Smycken av plexiglas
Utmattning är ett så bra ord för hur det känns. Som om hela systemet varit utsatt för påfrestning alldeles för länge och till slut brister. Det finns inga reserver kvar att ta av. Jag har liknat det vid att jag går på fäljarna. Det mer flexibla och följsamma däcket är nedslitet och nu finns bara fäljen kvar. Och det går inget vidare att köra enbart på den.
Första gången jag drabbades var hösten 2005, för drygt 10 år sedan. Jag hade tillfälligtvis en delad tjänst: projektledare för kommunens skolbiblioteksprojekt och mitt vanliga jobb som chef för barnavdelningen på Sollentuna bibliotek. Många uppdragsgivare med motstridiga viljor. Långsamt kröp det på mig, en känsla av att jag började ta slut. Jag satt och grät hos min husläkare som menade att det inte hjälper att vara sjukskriven, men inte heller erbjöd någon annan hjälp. Jag var hemma helt i 4-5 månader och började sedan successivt komma tillbaka till jobbet igen. Via företagshälsovården i kommunen hade jag fått KBT och en del redskap som var hjälpsamma. Det är jag oerhört tacksam för. Om jag enbart blivit sjukskriven vet jag inte hur lång tid det gått tills jag kunnat börja jobba igen.
Under de följande åren har jag haft olika långa återfall. Ibland har det räckt att jag varit hemma en vecka, ibland har det blivit längre. För ett par år sedan var jag sjukskriven på halvtid i ett halvår.
Våren 2008 fick jag kliande eksem på en arm. Jag och min läkare trodde att det var en allergisk reaktion mot penicillin, men efter lång utredning av hudläkare berättade hon att det var en stressreaktion. Eftersom jag var allergisk som barn reagerar kroppen lätt med eksem när den utsätts för stress. Vid det laget hade jag kliande eksem över hela kroppen utom bröstet och ansiktet. Det var vidrigt. Det kliade och jag såg inte klok ut. En del eksem blev infekterade och varade sig. Jag hade vita tyghandskar på mig ute i biblioteket för att inte visa händerna. Jag smörjde hela kroppen med kortisonsalva morgon och kväll. Under flera veckor blev eksemen allt fler och när det en kväll började klia i ansiktet var jag på bristningsgränsen. Till slut blev jag sjukskriven i några veckor. Jag insåg vad som triggat, varför jag blivit så stressad och gjorde en del förändringar för att lätta på bördan. Hela sommaren gick jag med långbyxor för att inte visa alla ärr efter eksemen.
Jag trodde länge att det handlade om att jag arbetade för hårt och körde slut på mig som var orsaken till att jag blev sjuk. Senare förstod jag allt mer att det handlade om mitt privata liv. Jag fick aldrig någon återhämtning utan levde under en ständig beredskap, med axlarna uppe vid öronen. Beredd på vad som komma skulle. Kanske. När som helst. Jag kommer bara att lämna ut mig själv här så jag går inte närmare in på vad det handlar om. Men jag tror att det sällan är en anledning till att en blir sjuk. Bristen på återhämtning är farligast.
Själva utmattningen, att all ork liksom rinner ut ur kroppen, är en del av sjukdomen. Jag går och rör mig väldigt långsamt. Tidvis har jag knappt haft ork att resa mig. Jag kan behöva stötta armarna med kuddar för att orka hålla i en bok. Om jag orkat läsa vill säga. En annan del av sjukdomen är svårigheter med koncentrationen och simultankapaciteten. Jag kan inte prata med någon när jag lagar mat. Jag måste läsa receptet om och om igen och tänka aktivt på vad jag läser. Inget går riktigt på rutin.
Jag kan också få en panisk känsla av att huvudet blir överfullt. Det är svårt att beskriva men då måste jag bara ha helt tyst omkring mig och blunda.
Men jag har lärt mig mycket under åren, och lär mig fortfarande. Mer om det en annan dag.