Jag läste alldeles nyss en väns inlägg på Facebook. Hennes dotter sa att hon var minneskänslig. Jag tar mig friheten att ta till mig det ordet och göra det till mitt också. (Det är ju så språket förändras och växer till.)

Det känns mycket bättre att vara minneskänslig än nostalgisk. Kanske för att ordet nostalgisk är belastat med sentimentalitet. Men jag är alla de där sakerna. Älskar att sitta och minnas tillsammans med andra. Gamla fotografier med sina berättelser. Eller som i somras när jag åkte runt tillsammans med min pappa i hans barndomstrakter i Jämtland. Se spår i landskapet där inget hus fanns kvar. Prata med de som nu bor i huset han föddes i. Se forsen han flottat timmer i. Min farfars namn i förteckningen över flottarna i den lilla flottarmuseet.

Det är ju pappas minnen men jag är känslig för dem med! De är en del av mig och det är här känsligheten kommer in tänker jag: hans minnen fyller mig med vemod, sorgsenhet och en känsla av samhörighet. Jag har inte bott i Jämtland på över 30 år. Jag bodde där mellan 6 och 18 års ålder, de viktiga formande skolåren. Jag känner ingen längtan att flytta dit alls, men jag känner en släktskap med landskapet, med människorna, med dialekten, med tempot. Jag är minneskänslig.