Inte helt oväntat tog gårdagen ut sin rätt. Jag vaknade kl 3 i natt och kunde inte somna om. Satt uppe till 5-tiden och sov sedan någon timme. Jag hade tänkt dricka kaffe hos min mamma innan jag skulle lyssna på ett par föreläsningar på en konferens som jobbet anordnar. Det är en konferens om barnbibliotek och forskning som vi arrangerar varje år, och det brukar vara jag som är huvudansvarig. Så icke i år, men vi började planera redan direkt efter sommaren så jag har stor del i programmet. Jag ville gärna vara med lite grann i alla fall. Och så skulle jag äta lunch med föreläsarna.

Men när jag nästan gjort mig färdig att åka i morse stannade jag upp. Det är ju så här jag inte ska göra! Jag ska inte köra på mot bättre vetande när kroppen säger ifrån. Det blev en dag hemma istället. Jag orkade jobba en del på eftermiddagen och gick på yoga på kvällen.

Vad är väl en konferens …
Mister du en konferens står dig tusen åter …
Det är så här det är så svårt att tänka. Jag vill ju må bra NU. Jag vill gå på just den här konferensen/åka på den här resan/haka på det här projektet. Det känns som att allt bara far mig förbi. Att jag blir frånåkt. Finns nåt kvar när jag är på banan igen? Minns någon vad jag höll på med? Vad har jag missat? Har det hänt en massa saker som jag inte känner till, hemska tanke? Kontrollbehovet gnager.

Ur Pia Dellsons bok Väggen