månadsarkiv: maj 2016

Att kunna hålla fast vid tron att det blir bra

Publicerat av
4

Igår tänkte jag på den psykolog och specialist på utmattningssyndrom som jag samtalade med i somras. Samtalen gav så mycket och jag fick med mig en tro på att jag kan bli frisk igen. Det kan ta tid men när det som gjort mig sjuk ordnar upp sig kan en läkning påbörjas. Om jag får återhämtning kan jag bli bra.

Jag blev så glad när jag tänkte på henne, och glad över att jag kontaktade henne. Jag skrev ett mejl till henne igår och berättade vad våra samtal betyder för mig, vad jag fick med mig.

image

Nu blir jag kryptisk igen men det måste vara så, jag vill inte lämna ut någon annan än mig själv. Idag kom ett bakslag. Det som såg ut att kunna ordna sig någorlunda kantrade. Jag är inte så benägen att se just det glaset som halvfullt, och går i däck direkt. Ångesten lägger sig som ett mörkt moln i kroppen. Tröttheten. Jag sitter och gungar kroppen fram och åter på stolen, som för att vagga mig själv.

I stunder som den här vacklar jag i tron på att någonsin bli frisk. Kommer det inte alltid att vara något som kantrar? Kommer jag att kunna bygga upp ett skydd så att jag orkar parera, så att det inte bara går rakt in och golvar mig?

Fint mönster

Publicerat av
Svara

Idag köpte jag kalligrafi-tusch och en kilram (att spänna upp broderi i, tips från min blivande kurs på Capellagården) på konstnärsaffären Kreatima. De hade en låda med små bitar av tapeter för 10 kronor. Den här kunde jag inte motstå, även om jag inte riktigt vet vad jag ska använda den till.

imageHur jag än bär mig åt blir den antingen för gul eller för ljusblå, bakgrunden är mer benvit. 
 image

Kan inte sitta stilla!

Publicerat av
Svara

Jag har tidigare skrivit om RLS/WED och att jag blivit sämre. Just nu sitter jag och gungar i stolen samtidigt som jag spänner vadmusklerna och vrider på fötterna. Jag håller på att bli tokig! Alldeles nyss gick jag med i WED-förbundet. Jag tänker att jag kanske kan få mer tips där än av min husläkare. Min medicindos är redan så hög den kan bli, men jag måste få hjälp på något sätt. Det börjar bli olidligt, bokstavligt talat. Ryckningarna i benen var värst på dagen idag. På jobbet men framför allt på pendeltåget. Jag måste sett smått galen ut.

Jag läste för en del år sedan om en kvinna med RLS/WED vars man gjort en konstruktion på golvet vid passagerarsätet i bilen. Det var pedaler till en cykel som hon kunde trampa runt för att överhuvudtaget kunna åka bil! Eller var det en träningscykel på ett släp? Jag minns inte, cykling var det i alla fall.

Nää nu tycker jag synd om mig!

image

Rött!

Publicerat av
1

När jag botaniserade på konstärsaffären Matton för någon vecka sedan hittade jag stora transparenta ark i plast av något slag. Det röda arket lyste och påminde om plexiglas som jag är väldigt förtjust i, och jag tänkte att jag kan nog komma på något skoj med det här också.

image imageJag provade att hålla det över ett värmeljus och forma det. Här är en ring och ett halsband som blev resultatet av mina första övningar.

Det var svårt att få till bra bilder så jag tog med två varianter. Ganska läckert hur halsbandet speglas i tallriken!

”Vi vill fortfarande leva”

Publicerat av
3

Jag lyssande på ett radioprogram om Alice Miller, psykoanalytiker vars böcker om barndomens betydelse lästs av många världen över. Det var den fantastiska radiojournalisten Ylva Mårtens som gjort programmet, ständigt på barnens sida. Jag fastnade för något idéhistorikern och psykoanalytikern Per Magnus Johansson sa i programmet:

image

 

”Att dela utsattheten som vi alla på ett eller annat sätt har, är också en stor mänsklig tillgång. Det skapar gemenskap. Men det skapar också gemenskap om utsattheten inte bara leder till aggressivitet och kverulerande, utan att man ser att vi fortfarande är med i livet, vi har fortfarande saker att göra i livet, vi vill fortfarande leva.”

 

Jag skrev i ett tidigare inlägg:

”Jag har fått så mycket tillbaka av att vara öppen med hur jag mår. Förståelse förstås, inte minst viktigt, men flera vänner har också öppnat sig för mig och delat med sig av sina upplevelser och känslor, vilket lett till fina samtal som berikar, bidrar till reflektion och får mig att utvecklas.”

Jag blev väldigt berörd av vad Per Magnus Johansson sa. Vi kan (bör) dela med oss om hur vi mår, det kan skapa en känsla av att inte vara ensam. Även om vi har olika berättelser och reagerat olika på vad vi varit med om så finns en gemensam nämnare. Men hur han också ser hur vi inte stannar i känslan, utan med hjälp av andra också kan se framåt. Att vi har mycket kvar i livet, att vi ÄR i livet.

