Jag har noterat något konstigt med min andning de senaste veckorna, och när jag var hos min husläkare för ett par veckor sedan sa jag det. Han lyssnade extra noga på lungor och hjärta, men kunde inte höra någonting konstigt.
Någon dag senare kom jag på att det som hände var att jag plötsligt, och utan att jag medvetet bestämt det, tog ett djupt andetag. Jag insåg att min andning vanligtvis är så grund, att kroppen automatiskt rättar till det som blir fel och tar det där djupa andetaget. Jag frågade psykologen, och hon bekräftade det. Många som lever med mycket stress andas bara med den övre delen av bröstkorgen, och då får hjärnan fel balans av koldioxid och syre, och tar tag i det själv i form av suckar eller gäspningar. Eller med ett djupt andetag — visst är kroppen fantastisk!
Jag började andas i fyrkant många gånger om dagen, med början i tisdags. Man drar in ett andetag ett visst antal sekunder, håller andan lika länge, släpper ut luft lika länge, och håller ute andan under samma tid. Så enkelt, och effektivt!
Och nu kommer det i sanning magiska: jag kände mindre av RLS! Det var stor skillnad! Jag vet ju att stress triggar RLS. Dels har jag märkt det tydligt själv, dels har den neurolog jag går till när jag inte står ut längre har också sagt det. Det påverkar inte det neurologiska, men spänningarna som blir i kroppen. Neurologen tyckte att jag borde testa med avslappningsövningar, men det är hopplöst när man har RLS! Han borde ha föreslagit ANDNINGSövningar, för det verkar funka. Kanske inte alltid, men om det gör så här stor skillnad ibland i alla fall så är jag mer än nöjd!
I morse hörde psykologen av sig och hade fått ett återbud, ville jag komma? Ja! Jag har arbetat med en tidslinje med mer eller mindre traumatiska händelser som jag skrivit på post-it-lappar. Vi hann gå igenom några och försökte hitta teman. Vi ska fortsätta på måndag. Det här känns superviktigt och helt rätt just nu. Det kommer att bli jobbigt, men det är så det blir skillnad.
Så tänkte jag när jag hade så stark ångest i 25-årsåldern men vägrade att ta medicin. Jag kände instinktivt att jag måste ta mig igenom detta på egen hand (med hjälp av terapeuten) för att det skulle hjälpa. Det var tidvis helt fruktansvärt, jag hade overklighetskänslor ibland och det hände några gånger att jag fick något liknande hallucinationer om att jag svävade strax under taket. Men jag kom igenom den där elden, eller vad jag ska likna det vid, och kom ut på andra sidan med den fasta övertygelsen att jag är råstark mitt i det sköra. Jag minns att jag tänkte att klarade jag det här kan jag klara nästan vad som helst. Det har varit hjälpsamt i tider av ångest och depression.
