Så här blev programbladet till min svärmors begravning när det kopierats upp. Bilden blev lite underlig i färgerna men det gör inget egentligen.
Programbladet till begravningen
Svara
månadsarkiv: april 2016
Akvarell
Idag har jag jobbat med program/minnesbladet till min svärmor Karins begravning på fredag. Den här bilden ville min man ha på första sidan, och jag måste säga att jag är himla nöjd med den själv. Jag gjorde den 1997 så det är ett tag sedan.
Smycken i silver och halvädelsten
Jag är väldigt förtjust i pärlor av jade och agat. De kostar inte många kronor att köpa men känns ändå exklusiva. Och framför allt är de ju så vackra! Agatpärlorna är mattsvarta och jadepärlorna som jag gillar mest är blanka i klarrött, grönt, svart och turkos.
Här är örhängen jag gjorde igår av silvertråd och agat respektive turkos jade.
Och här ett långt halsband med en grön jadepärla längst ner och en svart en bit upp. Silvertråd håller ihop öglorna.
Ont i armbågen
Idag har jag inte broderat ett stygn. Jag försöker vila min vänsterarm som jag faktiskt tror jag har överansträngt. Det är framför allt i armbågen det gör ont och är ömt. För många år sedan fick jag muskelfästesinflammation i höger axel och armbåge på grund av ett monotont arbetsmoment jag hade på jobbet då. Det jag främst minns är att det tog lång tid att bli av med, och att jag fick olika behandling ordinerad av de olika läkare jag träffade: en gav mig en kortisonspruta, en remitterade till sjukgymnastik och en ordinerade enbart vila.
Nu hoppas jag att det inte är det jag drabbats av nu, men försöker vara lite snäll mot armen nån dag i alla fall.
Här är ett glasögonfodral som min mamma beställt. Jag gjorde linblommor på det, hennes favoriter. Men jag gjorde det inte idag alltså! 
Och här är ett till, med blåklockor.
För ett år sedan
För ett år sedan hade jag varit sjukskriven i ett par veckor. Jag var helt utslagen och låg mest i soffan. Vårvädret trängde sig på och jag lyckades baxa ut en stol till uteplatsen. Jag satt och njöt av värmen från solen och känslan av att våren var på väg. Den där känslan av att det bästa kommer snart, härligt att njuta av det i förskott!
Så såg jag allt visset i trädgården, allt det där som ska rensas bort för att bereda plats för det nya som ska växa där. Det brukar vara en skön syssla att ta itu med, i synnerhet som vi har en så pass liten uteplats så det är snart gjort. Men då, när jag satt där och tittade på de spretande kvistarna av lavendel, oregano och pion, hade jag inte ett uns ork i mig. Jag blev sittande, lite otillfredsställd. Nästa dag satt jag där igen, och nu uppbådade jag lite kraft och drog bort några vissna pinnar. Dagen därpå några till, och så småningom hade jag nästan rensat alltihop!
Idag njuter jag av en hel dag hemma i lugn och ro. Skriver olika utkast till minnesbladet till min svärmors begravning. På omslaget blir det en akvarellteckning och texten skrivet med kalligrafi. Jag har också sett ikapp några avsnitt av Grey’s anathomy som jag spelat in.
Så kom den där vårsolen igen och pockade på. Jag gick ut och började rensa bort de gamla kvistarna och vissna blommorna, och kom att tänka på hur det var för ett år sedan. Även om det gått upp och ner med orken sedan då är jag i alla fall piggare nu, och det är något att glädjas åt!
Här började det!
Forskarna har varit oeniga och diskuterat frågan i vetenskapliga artiklar i årtionden. Men nu kan det slås fast, utom rimligt tvivel, att hon HAR broderat förut. Med hjälp av kol14metoden kan objektet ovan dateras till 1975, (en viss hjälp har även tagits av att årtalet står på undersidan, men vetenskapen är aldrig nöjd förrän det slagits fast … ja, vetenskapligt).
Men är det verkligen HON som gjort det undrade Vän av Ordning från publiken på det 67:e Broderisymposiet i Düsseldorf? Och även här vågar forskarna slå fast att det är det. På undersidan finns skrivet ”Pia -75” med den karaktäristiska prepubertala handstilen.
Inte ett öga var torrt.
Blåsippor!
På hemväg från jobbet idag var jag lite extra trött. Redan i morse kände jag mig långsam i skallen och trött i kroppen. Det frestar på med påsklov när hela familjen är hemma! Jag är van att vara ensam ganska mycket, och behöver det. Dessutom känner jag oro för hur det ska gå att jobba halvtid om en vecka, det tröttar också.
