Mönstret såg jag på ett par vantar
Idag har jag, förutom en underbar promenad längs Edssjön i vårsolen, nålfiltat askar. Jag köpte ju så vacker ull på Syfestivalen och idag gick jag loss på dem.
Filtat och broderat
Två askar
Jag är liksom många andra oerhört förtjust i tiden som snart kommer. När snön reducerats till svarta små högar av grus, när solen värmer så man får knäppa upp jackan, när det sticker upp små vårblommor vid varma husväggar, när talgoxen visslar sin cykelpump och till och med insekterna får en att le (nåja).
Idag promenerade jag med min vän och hennes hundar i Rosersbergs 
slottsträdgård. Solen sken från en nästan klarblå himmel och vi såg blåsippsblad! Även om det inte kändes så varmt att vi knäppte upp ytterkläderna så fanns en förebådan i luften, en aning om den vår som är på gång. Även om det kan komma snö och minusgrader igen innan det är dags på riktigt så fick vi känna på våren idag och det kändes fint!
Jag minns när Micke sa att snart är barnen för stora för småbarnsböckerna och hur han skulle sakna många av dem. Jag höll med, det finns så många riktiga pärlor bland böckerna för de barn som precis lämnat pekböckerna. 
Poetiska böcker som till exempel Anna Clara och Tomas Tidholms böcker om Ture (jag tänker ibland längtansfullt på den geniala Ture blåser bort), prova att läsa dem högt och se vad som händer i bilderna och med bilderna. Kongenialitet at it’s best!
Andra riktiga favoriter är Tord Nygrens böcker om Sune, en liten pojke på vardagsäventyr. Den bästa titeln är Sune vaknar tidigt tidigt men som i en ny upplaga ändrades till Sune vaknar tidigt. Så okänsligt för det poetiska! (För att inte tala om hur krångligt det blir för biblioteken …)
Just det uttrycket, att vakna tidigt tidigt, dyker ofta upp i mitt huvud och då tänker jag på lilla Sune och hans förehavanden i morgonväkten innan föräldrarna vaknat. Han är dessutom föredömligt hänsynsfull mot föräldrarna och låter dem sova, kanske det var det dolda motivet med boken slår det mig nu!
Nåväl, numera är det jag som vaknar tidigt tidigt. Jag var morgontrött redan som nyfödd har jag fått höra, och har varit lite av en nattuggla. Men de senaste åren har jag vänt lite på dygnet och vaknar tidigt. Dels vaknar jag flera gånger under natten men brukar numera kunna somna om tack vare Oxascand. Tidigare vaknade jag och kunde inte somna om förrän strax innan jag skulle upp, och vad det innebar för arbetsdagen kan man lätt räkna ut. Ibland sov jag middag i vilrummet på jobbet.
Det bästa är när jag vaknar vid 4.30-5-tiden, då kliver jag upp och njuter av att vara ensam uppe. Gör en stor kopp kaffe och, om jag redan är hungrig, en macka. Förut la jag mig i soffan och tittade på några avsnitt av någon tv-serie. Numera går jag oftast raka vägen till verkstan, letar upp något radioprogram i SRplay (Godmorgon världen, Medierna, Meny, Lördagsintervjun, Spanarna, Mammas nya kille med flera) eller någon pod (favoriterna är Det politiska spelet, USA-valpodden och Värvet). Så kan jag bli sittande i timmar!
Men det tar förstås ut sin rätt på kvällen. Micke brukar skratta åt mig när jag plötsligt börjar se i kors och faller ihop vid 21-tiden. Jag vacklar i säng och somnar i regel direkt. Men det har sina nackdelar också. Vi är inte kvar längst på fester, jag får vara glad om jag hinner äta efterrätten innan jag bara vill sova. På min egen 50-årsfest sa jag till gästerna att de inte skulle bry sig om ifall jag gick och la mig, utan bara festa på. Men jag höll mig vaken till en bit in på natten, kanske tack vare frenetiskt dansande och luftgitarrduellen. Det var värre på 50-årsfest nummer 2, eftersom jag inte lyckades få igång släkten att dansa. Men jag tror inte att jag somnade innan alla gått hem då heller.
