Jag minns när Micke sa att snart är barnen för stora för småbarnsböckerna och hur han skulle sakna många av dem. Jag höll med, det finns så många riktiga pärlor bland böckerna för de barn som precis lämnat pekböckerna. Poetiska böcker som till exempel Anna Clara och Tomas Tidholms böcker om Ture (jag tänker ibland längtansfullt på den geniala Ture blåser bort), prova att läsa dem högt och se vad som händer i bilderna och med bilderna. Kongenialitet at it’s best!

Andra riktiga favoriter är Tord Nygrens böcker om Sune, en liten pojke på vardagsäventyr. Den bästa titeln är Sune vaknar tidigt tidigt men som i en ny upplaga ändrades till Sune vaknar tidigt. Så okänsligt för det poetiska! (För att inte tala om hur krångligt det blir för biblioteken …)

Just det uttrycket, att vakna tidigt tidigt, dyker ofta upp i mitt huvud och då tänker jag på lilla Sune och hans förehavanden i morgonväkten innan föräldrarna vaknat. Han är dessutom föredömligt hänsynsfull mot föräldrarna och låter dem sova, kanske det var det dolda motivet med boken slår det mig nu!

Nåväl, numera är det jag som vaknar tidigt tidigt. Jag var morgontrött redan som nyfödd har jag fått höra, och har varit lite av en nattuggla. Men de senaste åren har jag vänt lite på dygnet och vaknar tidigt. Dels vaknar jag flera gånger under natten men brukar numera kunna somna om tack vare Oxascand. Tidigare vaknade jag och kunde inte somna om förrän strax innan jag skulle upp, och vad det innebar för arbetsdagen kan man lätt räkna ut. Ibland sov jag middag i vilrummet på jobbet.

Det bästa är när jag vaknar vid 4.30-5-tiden, då kliver jag upp och njuter av att vara ensam uppe. Gör en stor kopp kaffe och, om jag redan är hungrig, en macka. Förut la jag mig i soffan och tittade på några avsnitt av någon tv-serie. Numera går jag oftast raka vägen till verkstan, letar upp något radioprogram i SRplay (Godmorgon världen, Medierna, Meny, Lördagsintervjun, Spanarna, Mammas nya kille med flera) eller någon pod (favoriterna är Det politiska spelet, USA-valpodden och Värvet). Så kan jag bli sittande i timmar!

Men det tar förstås ut sin rätt på kvällen. Micke brukar skratta åt mig när jag plötsligt börjar se i kors och faller ihop vid 21-tiden. Jag vacklar i säng och somnar i regel direkt. Men det har sina nackdelar också. Vi är inte kvar längst på fester, jag får vara glad om jag hinner äta efterrätten innan jag bara vill sova. På min egen 50-årsfest sa jag till gästerna att de inte skulle bry sig om ifall jag gick och la mig, utan bara festa på. Men jag höll mig vaken till en bit in på natten, kanske tack vare frenetiskt dansande och luftgitarrduellen. Det var värre på 50-årsfest nummer 2, eftersom jag inte lyckades få igång släkten att dansa. Men jag tror inte att jag somnade innan alla gått hem då heller.

Det är mycket sällan jag vaknar av väckarklockan men nu har jag en annan väckningsdetalj som jag tyvärr inte kan ställa in på någon kristlig tid: var katt Semlan. Hon kommer mitt i natten och slickar i mitt ansikte och på håret! Enda sättet att stoppa henne är att lyfta ut henne och stänga dörren, och då sitter hon utanför och krafsar sorgset på dörren. Hon älskar att vara med i verkstan också. Till den grad att jag ibland får avbryta det jag håller på med eftersom hon slänger sig efter alla trådar jag viftar med och leker med pärlorna. Oemotståndligt för en liten katt!

Nu är klockan nästan 6 och jag har varit upp i drygt en timme. Det är söndag och jag räknar med att ingen vaknar än på ett tag. Inte för att de stör mig på något sätt, det är bara mysigt att vara ensam vaken med mitt garn, metalltråd och pärlor, och mitt älskade P1!