Jag har som jag skrivit förut läst Emma Holmgrens bok Våga vara rädd – en bok om utmattningssyndrom. Jag tänker skriva några inlägg om sådant som väckt tankar hos mig.

Som syns på bilden har jag gjort många markeringar med post-it-lappar!

Jag tycker att boken är bra. Den varvar författarens egna sjukdomshistoria med fakta om utmattningssyndrom med källhänvisningar till forskarrapporter. Jag såg för mig att det skulle vara en omfångsrik bok, vilket jag aldrig skulle orka läsa. Men den är inte ens på hundra sidor och lättläst. Vad jag förstår har författaren gett ut den själv, vilket är imponerande eftersom den är så välskriven. Jag hittade 2-3 korrekturfel, men det kan man göra i böcker utgivna på förlag också.

I början av boken skriver hon om hur hon lurar sig själv och sin chef att allt är bra, trots att både hon och chefen borde veta bättre. Att man lurar sig själv är nog väldigt vanligt, man vill vill vill! Men jag tycker att detta är något chefer måste ta till sig. Att se, fråga, ifrågasätta. Är det för mycket? Vad kan vi göra för att underlätta? Behöver du hjälp att prioritera, att sätta stopp, att säga nej? Arbetskamrater kan också ställa dessa frågor, vi är varandras arbetsmiljö. Men det är chefen som är ansvarig.

Jag känner mycket igen mig i detta. För många år sedan satt jag i ett möte med min chef och en kollega för att prata om ett större projekt jag jobbade med. Jag fick frågan hur det går och jag fick kämpa med tårarna. Jag minns inte vad jag sa men förmodligen något undvikande. Det blev tyst i rummet och det var uppenbart att de båda förstod att det var väldigt tufft. Ändå hände ingenting, min chef pratade inte med mig och jag stretade på. Ända in i väggen.

Givetvis har man ett eget ansvar också men jag gissar helt ovetenskapligt att många som drabbas av utmattningssyndrom är s k duktiga flickor (och pojkar) och vi behöver hjälp att säga ifrån. Jag minns att jag vid tillfället ovan satt och fåfängt hoppades att min chef skulle säga att ”nä vi lägger ner det här projektet”. Men det gjorde han förstås inte. Själv skulle jag aldrig säga något sådant.

Ett annat sådant tillfälle (som jag kanske redan skrivit om?) är när jag sitter på vårdcentralen för att ta blodtrycket. Jag hade konstaterats med högt blodtryck några månader tidigare och min husläkare hade länge försökt hitta rätt medicinering för att trycket skulle gå ner. Vid det här tillfället sitter jag alltså i sjuksköterskans rum och trycket ligger väldigt högt. Hon ser bekymrad  ut och säger att det här är inte alls bra, och så går hon för att prata med läkaren. Medan hon är borta tänker jag att jag vill att dörren ska öppnas och några människor ska komma in med en bår. De ska försiktigt lägga mig på den och säga med snälla röster att ”nu ska du få komma till ett vilohem en tid”. Men när dörren öppnas händer inget sådant utan jag får gå hem och kämpa vidare med mitt. Jag skulle kunna lägga mig ner och säga att nu skiter jag i det här, jag vägrar! Jag tyar inte mer! Men det ligger inte för mig. Det finns märkligt nog krafter kvar att rafsa ihop, plocka upp och dra vidare. Ett tag till. Kom igen!

Författaren Emma Holmberg skriver i boken om att vi kan pressa hjärnan ganska länge, eftersom det inte känns när den överutnyttjas. Den skickar däremot ut signaler i kroppen om att allt inte står rätt till. Jag har till exempel sett den totala dräneringen på ork som ett sätt för hjärnan att säga att ”nu får du lugna ner dig några hekto!” Vi väljer att inte lyssna, men så går vi över gränsen och då blir det ofta tvärnit.

Utmattningssyndrom leder till minskad aktivitet i frontalloben där vi har arbetsminnet och korttidsminnet. Det känner jag ofta av, och ett bra exempel på det är när jag lagar mat. Jag måste titta på receptet flera gånger innan jag vågar tillsätta t ex saltet: Jag läser 1 tsk salt. Tar fram saltet. Har glömt mängden. Läser igen. Tar tag i teskedsmåttet. Läser igen, var det salt? Och hur mycket? Tar teskedsmåttet och fyller med salt. Kollar receptet en gång till för att se att det verkligen var 1 tsk salt. Sedan häller jag i. Vis av skada: det har hänt ett par gånger att jag suttit på toaletten och gråtit efter att ha förstört maten, för att jag glömt vad jag redan gjort och haft svårt att hålla koll på vad jag håller på med.

Utmattningssyndrom leder till förändringar och skador i hjärnan. Som tur är bildar hjärnan snällt nya hjärnceller och kopplingar, men somliga menar att en viss livslång skada får man räkna med.