För mig handlar det om acceptans som jag skrev om förut. Att inte gräva ner sig i det som varit, eller den känslan och mående som det medfört. Att utan att vare sig förneka eller trycka undan känslan ändå komma vidare i livet. Ta små små steg i den riktning jag vill. Stora kliv klarar jag inte, men att bara ta ett steg åt det håll jag önskar är en vinst. Kanske kan jag ta ännu ett steg en annan dag. Kanske jag aldrig kommer hela vägen, men jag mår förmodligen betydligt bättre.

imageEn enkel bild av hur det kan fungera: jag vill komma i form och orka mer rent fysiskt. Målet är att springa ett lopp, men dit är det långt. Det kan kännas omöjligt, att det bara är att ge upp innan jag ens börjat. Men jag kan också se det som att varje steg på väg mot målet är en liten vinst. ”Jag gick en rask promenad idag, blev lite svettig och pulsen ökade. Bra! Jag gör om det i morgon, kanske kan jag gå ännu lite längre.” Ett annat sätt att göra det skulle kunna vara att jag ger mig ut i spåret, fast beslutsam att ta mig runt femkilometersspåret men kroknar efter 700 meter. Känslan av misslyckande kommer som ett brev på posten, och sannolikheten att jag springer igen den närmaste tiden är nog tämligen minimal. Det handlar om att vara snäll och tillåtande mot sig själv, och utgå ifrån där jag är NU.

Några har delat med sig av sina tankar och känslor här i bloggen. Jag är så tacksam för att ta del av era upplevelser, tack!

 

Trött av alla känslor

Publicerat av
2

På sista tiden har jag uppmärksammat hur jag kastas mellan känslor, fram och tillbaka i sekundintervaller. Jag är jublande och pirrigt lycklig över till exempel att jag ska på broderikurs i sommar. Efter några sekunder kommer en tung känsla av meningslöshet och lägger sig som en stor sten över mig. Jag slängs mellan dessa känslor och blir så trött. Jag känner inte igen de här tvära kasten, att jag känt så förut. Det händer att känslan sitter i längre än en liten stund men det är sällan den ändras gradvis, jag vänder på en femöring.

”Det är långt mellan lycka och leda” skrev Ulf Lundell, men mellan min känsla av lycka och nästan depressiva känslor är det inte långt. Jag hänger inte med!

 

imagePia Dellson som jag citerat flera gånger tidigare skriver så här:

Det är så på pricken! Hur ska jag kunna göra annorlunda? Jag är oerhört glad att kunna jobba 50 % men det känns långt borta att kunna jobba mer än så. Jag försöker ransonera mitt deltagande i möten, men det är så svårt! Jag vill ju veta vad som pratas om och vill också delta i samtalet. För tillfället pratar vi mycket om den förestående flytten till Rinkeby (23 maj redan) och huruvida vi kommer att omorganiseras in i landstinget eller inte. Stora frågor om vår existens och samtidigt planerar vi hösten och ännu längre fram.

Men jag bokstavligen vacklar hemåt ibland. Har svårt att gå rak i korridoren, huvudet är så fullproppat att jag knappt kommer på vilken nyckel jag har passerkortet på så jag kommer ner i hissen. Ibland orkar jag inte ta den fina promenaden på 20-25 minuter till pendeltågsstationen i Karlberg utan får ta bussen. Det finns inget kvar i kroppen eller knoppen och jag vill bara hem till ensamheten.

Rädd för att bli rädd

Publicerat av
2

För 3-4 år sedan pratade jag mycket med min terapeut om rädsla. Jag hade många rädslor och hade funderat en tid på om det var bra eller inte att tänka på dem. Skulle jag förstora dem om de fick komma ut i ljuset? Egentligen borde jag vetat svaret på frågan. Alla känslor man tränger undan har en tendens att komma tillbaka sjufalt så småningom, och då i form av ångest som är svårare att handskas med.

Tillsammans med terapeuten gick jag igenom rädslorna en efter en. Funderade på sannolikheten för att det jag var rädd för skulle inträffa. Har det hänt förut? Någonsin? Varit ens nära att hända? Vi pratade om vad som händer om man ständigt undviker det man är rädd för, och hur man kan tänka sig igenom rädslan. Tanken är en stark kraft, men den kan fungera åt båda hållen. Det är ju oftast i tankarna rädslan sitter, inte i verkligheten.

imageJag berättade för terapeuten om att jag tidigare haft en panisk skräck att åka tunnelbana ensam, en skräck jag kom över genom att på egen hand börja träna på det. Jag vet inte varför denna skräck kom över mig plötsligt en dag för omkring 20 år sedan, men jag minns när. Tåget skulle strax komma in på stationen Östermalmstorg men stannade i tunneln, så där som händer ibland. Plötsligt, från ingenstans, kom paniken. Tänk om det börjar brinna! Tänk om vi blir fast här! Stunden varade inte länge och jag kunde vackla ut ur vagnen. Jag försökte åka tunnelbana ett par gånger strax efter händelsen, men slängde mig ut precis innan dörrarna gick igen. Stod darrande på perrongen och tänkte ALDRIG.

