För 3-4 år sedan pratade jag mycket med min terapeut om rädsla. Jag hade många rädslor och hade funderat en tid på om det var bra eller inte att tänka på dem. Skulle jag förstora dem om de fick komma ut i ljuset? Egentligen borde jag vetat svaret på frågan. Alla känslor man tränger undan har en tendens att komma tillbaka sjufalt så småningom, och då i form av ångest som är svårare att handskas med.

Tillsammans med terapeuten gick jag igenom rädslorna en efter en. Funderade på sannolikheten för att det jag var rädd för skulle inträffa. Har det hänt förut? Någonsin? Varit ens nära att hända? Vi pratade om vad som händer om man ständigt undviker det man är rädd för, och hur man kan tänka sig igenom rädslan. Tanken är en stark kraft, men den kan fungera åt båda hållen. Det är ju oftast i tankarna rädslan sitter, inte i verkligheten.

Jag berättade för terapeuten om att jag tidigare haft en panisk skräck att åka tunnelbana ensam, en skräck jag kom över genom att på egen hand börja träna på det. Jag vet inte varför denna skräck kom över mig plötsligt en dag för omkring 20 år sedan, men jag minns när. Tåget skulle strax komma in på stationen Östermalmstorg men stannade i tunneln, så där som händer ibland. Plötsligt, från ingenstans, kom paniken. Tänk om det börjar brinna! Tänk om vi blir fast här! Stunden varade inte länge och jag kunde vackla ut ur vagnen. Jag försökte åka tunnelbana ett par gånger strax efter händelsen, men slängde mig ut precis innan dörrarna gick igen. Stod darrande på perrongen och tänkte ALDRIG.

Efter den incidenten ägnade jag mycket tid åt att hitta alternativa vägar till platser dit jag behövde ta mig. Detta var innan de appar fanns där man skriver in vart man ska och får förslag, men jag kunde hitta omvägar med buss som ofta tog någon halvtimme extra. Jag kom fram, utan att åka tunnelbana! Att åka tunnelbana tillsammans med någon annan gick däremot bra, även om jag inte var riktigt kompis med tunnlarna.

Samtidigt visste jag ju att det var ohållbart. Jag ville bli av med rädslan. Det här är en stark sida hos mig som ofta blir en svaghet. Jag kan sätta mig något i sinnet och genomdriva det, men ibland får det stora konsekvenser för min hälsa. Den här gången var det däremot något positivt.

Jag gick tillväga så att jag såg till att ha min syster eller min man i telefonen, så att jag hade sällskap. Så tittade jag mig runt i vagnen, vem skulle jag be om hjälp om tåget stannar i en tunnel och jag fick panik? Vem kunde jag säga till att ”jag börjar få panik men det skulle underlätta om jag får prata med dig”? På så sätt åkte jag till slut en station, och sedan flera stationer. Det tog tid men det gick! Länge fick jag dra djupt efter andan och stålsätta mig innan jag klev in i tunnelbanevagnen. Det är inte länge sedan jag automatiskt letade runt bland medpassagerarna efter den person som jag skulle prata med om vi stannade i en tunnel. Men numera slår det mig med ojämna mellanrum att JAG KAN ÅKA TUNNELBANA ENSAM! Det är en segerkänsla.

Jag berättade om detta för terapeuten som blev imponerad men också menade att det är just detta som är strategin: att utsätta sig för rädslan i små små doser som ökas successivt.

En annan strategi är att ta fram rädslan och titta på den. Ett exempel är att jag kunde få jobbiga tankar när jag åkte buss till jobbet, tankar om att jag skulle kräkas eller göra på mig. Till saken hör att bussen går på motorvägen och det är långt mellan hållplatserna, och den kan inte stanna om jag skulle vilja kliva av. Terapeuten och jag pratade om känslan. Jag fick med mig hjälpsamma tankar som att det aldrig hänt mig förut och att det inte finns någon anledning till att det skulle hända nu. Det låter enkelt och är väl det egentligen också. Och grejen är att det funkar! VARFÖR jag tänker så här kan jag fundera på, men det räcker att veta hur jag ska bli av med tankarna som begränsar mig.

Det var bara ett exempel på alla rädslor vi tog fram i ljuset och som kanske inte direkt sprack som ett troll i solskenet, men åtminstone förminskades till hanterbar storlek.

Efter all den ångest jag hade i 25-årsåldern och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, insåg jag att jag var rädd för att bli rädd. Men den största insikten var ändå att eftersom jag klarade mig igenom den perioden med livet i behåll så klarar jag ALLT!