Ur Väggen av Pia Dellson

Vissa dagar får jag syn på hur små eller obefintliga mina marginaler är. Idag var en sån dag. Jag var hemma ensam. På förmiddagen kom jag igång i verkstan och kände mig så väldigt nöjd och glad. Igår fick jag ta över en liten Moppebyrå av Sanna och idag sorterade jag material i den och fick bättre ordning på mina saker. Planen för dagen innehöll en promenad och så skulle jag jobba ett par timmar efter lunch. Men först skulle jag sova lite eftersom jag vaknade kl 4 i morse. Sagt och gjort. Jag sov, åt lunch och satte mig vid matbordet för att jobba. En stund senare fick jag ett telefonsamtal som triggade igång stressen. Jag skulle ta in ny information, jag skulle ta ställning till saker och jag insåg att vi behövde fixa en del saker snabbt. Precis sådant jag inte orkar helt enkelt. (Förlåt att jag är lite kryptisk, men egentligen spelar detaljerna ingen roll.) Jag avslutade samtalet så snart jag kunde och ringde Micke, min man, och bad honom ta hand om det. Jag mådde pyton och grät till och med. Det gjorde jag alltid förut men numera tar jag stämningshöjande medicin och gråter i stort sett aldrig. Jag lyckades få tag på min goda vän Eva och vi tog en kort promenad så jag fick prata av  mig och promenera mig ner i varv. Men att arbeta mera idag var det inte tal om. Min koncentrationsförmåga orkade inte mer. Det glada förvann.