alltid flera orsaker till varför en människa drabbas av utmattningssyndrom, och personligheten och ens disposition är säkert en viktig beståndsdel. För mig är detta beteende en av dem. Min känslighet en annan, som gör att jag har ett alltför tunt filter mellan mitt inre och omvärlden, och gör mig mottaglig för andras sinnesstämningar och behov. Min styrka en tredje, och det är den som gör att jag agerar och fixar och kämpar betydligt mer än jag egentligen orkar. Att jag kompenserar för att andra inte gör tillräckligt. Att jag kan sätta mig över ”orka” och göra lite till och lite till, tills det inte finns något gummi kvar på däcket och hjulet nu går på fälgarna. Till detta kommer omständigheter i livet som jag inte rår över. Sådär ja, så skapas en långtidssjukskriven människa med utmattningssyndrom med hjärntrötthet och depression. Heja.

… studentens lyckliga dar …

Publicerat av
Svara

Vår dotter tog studenten i fredags, och vi hade mottagningen på lördagen vilket var ett  utmärkt beslut. Det innebar mindre stress för alla inblandade, inte minst för mig. Det blev en mycket lyckad tillställning med en blandning av släktingar, familjens vänner och dotterns kompisar. På söndagen var jag helt slut, vilade mest och somnade flera gånger under dagen. Så det är mitt tips: själva studenten dag ett, mottagningen dag två och se till att ha en dag för vila efteråt. Bonustips: handla mat på nätet och beställ hemkörning från Systembolaget.
Jag hoppade av gymnasiet på våren i trean efter att ha varit mycket frånvarande under sista året. Främst beroende på att jag var sjuk så mycket. Tre omgångar halsfluss varav den första slutade med några dagar på sjukhus, och den andra på akuten eftersom jag blev i det närmaste medvetslös. Betygen dalade fick jag höra av den ena läraren efter den andra, och det kändes ohållbart. Jag slutade alltså, och flyttade till Stockholm där jag jobbade samtidigt som jag läste in gymnasiet ämne för ämne. Det räckte inte med att jag läste in tredje årskursen, utan jag fick läsa in tre års samhällskunskap, religionskunskap, matematik och så vidare. När jag pluggat in ett ämne beställde jag en tentamenstid och gjorde provet. Tack och lov hade jag slutbetyg i några ämnen redan, eftersom de inte ingick i årskurs tre. Det tog ett och ett halvt år innan jag slutligen gjorde min sista tenta och – mycket stolt över min bedrift -fick mitt gymnasiebetyg.

Men att missa studentdagen med utspring på skolgården, studentmössa och fester blev en liten sorg i mig under många år. Jag gillar traditioner och ritualer, och studenten är en viktig sådan. För första gången är inget utstakat av någon annan utan det är upp till dig vad som ska hända. Man springer verkligen ut i vuxenlivet.


I några år jobbade jag nära korsningen Odenplan och Sveavägen, och under några vårveckor hörde vi ljuden från studentflak varje dag. Jag blev delvis rörd och glad, och delvis sorgsen för att jag inte hade fått det. Den känslan satt i under många år och det var inte utan att jag kände mig lite fånig. Jag insåg i alla fall nu att jag – nästan 40 år senare – har släppt den känslan, och det är väl för väl!

Jag har i alla fall varit noga med att fira andra stora händelser i livet, som vårt bröllop och barnens namngivningsceremonier. Kanske beror det på det uteblivna studentfirandet?

Vacker dag

Publicerat av
1

Min mans nära vän sedan unga år har gått bort, och igår var det dags för begravning. Jag är nära vän med hans fru, och har försökt stötta men ens tillkortakommanden blir så uppenbara. Jag kan inte lyfta ens ett uns av sorgen från henne. Den är hennes och bara hennes.

Det kan ha varit den finaste begravningsceremoni jag varit på. Min man hade ordnat med musiken, och sjöng och spelade tillsammans med ett par andra vänner. Men egentligen skulle jag inte ens ha varit med. Pandemin begränsar antalet gäster till tjugo, och jag var den tjugoförsta. Jag skulle dock få komma in efteråt för att få ta farväl, och även delta i minnesstunden. Men när jag kom till begravningslokalen en stund efter att den börjat, visades jag in i lokalen ändå, och kunde vara med större delen av ceremonin.

Minnesstunden efteråt blev också en väldigt fin stund då flera delade minnen, skrattade åt roliga episoder och gladdes åt att ha haft en så fin vän i sina liv.

För min egen del blev det en stund då gråten trängde igenom det skal som den antidepressiva medicinen ger mig. Ett skal som skyddar mig och känns skönt de flesta dagar, men som det också känns bra att kunna bryta igenom någon gång emellanåt.

På kvällen när jag skulle sova kände jag mig spänd och stressad i kroppen. Efter en stund kände jag hur spänningen kröp upp i nacken och bakhuvudet och gav huvudvärk. Paniken byggdes upp och jag fick försöka resonera med mig själv för att inte låta den ta överhanden. Tårarna kom nu igen, men kanske berodde det på att garden var nere sedan begravningen?

