Jag tycker mycket om att laga mat tillsammans med min syster. Då brukar vi planera per telefon innan, prata recept och rådgöra med varandra. Mina två 50-årsfester till exempel, men oftast är det middagar i hennes sommarstuga på Bonnorn i Söderhamns skärgård. Nu var det dags igen. Hon kom på skärtorsdagen och vi gjorde då allt som kunde förberedas, för att göra klar hela påsklunchen på fredag förmiddag. (I år blev det påsklunch på långfredagen istället för på påskafton.)

Vi hade väldigt trevligt som vanligt. Det är verkligen inte alla jag kan laga mat tillsammans med, men vi funkar lika på något sätt så det är bara kul. Dessutom behöver jag inte förklara när jag blir trött i skallen, och vi måste sakta ner allting. Hon förstår direkt.

Det här med bristen på simultankapacitet och koncentrationsförmåga blir väldigt tydlig när jag ska laga mat, i synnerhet många olika rätter och tillsammans med någon annan. Jag tittar på receptet om och om igen. Stod det 1 dl socker? Och när jag lyft på locket till sockerburken måste jag kolla igen eftersom jag inte minns det jag läste för 5 sekunder sedan. För säkerhets skull läser jag en gång till när jag står med sockret i dl-måttet ovanför skålen. Vis av erfarenhet: jag har förstört mat vid ett par tillfällen just på grund av detta.

Det är väldigt tröttande, och jag fick mycket riktigt gå och lägga mig och sova på torsdag eftermiddag. Under själva lunchen kom tröttheten också i vågor, och när jag skulle göra kaffe fick jag verkligen intala mig själv att det inte var bråttom alls. Allt gick långsamt, och såna gånger känns det nog extra jobbigt eftersom jag i vanliga fall gör saker fort.

Men det viktiga är ändå hur jag känner mig psykiskt. Jag blir inte ledsen utan det är mer en kroppslig trötthet och en trötthet i hjärnan. Visst tar det ner humöret och en viss hopplöshetskänsla infinner sig emellanåt. Men det är oftast ok. Troligen mest tack vare medicinen, men ändå. Det känns ändå skönt.

Nålfiltade påskägg