Jag hade rätt – jag har fått broderiarmbåge. Även om naprapaten kallar det för tennisarmbåge. Det förstår jag inte alls, jag tror faktiskt inte att jag någonsin hållit i ett tennisracket ens. Men broderat och mekat med smycken har jag ägnat åtskilliga timmar åt, och jag håller emot det motsträviga materialet med vänster hand och det är ganska statiskt. Med den högra handen är jag rörlig hela tiden, vilket förklarar varför den inte drabbats.

Nåväl, jag ska nu utsätta mig för naparaptens misshandel av min stackars arm, och även ha på detta hårt spända stöd all vaken tid. Det ska lindra smärtan och det stämmer verkligen.

Om ett par veckor åker jag till Biskops Arnö på fotokurs i fem dagar (!) och jag har med viss sorg bestämt mig för att lämna nål och tråd hemma för att vila armen. Jag ska ju vara i form till broderikursen på Capellagården en månad senare! (Ja, jag är medveten om att jag både är tjatig och skrytig men jag är mycket för att ta ut glädje i förskott. Om allt skiter sig har man ju i alla fall haft det.)