Jag lyssnar på Söndagsintervjun i P1, denna vecka med idéhistorikern Karin Johannisson. Hon är alltid intressant att lyssna på tycker jag. I den här intervjun talar hon en liten stund om, som hon uttrycker det, det galopperande diagnostiseradet av barn som inte passar in och som beter sig på ett oönskat sätt. Hon menar att vi kryper normaliteten på det här sättet. Jag förstår verkligen hur hon menar och det låter så sympatiskt att alla kan vara olika men ändå passa in eftersom det finns ett vidare begrepp om vad som är normalt. Men det är ju inte så verkligheten ser ut. Som jag skrev i min insändare i DN, eller i samma text oförkortad, kan vi känna oss fina och toleranta när vi säger att det finns olika funktionsuppsättningar, att vi alla befinner oss på olika ställen av normalitetsspektrat. Men när det kommer till kritan vill vi inte att våra barn ska gå i samma klass som de där barnen som ständigt sabbar studieron i klassrummet. Vi vill förhoppningsvis inte heller att de barn som har dessa svårigheter ska avsluta sina grundskoleår i förtid och bli sittande hemma med allt vad det kan komma att innebära för deras framtida liv.

Jag tänker att vi kan säga så här också: ju fler med dessa svårigheter som får diagnos och hjälp att bemästra svårigheterna och en förståelse från omvärlden för vad svårigheterna bär med sig för dessa personer – desto normalare blir det! Enkel matematik: ju fler desto normalare. Jag tror att det handlar om att vi alla andra – neurotypiska, normalstörda – helt enkelt får jobba på vårt förhållningssätt till de, många!, som inte beter sig som vi. Men de behöver en diagnos, och de och deras familjer behöver massor av stöd.