En vän är död. Hon hade kronisk cancer och levde med den i flera år. Natten till igår somnade hon lugn och stilla in med sina nära omkring sig. Vi träffades inte så många gånger, bodde i olika städer. Men de gånger vi pratade kom vi genast in på väsentligheter. Vi hade båda svåra saker med oss in i samtalet, och fann varandra i det. Och trots att mina problem kunde kännas futtiga i jämförelse med hennes fick hon aldrig mig att känna att de var mindre viktiga. Hennes konstaterande att hon inte skulle leva för att se sitt barn växa upp, att hon skulle lämna honom. Hur svår måste inte den vissheten vara att leva med?

Men hennes speciella humor är det jag kommer att minnas henne för. Det låter klyschigt men det tändes någonting inom mig när jag träffade henne.

Igår skyndade jag mig att ta skärmdumpar av vår korrespondens på Facebook. Snart kommer den att försvinna. I somras gick en annan vän bort. Hennes Facebook-konto försvann, förstås, och med den allt vi skrivit till varandra. Så flyktigt.