Häromdagen skulle jag precis skriva något om att ”kämpa på” i ett mejl, när det slog mig att det är ju just det jag INTE ska göra! Men det är det jag och många med mig är programmerade att göra. Kämpa på när det tar emot, när omgivningen inte fattar vilken hjälp familjen behöver, när det känns som att allt rasar om inte jag kämpar mer än jag orkar. Kämpa emot känslan att jag bara vill lägga mig ner och inte resa mig igen.
För några år sedan upptäckte min husläkare att jag hade alldeles för högt blodtryck. Det tog tid att hitta rätt medicinering innan trycket hamnade på en bra nivå. Under den tiden var jag på ett akutbesök på vårdcentralen hos en annan läkare. Jag bad då att få ta ett blodtryck när jag ändå var där och läkaren bad en sjuksköterska göra det. Det visade sig ligga väldig högt och sjuksköterskan blev orolig och sa att hon skulle gå och prata med doktorn. När hon gått satt jag och fantiserade om att det skulle komma några snälla människor med en bår, lägga mig på den och säga med milda röster att ”nu ska du få följa med oss till ett vilohem för mammor som kämpat för länge”. Jag var helt slut, men kunde ändå inte säga det. Inte sätta ner foten för mig själv och säga att nu orkar jag inte mer. Jag ville att någon annan skulle göra det, men ingen gjorde det så jag kämpade på.
En vän skickade den här artikeln till mig. ”Utmattning drabbar de starka och omtänksamma säger forskare”. Min källkritiska inre bibliotekarie undrar lite över vilka ”experterna” och ”forskarna” är, men å andra sidan känner jag igen detta bara alltför väl från annat jag läst och från mitt eget liv.
Några citat från artikeln: ”Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt så länge.” ”Man tar inte hänsyn till sina egna problem, behov eller känslor och blir helt utmattad psykiskt.” ”Har inte kunna säga nej till andra.” ”Medan deprimerade människor ger upp helt när de känner sig övermannade, så brukar de med utmattningssyndrom bara bli frustrerade och arga på livet – och försöka fortsätta kämpa sig förbi det, även fast deras kropp egentligen inte orkar.”
Och slutligen: ”Lösningen är att fokusera på sig själv. Det kan låta enkelt för en frisk person, men att lägga sin energi på att ta hand om sig själv är både väldigt svårt och väldigt viktigt om du har utmattningssyndrom. Prioritera ditt eget välmående och fyll på dina inre resurser. Lär dig att sätta gränser, att säga nej, och att våga be om hjälp. Och jobba på att sova ordentligt – det är det viktigaste för att kunna påbörja en avstressning.”
Det här sista lärde mig en psykolog i somras. Att det är tid för mig nu. Och med välkänd kämpaglöd har jag tagit mig an det! Ironiskt men faktiskt mår jag superbra av att skriva, brodera, göra smycken och skriva kalligrafi. Det är ju ingen som helst press eller prestation inför någon annan, bara inför mig själv och jag är snäll – Heja mig!