Vad består stressen i? Jag försökte bena upp det i tankarna, men i mitt tillstånd av tunnelseende var det inte helt lätt. Jag bestämde mig för att ta tag i det nästa dag, när jag är piggare och kan se klarare på vad som behöver göras. Till slut kunde jag somna.

Vilohelg

Publicerat av
Svara

Både min man och jag är ganska slitna nu. Det har varit tuffa första månader för oss det här året, och vi behöver återhämtning. Helgen som gick blev lugn för mig i alla fall, och då anföll Tröttheten! Kanske var det för att jag släppte fram den? Den fick plats, äntligen.

Men framför allt är vi i behov av en förändring – att det blir lugnare omkring oss. Vi har goda förhoppningar om att det också blir så, nu när båda barnen tagit körkort och vi åtminstone hoppas att bilköpskarusellen slutat snurra. Nu kan vi se fram emot årets bästa helgdagar – påsken. Tämligen kravlös på traditioner och förväntningar, i en ljus och spirande årstid.

Eksemen tog ny fart på armarna häromveckan, och nu har jag infekterade sår på ena armen. Jag såg en bild på mig själv som 5-åring, och kom då ihåg att jag hade mycket eksem på just underarmarna redan då. Det är kanske inte så konstigt att det är där det framför allt koncentrerat sig även nu.

Min vackra mamma och söta lillasyster bredvid mig, i extrem kortkort klänning

I morgon ska vi på begravningen av en av min mans närmaste vänner. Jag är nära vän med hans fru också, och det känns oerhört tungt. På grund av pandemireglerna är antalet närvarande vid själva ceremonin begränsad så att jag förmodligen inte kan närvara. Men jag kommer att kunna gå in i lokalen efteråt, och även delta i minnesstunden. Det känns bra i alla fall. Min man har ordnat med musiken, och ska spela och sjunga tillsammans med ett par andra vänner. Det kommer att bli oerhört fint.

 

 

Ännu ett klipp ur boken

Publicerat av
Svara

Jag skrev förra helgen om Niklas Rådströms senaste bok Som har inget redan hänt. Jag läste inte ut den förrän idag, det har varit så mycket i veckan så jag har inte haft ro eller ork att läsa mer än korta stycken.

Förutom att skildra en del av barndomen och hans insjuknande i leukemi häromåret, så är det en tänkebok. Många funderingar och betraktelser som ger en del att tänka på, och inte minst att beundra för den stilistiska känslan.

Det här stycket tänkte jag på en del:

Jag tänker att det är tvärtom, att det är hans kreativitet och känslighet som gjorde att han upplevde sorgen efter sin pappa, eller frånvaron efter honom, på det här sättet. Det kanske triggar ömsesidigt också men jag tror att kreativiteten finns där från början.

En av de psykologer jag gått hos sa att det är vanligt att känsliga eller högkänsliga personer är konstnärliga. Att personer som är känsliga för yttre stimuli ger uttryck för dem i form av konstnärligt skapande. Men även utan konstnärlig uttrycksform kan det inre livet vara kreativt, som i den unge Niklas Rådströms fall. Han beskriver det ännu mer i boken, hur saknaden tedde sig inom honom på ett högst påtagligt sätt. Som en bild av hur han vakade över den känslan. Det var så fint att ta del av.

 

Tårar

Publicerat av
Svara

De gånger jag gråtit sedan jag började med antidepressiv medicin är lätträknade. När jag idag skulle på begravningen av min mans systers man, tvekade jag en kort sekund innan jag packade ner ett paket näsdukar i väskan. Men det kom tårar, och det var väldigt skönt. Jag är verkligen ledsen över att han har gått bort, och kommer att sakna honom mycket. Då känns det bra att det liksom manifesteras i tårar som svämmar över, snor som rinner och den brännande känslan i halsen.

Det är skönt att inte gråta också, det ska erkännas. Avtrubbningen som medicinerna ger är en lättnad, om man levt i kaos. Men det är inte riktigt jag, och jag tycker ju om mina starka känslor. För det är inte bara de mer negativa känslorna som trubbas av. Även stark glädje är svårare att känna. Jag har skrivit det förut – flera gånger tror jag till och med – men det är som om att jag upplever känslorna mer med intellektet än med känslan, mer hjärna än hjärta.  Jag FATTAR och VET att jag är glad, snarare än att jag SPRITTER och FYLLS av glädje.

Jag har dragit ner på den ena antidepressiva medicinen, Mirtazapin. Länge tog jag tre tabletter till natten, men har minskat ner dosen långsamt men säkert, och tar nu bara en och en halv. Ännu så länge känner jag ingen skillnad, och jag skulle helst slippa dem helt. Inte minst eftersom de påverkar vikten så mycket.

Det var väldigt vackert på kyrkogården i dimman idag.

