Den öppna dörren med det varma ljuset där inne står för att jag mår bra av att vara öppen med hur jag mår och hur jag har det. Det är många bra saker som följer av öppenheten. Jag slappnar av mer, vet att jag inte måste hålla uppe ett sken av att allt är bra. Jag behöver inte förklara eller bortförklara de gånger jag inte orkar hålla ihop. Människor i min närhet visar en enorm empati och sympati, och erbjuder sig att hjälpa och stötta. Jag tänker att vi i stor utsträckning blir till i relation till andra, och då blir ju det jag upplever och känner inte bara hjärnspöken och inbillningar, utan något som andra bekräftar. Jag får en bekräftelse på att det är fullkomligt normalt att reagera som jag gör på den extrema stress jag utsatts för under så många år, utan möjlighet till återhämtning. Att hämta åter det som behövs för att stå upprätt.
Det är givetvis upp till envar att vara så öppen med sig själv som passar en. Det är ingenting jag bestämt mig för. Snarare något jag kommit underfund med, att jag tagit till det som en strategi helt utan medveten planering.
Ännu en sak jag får av att vara öppen är att andra öppnar sig för mig. Att få del av andras erfarenheter och samtala gör att jag får nya insikter och nya funderingar att ta med mig. Inte minst har det varit viktigt med igenkänning som en slags bekräftelse, att höra någon annan beskriva samma erfarenhet som jag har. Då FINNS det!
Jag skrev i inlägget om vänner att jag har några nära vänner som också har erfarenhet av psykisk ohälsa. Med dem känner jag inte att jag behöver lägga locket på, att jag inte tillåter mig att ta all den plats jag behöver just då. Med de flesta andra portioner jag ut lite mer så de inte ska tröttna på mig! Och jag vill ju för all del prata om annat än mig själv också! ?