Jag jobbade på förmiddagen och hade ett möte med min chef klockan tre, för att prata om hur jag ska klara att gå upp i arbetstid. Timmarna emellan var jag hemma hos min mamma som bjöd på lunch och sedan sov jag.
Vår närmaste lilla skog heter Fylgiaskogen, är det inte ett underbart namn på en skog – som ur en saga! Jag brukar försöka komma ihåg att dra ur hörlurarna ur öronen när jag går genom skogen så jag kan lyssna på fåglarna. Idag hade jag glömt det, men de sjöng så högt att de överröstade P1! När jag tagit av lurarna kom jag att tänka på blåsippor. Inte har de väl kommit ännu? På ett ställe där jag brukar hitta dem var det bara fjolårslöv ännu. Men så ser jag dem plötsligt: en liten blå kudde i det bruna! Ett litet energitillskott!
Rädd
Jag inser att jag är rädd för att gå upp i tid. Nästa vecka ska jag börja jobba 50 %. Jag ska träffa min chef idag och prata om hur vi ska lägga upp det så det ska funka. Om jag håller mig till det vi kommer överens om är tanken att jag ska orka, det har ju gått bra de två månader jag arbetat 25 %. Men ändå. Jag vill inte behöva backa igen. Vill att det ska gå framåt. Är det för mycket begärt att det åtminstone inte ska gå bakåt?
Lite skakad
Jag får tips om ett inlägg på en annan blogg, Tankar om utmattning. Här finns så mycket igenkänning att jag för en stund känner mig lite skakad. Jag läste inlägget och hoppade sedan vidare till andra inlägg, men skummar mest igenom dem. Texten tränger sig på och jag får obehagliga känslor av ångest och ledsenhet. Jag skrev häromdagen att jag sällan är ledsen nu när jag medicinerar. Jag upplever medicinen som ett slags pansar runt mig, men det händer att det blir en spricka och något sipprar in. Når det som egentligen är jag, och som jag inte orkar med nu.
Jag undrar vad det är som tränger sig på så mycket just nu. Kanske är det hennes ord om hur skört det är. Hur lätt hon trillar dit igen. Försöker så mycket att hon blir sjuk igen. Hur svårt det är att tillåta sig att skynda långsamt. Att man måste bromsa sig framåt. Att inse att
JAG BLIR ALDRIG DENSAMMA IGEN!
Hon skriver om sin dotter och hur hon påverkas av att mamma är ledsen och inte orkar. SOM jag tänkt på det! Jag kan ju se den oro det väcker och med vilken uppmärksamhet mitt mående följs. Det är stressande i sig, och blir ibland en ond spiral där det ena trissar upp det andra.
Bekräftelse
Jag satt och tänkte en del på detta med mitt behov av bekräftelse från andra. Det sägs att vi lever i en sådan tid nu där vi gjort oss beroende av att andra uttrycker gillande över våra göranden och låtanden. Vi har byggt en infrastruktur för snabba bekräftelser i sociala medier där det till och med kan ses som brist på hyfs att inte klicka på gilla-knappen om andras inlägg.
Egentligen är det väl inte så nytt. Det är ju behovet att bli sedd, på något sätt, som Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas redan 1905:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Men är det så hemskt? Det är ju i relation till andra vi blir till. Som vi formas som människor och kan ställa det vi själva tänker i kontrast till andras tankar, och omformulera var vi står, vilka vi är.
Om vi vänder på behovet av bekräftelse så finns ju också behovet att bekräfta andra. Den sköna känslan när jag gör någon glad, när jag ser och bekräftar och berömmer hen. Det ska tydligen finnas forskning som visar att det finns ett starkt samband mellan att göra gott för andra och ens eget psykiska välmående. Det låter väl helt rimligt, eller hur?
Men tillbaka till mitt eget behov av bekräftelse. Jag fick en väldigt fin kommentar av en vän på Facebook häromdagen. Om vad hon lärt sig av mig och använt sig av. Jag blev så oerhört glad, och sparar den kommentaren inom mig som en skatt.
Jag utfärdar en liten floskelvarning här (men vad är väl en floskel om inte en sanning som blivit lite sliten just för att den är så sann!) men jag tror det är så lätt att tänka bra tankar om andra, men inte säga dem högt – gör det!
Det andra som väckte tanken på mitt bekräftelsebehov var när jag började med den här bloggen, och jag insåg att jag inte har en aning om hur många som läser och tycker och tänker om det jag lägger upp. Visserligen har jag fått en del kommentarer men det är en milsvid skillnad från Facebook! Det var naturligtvis inte tanken heller, jag skriver ju mest för min egen del. Men det slog mig ändå. Så van jag var att kolla efter antal tummar upp!