Samtal med min chef

Publicerat av
Svara

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Trängd

Publicerat av
2

Jag önskar att jag hade en stuga att åka till när jag behöver andrum. Igår var en sådan dag där jag inte fick vila, på grund av omständigheter här hemma (inga detaljer för att inte hänga ut någon eller några). Jag behövde ständigt rycka ut och fixa något, få ihop allas viljor (lyckades inte alls) och mäkla fred (lyckades inte heller). När jag jobbat klart låg jag under kedjetäcket och med en kudde över huvudet större delen av eftermiddagen, med ideliga avbrott för ovanstående aktiviteter.

Jag har fått så ont i axlarna de senaste dagarna. Spänningarna där är tillbaka, och jag är inte förvånad. Jag får se till att röra på dem och stretcha så de kanske mjukas upp lite.

Oron för hur den här dagen kommer att bli hade jag med mig in i sömnen. Jag drömde om min situation och frustration, och grät i drömmen.

På gårdagens morgonpromenad hittade jag den här fina stenlabyrinten i skogen. Tänk en liten stuga här …

Hjärntröttheten slår omkull mig

Publicerat av
3

Det blir allt tydligare att det som är min största tillgång i arbetet – hjärnans kapacitet att tillgodogöra sig information och processa den – inte fungerar mer än hjälpligt. Vad värre är: tiden för återhämtning har blivit längre och kräver allt mer av tystnad och utestängande av intryck. Närminnets haltande hade nästan kunnat bli komiskt igår när jag skulle laga mat. Men bara nästan, för det kändes så sorgligt. Och senare på kvällen fick jag använda öronproppar för att få tyst omkring mig. Då var det bara pipet inne i öronen som hördes; jag låg och blundade och kunde stänga ute alla intryck.

I helgen hittade jag testet jag skrev om i förra inlägget om hjärntrötthet i form av en app som Sahlgrenska universitetssjukhuset tagit fram. Appen heter Mental Fatigue. Jag fick återigen resultatet 20,5 vilket innebär allvarlig hjärntrötthet, den högsta nivån på skalan (om än på lägsta möjliga poäng för högsta nivån). Sorgligt förstås, men också en bra känsla av bekräftelse, och någonting att ha med mig till läkarbesöket inför nästa sjukskrivningsperiod.

Det är verkligen frustrerande att hjärntrötthet inte syns utanpå mer! Så här kan jag känna mig:

Jag skrev till psykologen på Stressmottagningen igår och bad om ett samtal. Jag behöver någon att fundera tillsammans med, någon som kan problematiken. Förmodligen kommer jag att boka samtal med arbetsterapeuten på Stressmottagningen, då också min chef är med. Jag har möjlighet att få tre samtal där innan mitten av oktober, då det gått sex månader sedan jag avslutade behandlingen där.

Katt-terapi!

Jag skrev också till min chef om att jag mår sämre, och att han kan räkna med att jag inte kommer att arbeta mer än högst 50 % resten av året. Han beklagade förstås det och frågade vad jag skulle vilja ändra för att orka mer. Jag ska fundera på det och försöka tänka bort att jag känner att jag sviker arbetskamraterna. Det är inte lätt!

Boktips

Publicerat av
Svara

Jag har skummat igenom en ny bok om utmattningssyndrom. Anledningen till att jag skummat den är att jag redan kände till mycket som står i den.

Emma Holmgren har tidigare skrivit Våga vara rädd som jag skrivit om tidigare. Sök på bokens namn i sökfönstret om du vill läsa mina reflektioner om den. Nu har hon alltså skrivit en ny bok tillsammans med sin husläkare Sofia Göthe. Den handlar om vad som händer i kroppen vid utmattningssyndrom och hur man kan lindra symptomen. Det är med stor igenkänning jag läser om allt från yrsel, spänningar, ljudkänslighet och ångest till minnesproblem, trötthet och energilöshet.

Under rubriken Vem är jag nu? skriver de om att förlora sin yrkesroll: ”Utmattningssyndrom drabbar ofta personer som är resursstarka. Du kanske är van vid att klara det mesta, att alltid växla upp när det behövs och mår ofta ganska bra om du har många bollar i luften. När det går överstyr, blir för mycket under en lång tid och utmattningen är ett faktum, är det just dessa egenskaper som ligger dig i fatet – att aldrig säga nej, alltid sträcka sig lite längre och tro att det ordnar sig om du bara sliter lite hårdare. Detta leder ofta till en inre konflikt när man ska försöka ta sig tillbaka eftersom behandlingen och rehabiliteringen handlar om att göra precis det motsatta – sätta gränser, inte göra för mycket och prioritera återhämtning. Många upplever också en stor förlust när man inte längre kan pressa sig på samma sätt som innan, men det är kroppens kloka sätt att säga: Det räcker nu.”

Jag har skrivit om den förlusten tidigare – för mig känns det som en stor sorg. Jag är inte längre den där högpresterande och duktiga som jag en gång var, och kommer nog aldrig att bli heller. Vem är jag då?

Boken är lättläst och ganska tunn. Jag rekommenderar den till läsning även till anhöriga.