Drömmar om behov igen

För två år sedan skrev jag ett inlägg om att jag drömt flera drömmar om att jag hade svårt att hitta en fungerande toalett. Antingen var det stopp i toaletterna, eller så var det oerhört svårt att komma till dem. Jag sökte efter vad det kunde betyda, och hittade förklaringen att det handlade om att jag inte får mina egna behov tillgodosedda, utan huvudsakligen finns till hands för andra. Klockrent tyckte jag då och skulle börja jobba på gränssättning.

Nu har det hänt igen! Jag drömde häromnatten att jag var på en konferens och letade efter en toalett. Den var svår att hitta, och när jag väl fann den måste jag först dra upp en gubbe ur den!! En gubbe misstänkt lik Donald Trump! Du förstår vilket inre liv jag har!

Den där gubben vet jag inte innebörden av, men att jag sätter mina behov åt sidan är fortfarande en intressant tolkning. Jag tror att det gäller hemma såväl som på jobbet. Jag tror att jag är mer orolig än jag velat inse för hur det ska gå med upptrappningen av arbetstiden. Jag är rädd att jag inte ska orka, att jag måste jobba mer på kontoret istället för hemma, och att de ska omplacera mig för att jag inte kan göra det som förväntas av mig. Det där om omplaceringen är det ingen som sagt något om, eller ens antytt. Det är bara mina hjärnspöken. Men risken finns att jag inte uttrycker mina behov för att jag är rädd att vara besvärlig, och då blir det ju helt kontraproduktivt. Det är ju bara om jag får mina behov tillgodosedda som jag kommer att orka jobba!

Min tandläkare sa år mig att jag borde skaffa en bettskena eftersom mina tänder är så nedslitna eftersom jag går och pressar ihop dem. Jag hämtade den i måndags, och försöker komma ihåg att han den på under dagtid när jag är hemma. Det är nämligen då jag biter ihop tänderna har jag insett. Men kanske jag ska ha den på nätterna också, även om jag i alla fall inte gnisslar tänder i sömnen. Jag fick tips om en speciell tandkräm av tandläkaren redan förra året. Jag hade fått små små sprickor i tänderna eftersom jag pressar ihop dem, med följden att det ilar när jag äter hårda saker såsom knäckebröd. Tandkrämen funkar nästan som ett trolleri!

Jag inser att en bild på någon annans bettskena kanske inte är det man vill se när man äter frukost, men här är en extrem närbild så att du får se den vackra blå färgen som jag valde.

Nu har jag jobbat 25 % i två veckor, en vecka kvar innan jag ska dubbla arbetstiden. Det känns lite gruvsamt, men jag hoppas verkligen att det kommer att funka. Det vore så roligt att jobba mer!

Ångest

Jag skrev för några år sedan att varför just ångest ska vara vår arvedel som Pär Lagerkvist skrev: ”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.” En blinkning åt Erik Axel Karlfeldts ”Längtan heter vår arvedel, slottet i saknadens dalar”.

Jag har haft en stegrad ångestnivå på sistone och igår trappades det upp än mer. Det är oerhört tärande, och jag kände paniken närma sig. Vad ska jag ta vägen med det här? Jag blir så rädd. Rädd att inte orka, att gå in i något mörkare. Men tänkte också på vad jag kan göra. Jag har ångestdämpande medicin som jag tar till natten. Jag blir väldigt trött och sömnig av den, men i värsta fall kan jag ta en tablett på dagen också. Fast det är bara hållbart vid enstaka tillfällen. Jag funderade på vart jag kan vända mig om det blir akut, och det finns ju hjälp att få. Den tanken ska jag hålla mig fast vid. I värsta fall finns psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där har jag varit en gång, när jag var väldigt ung vuxen.

Jag blir också rädd att inte orka jobba, som just nu mer eller mindre är det enda jag orkar. Det jag prioriterar. Men jag måste också hålla fast i tanken att det bara är en svacka – att det går över snart. För alternativet vill jag inte ens snudda vid.

Jag ska fundera på bra saker som gör att jag mår bättre, och försöka få in mer av det. Som massagen jag går på ibland. Jag är så väldigt spänd i axlar och nacke, och kommer på mig själv många gånger varje dag med att vara helt spänd i axelpartiet och att bita Ihop tänderna. Jag behöver verkligen massage och ska se till att boka in det oftare.

 

 

Ångest, ångest

Allt känns så rörigt. Det är det närmaste jag kan komma en beskrivning. Rörigt, oroligt men samtidigt håglöst. Ångesten har ökat, och tröttheten med den. Ilningarna i tänderna har satt igång igen, vilket innebär att jag biter ihop tänderna. Det finns mycket lite ork och lust till någonting, och jobbet slukar all energi. De roliga sakerna jag har framför mig de närmaste veckorna ser jag visserligen fram emot men det är en avtrubbad känsla.

Årstiden är den bästa och solen lyser. Jag har svårt att komma mig för att gå ut ändå, men idag fick jag ett ryck och passade på att gå ut och fotografera vårblommor i rabatter i området. Jag tittade också förbi mitt blåsippsställe och hittade några blad under de vissna fjolårslöven. När jag kom hem och tittade på bilden jag tog, såg jag knoppar av blåsippor!

Nu är det inte långt kvar tills jag får se resultatet av min blomsterlökbonanza från i höstas! Jag satte kanske väl mycket lökar men vi får väl se vad som behagar komma upp ur jorden. Vad som inte katterna har grävt upp …

Tandpressning

Ursäkta gnället men jag hade en kroppsdel som inte krånglade och det var tänderna. Efter besök hos tandläkaren igår då jag klagade på ilningar, frågade hon om jag biter ihop dem eller till och med gnisslar tänder. Om det vore så att jag gnisslar tänder på nätterna så skulle jag fått höra det av omgivningen. ”Fundera på hur du gör på dagarna” sa hon, och några timmar senare insåg jag att jag biter ihop käkarna mest hela dagarna! Hur ändra på det? Ska jag gå med öppen mun? Kan man ha en bettskena på dagen, och hjälper det ens? Jag ska fråga nästa gång jag är där för att dra ut en krånglande visdomstand.

Det här med nätterna börjar bli ohållbart. I natt satt jag upp mellan ett och tre, och var helt groggy när arbetsdagen skulle börja. Det är bra att jag ska ha ett telefonmöte med psykiatern om några veckor så jag kan ta upp det. Somna går bra, det är att sova hela natten som inte gör det. Precis som det var för en del år sedan då jag började med Oxascand.

Under dagen försökte jag sova vid tre tillfällen, men lyckades dåligt på grund av dessa eländes krypningar i benen. Jag somnade korta stunder, men det blev ingen riktig vila.

En rolig sak just nu är att kunna träffa arbetskompisar! Häromdagen satt vi och åt lunch tillsammans och pratade så där som man gör. Efteråt skulle vi ha ett möte, och jag insåg att jag skulle behöva vila lite emellan, men nändes inte gå därifrån. Så svältfödd på samvaro!