När jag träffade en vän häromdagen såg jag mig själv för länge sedan i henne. Hon var snabb i tanke och handling, det fanns en energi kring henne. Vi skojade om att vi båda är storasystrar och familjens projektledare som gärna vill styra och ställa. Vi skulle äta tapas och den mycket vänlige kyparen föreslog några rätter när vi frågade om tips. Jag hängde inte med alls, fattade inte vilka rätter han pratade om och fick stillestånd i hjärnan. Potatisklyftor var det enda jag kunde komma på och sa att hon fick välja. ”Du får styra ikväll, jag åker med!”

Jag blir lika ledsen varje gång när jag känner av den här långsamheten i tanken, när jag inte hänger med. Ofta händer det när det är många intryck, många människor. Eller när jag förväntas fatta ett beslut lite snabbt, som vad jag vill äta till exempel.

Jag har varit väldigt trött och ångestfylld idag, i synnerhet på eftermiddagen. Lyckades somna en stund mitt på dagen trots ryckningar i benen. Jag lagade  middagsmaten med tanken att låta det ta tid. Hjärnan liksom blev tom emellanåt. Jag stannade upp och visste inte vad det var jag var på väg att göra, men kom på att jag var på väg till kylskåpet för att hämta majonnäs. Trippelkollade att alla ingredienser var nedrörda i smeten till de vegetariska biffarna innan jag stekte dem.

Jag vill så gärna tro att även min hjärna är i full färd att skapa nya celler och kopplingar mellan dem för att ersätta de skadade, men ibland undrar jag om det verkligen kommer att bli bra igen. Att jag kommer att bli snabb igen.