Efter den incidenten ägnade jag mycket tid åt att hitta alternativa vägar till platser dit jag behövde ta mig. Detta var innan de appar fanns där man skriver in vart man ska och får förslag, men jag kunde hitta omvägar med buss som ofta tog någon halvtimme extra. Jag kom fram, utan att åka tunnelbana! Att åka tunnelbana tillsammans med någon annan gick däremot bra, även om jag inte var riktigt kompis med tunnlarna.

imageSamtidigt visste jag ju att det var ohållbart. Jag ville bli av med rädslan. Det här är en stark sida hos mig som ofta blir en svaghet. Jag kan sätta mig något i sinnet och genomdriva det, men ibland får det stora konsekvenser för min hälsa. Den här gången var det däremot något positivt.

Jag gick tillväga så att jag såg till att ha min syster eller min man i telefonen, så att jag hade sällskap. Så tittade jag mig runt i vagnen, vem skulle jag be om hjälp om tåget stannar i en tunnel och jag fick panik? Vem kunde jag säga till att ”jag börjar få panik men det skulle underlätta om jag får prata med dig”? På så sätt åkte jag till slut en station, och sedan flera stationer. Det tog tid men det gick! Länge fick jag dra djupt efter andan och stålsätta mig innan jag klev in i tunnelbanevagnen. Det är inte länge sedan jag automatiskt letade runt bland medpassagerarna efter den person som jag skulle prata med om vi stannade i en tunnel. Men numera slår det mig med ojämna mellanrum att JAG KAN ÅKA TUNNELBANA ENSAM! Det är en segerkänsla.

Jag berättade om detta för terapeuten som blev imponerad men också menade att det är just detta som är strategin: att utsätta sig för rädslan i små små doser som ökas successivt.

IMG_8712En annan strategi är att ta fram rädslan och titta på den. Ett exempel är att jag kunde få jobbiga tankar när jag åkte buss till jobbet, tankar om att jag skulle kräkas eller göra på mig. Till saken hör att bussen går på motorvägen och det är långt mellan hållplatserna, och den kan inte stanna om jag skulle vilja kliva av. Terapeuten och jag pratade om känslan. Jag fick med mig hjälpsamma tankar som att det aldrig hänt mig förut och att det inte finns någon anledning till att det skulle hända nu. Det låter enkelt och är väl det egentligen också. Och grejen är att det funkar! VARFÖR jag tänker så här kan jag fundera på, men det räcker att veta hur jag ska bli av med tankarna som begränsar mig.

Det var bara ett exempel på alla rädslor vi tog fram i ljuset och som kanske inte direkt sprack som ett troll i solskenet, men åtminstone förminskades till hanterbar storlek.

Efter all den ångest jag hade i 25-årsåldern och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, insåg jag att jag var rädd för att bli rädd. Men den största insikten var ändå att eftersom jag klarade mig igenom den perioden med livet i behåll så klarar jag ALLT!

Blommor och humlor och trötthet

Publicerat av
Svara

imageDen här tiden på året brukar de stora humledrottningarna brumma omkring vårt hus och leta ett slott att sätta bo i. Vi brukar behöva hjälpa åtskilliga av dem ut ur huset när de flugit in. De är så stora och ulliga, nästan så man vill klappa dem. Men bara nästan.

Vår lillkatt Selma aka Semlan jagar dem gärna också och vi har bara idag räddat två medtagna humledamer från hennes lek. Men hon blev stucken av en idag också och satt länge och gnuggade sig bredvid munnen.

image

 

Vi har kungsängsliljor i trädgården också, och jag blir lika överraskad varje år när de kommer! Jag glömmer att jag planterade dem för en del år sedan. De är ju så vackra och speciella med sina rutor!

 

 

 

Jag är så otroligt trött idag. Allt jag borde göra känns nästan oöverstigligt. Duscha, städa badrummen, laga mat. Men också det vackra och varma vädret är jobbigt. Jag BORDE ju gå ut och TA VARA på dagen. Jag försöker intala mig själv att ingenting av detta är nödvändigt, men känslan av att vara jagad finns kvar. Att det är så svårt att låta sig vara sjuk!

Jag har läst lite i boken Våga vara rädd – en bok om utmattningssyndrom av Emma Holmgren som jag skrivit om tidigare. Den är föredömligt kort och välskriven, med hennes egen berättelse varvad med fakta. En annan dag ska jag skriva mer om den, men jag kan säga redan nu att igenkänningsfaktorn är hög. Några insikter jag kommit till själv på sistone om att släppa taget skriver hon bra om. Det känns väldigt bra att ta del av någon annans erfarenheter som liknar mina! Och snart ska jag träffa en nyfunnen vän och prata om boken vi båda läser. Det ser jag mycket fram emot!

Organzablommor

Publicerat av
Svara

Jag köpte grön, vit och svart organza på Ohlssons tyger i fredags, och har också köpt en gardin i vinröd organza på loppis tidigare. I morse gjorde jag de här blommorna som jag satte på halsringar. Jag försökte göra en brosch men det blev inte riktigt bra. Kanske om jag gör en större blomma med fler lager tyg.

image image image imageimage