Det är mycket sällan jag vaknar av väckarklockan men nu har jag en annan väckningsdetalj som jag tyvärr inte kan ställa in på någon kristlig tid: var katt Semlan. Hon kommer mitt i natten och slickar i mitt ansikte och på håret! Enda sättet att stoppa henne är att lyfta ut henne och stänga dörren, och då sitter hon utanför och krafsar sorgset på dörren. Hon älskar att vara med i verkstan också. Till den grad att jag ibland får avbryta det jag håller på med eftersom hon slänger sig efter alla trådar jag viftar med och leker med pärlorna. Oemotståndligt för en liten katt!
Nu är klockan nästan 6 och jag har varit upp i drygt en timme. Det är söndag och jag räknar med att ingen vaknar än på ett tag. Inte för att de stör mig på något sätt, det är bara mysigt att vara ensam vaken med mitt garn, metalltråd och pärlor, och mitt älskade P1!
Läs mer
Jag hittade webbutiken Beredskapsboden med militärt material och kläder från äldre tider. Nu har jag beställt en vapenrock i vadmal och en Lotta-kjol i ylle, och när jag var i farten blev det två yllehalsdukar och yllemuddar också. Tänkte testa att piffa upp dem med lite broderi. Mycket bra priser var det.
Jag har gått och tänkt på att skaffa vadmal att brodera på. Vadmal kostar en hel del och man får beställa det, inga tygaffärer verkar föra vadmal. Malin tipsade om att kika efter yllekappor på Stadsmissionen, och då kom jag att tänka på att Micke och jag köpte vadmalsjackor från militärens överskottslager för länge sedan. Dom skulle jag kunna klippa sönder! Men jag hade glömt att jag skänkte bort dem för några år sedan. Kanske någon köpte dem för att brodera på?
Glasögonfodral jag gjort de senaste dagarna
Igår kväll rotade jag runt i klädkammaren för att se om kanske vi behållit den ena ändå. Då hörde jag Micke skratta åt något Sanna sa. Till slut avslöjade de vad hon sagt: ”Börjar hon inte gå för långt med det här?”
Ett till
Men nu har jag fått upp vittringen. Jag hittade jättefin vadmal på Blocket men det hade tyvärr hunnit säljas. Jag har också börjar leta efter gamla militärkläder. Att bara beställa vadmal från Harry Hedgren AB i Malung känns för lätt nu. The hunt is on, tallyho!
Ett experiment, en pytteliten väska
Igår fick jag syn på min gräns. Det har gått så bra att arbeta som jag gör nu, men igår hade jag först medarbetarsamtal med min chef och sedan ett möte med en kollega. Båda mycket trevliga möten utan press men ändå uppenbarligen tröttande för min stackars hjärna.
På hemvägen gick jag in en sväng på Mickes jobb när jag väntade på bussen. Då föll Tröttheten över mig. Jag hade hållit mig uppe tills jag var i trygghet. Det blev inte mer dramatiskt än så men jag fick en tankeställare, och fick lägga mig i soffan ett tag när jag kom hem. Försökte sova lite men var för pirrig i benen för att kunna slappna av. Min RLS/WED (restless legs som numera heter Willis-Ekboms disease) har blivit värre de sista veckorna och spökar även dagtid ibland. Stress påverkar intensiteten så kanske det har att göra med att jag börjat jobba. Men jag orkade gå iväg på yogan på kvällen i alla fall. Jag visste ju att det skulle vara bra för mig, men var först osäker på om jag skulle orka ta mig dit.
Idag ska jag till Naprapathögskolans elevklinik igen för att få massage på rygg och nacke. Det kommer att kännas bra (jag höll på att säga skönt, men det gör ju ganska ont egentligen!).
Micke ska få en liten present när han kommer hem, ett bokmärke.
De neuropsykiatriska diagnoserna ökar i galopperande fart hörs ofta i medierna. Minns då att det är antalet diagnoser som ökar. Ingenting sägs, och ingenting kan rimligtvis kännas till om antalet personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf, ökar i samma grad. Minns du de där klasskompisarna som störde i klassrummet, ständigt ställde till bråk, skolkade ofta, ansågs som obotligt hopplösa och utan framtid? Jag säger inte att de nödvändigtvis skulle fått en diagnos om de utretts för npf. Men jag tror det finns stor sannolikhet att många av dem skulle fått det. Tror du att det skulle kunna hjälpa eller stjälpa hen att få veta?
Jag är övertygad om att det finns stora möjligheter för att ett barn med funktionsnedsättning ska kunna få en bra framtid. Att hen ska kunna få redskap att förstå sig själv, att skaffa sig strategier för hur hen kan fungera i ett samhälle med få eller inga anpassningar för dem som fungerar annorlunda än normen. Som varken är sociala eller flexibla eller kan hålla flera bollar i luften.
Det lyfter också orsak och en del ansvar från barnet och föräldrarna. Hen är inte elak och dum. Föräldrarna är inte dåliga och slappa i sin uppfostran. Förmodligen har de kämpat betydligt mer än de flesta andra föräldrar med att ”få ordning” på sitt barn som de inte begriper sig på. Det som krävs är att ta reda på om barnet har den speciella funktionsuppsättning som gör att hen har särskilda behov. Att eftersom hen inte kan anpassa sig mer än till en viss gräns så måste omgivningen anpassas efter barnet.
Debatten hamnar ofta i att vi diagnostiserar för många barn. Att vi lämnar för lite utrymme åt variationer. Att alla måste få finnas. Och det är ju självklart! Men det resonemanget hjälper inte det enskilda barnet och hens familj. Det gör bara att vi känner oss fina och toleranta. Men det är vi ju inte. Inte när det kommer till skarpt läge. När vi ser den där personen bete sig på ett sätt som inte passar in, som stör, som försvårar samarbete i en arbetsgrupp, som inte vill fika med de andra på arbetsplatsen, som har svårt att förändra sitt sätt att utföra sin arbetsuppgift eller sjukskriver sig när det blir omorganisation, igen.
Jag anser att för få barn blir utredda och framför allt får de vänta alldeles för länge innan utredningen utförs. Det medför ett stort lidande, framför allt för barnet men också för syskon och föräldrar. Att barnet får diagnosen tidigt innebär att föräldrarna får en förståelse för hur deras barn fungerar och kan stötta och hjälpa barnet. Förskolan och skolan kan göra anpassningar istället för att försöka tvinga in barnet i en mall som hen inte förstår eller klarar av. Sannolikheten för att barnet ska kunna klara av sin utbildning och hitta sin plats i tillvaron ökar. Mycket lidande skulle sparas och det skulle dessutom bli mycket billigare för samhället. Det argumentet borde väl bita men det är kanske på för lång sikt? Det är ju val vart fjärde år och så snabbt syns inga besparingar på samhällsnivå.
Jag har en kvillrande lyckokänsla i mig, jag mår så bra! Jag är fortfarande trött och trillar ner i Svarta Hålet ibland, men jag känner mig som en raket på väg uppåt. Eller kanske just det inte är någon bra metafor, för det går kanske inte riktigt rakt uppåt. Men summa summarum så är det definitivt på väg åt rätt håll.
Jag jobbar fortfarande bara 25 % och det orkar jag verkligen. Jag har fått bra saker gjorda och det känns superkul att vara på jobbet. Sjukskrivningen är i tre veckor till, därefter får jag se hur jag mår. Om det är dags att gå upp till 50 %, eller om det blir 25 % i några veckor till. Det vore bra med något mellanting, typ 35 %. Men det är verkligen en stor glädje i att kunna börja jobba igen!
Det andra som får mig att må så bra är inte helt överanskande allt jag gör i min verkstad. Jag kommer hela tiden på nya saker, eller varianter av det jag redan gjort och jag har bestämt mig för att jag gör vad jag vill. Jag tänker inte begränsa mig om det är kul. Och jag försöker att inte bry mig om vad någon annan tycker. Jag mår bra av det, punkt.
Och för att betona det ytterligare kommer här en självis!
